Bortskänkes: En grå rock

En grå rock finns att hämta upp för den som vill ha den. Rocken är gedigen och av mycket god kvalitet. Använd i cirka två år. Stor och tung. Och väldigt grå.

Söndagmorgon 20 juli

Drömmen är ljus. Konstig förstås, men ändå intensiv och klar:

Han och hon ligger under ett täcke, på en klippa vid havet. Han har precis vaknat. Det verkar vara förmiddag. Solen står högt nog för att få havet att glittra ända bort till horisonten. Himlen är juliblå. Vinden är byig men varm. Det hela är egentligen en fullt realistisk scen om det inte vore för det där med det tjocka duntäcket längst ute vid havet och att klipporna känns som en säng mot den nakna kroppen. Han ligger på granitsängen och tittar rakt upp mot det ljusblå. Bara några meter ovanför hovrar en fågel. Den är stor, nästan som en pelikan. Men den ser märklig ut. Den är vit med massa svarta prickar över hela kroppen. Halsen är lång och tjock och huvudet är oproportionerligt stor. Den liknar ingen fågel han tidigare sett. Fågeln vilar på uppåtvindarna och mellan vindbyarna sjunker den plötsligt ner ytterligare någon meter närmare hans ansikte. Det skrämmer honom lite. Han väcker henne och frågar "Vet du vad det där är för fågel?". Hon vaknar, vänder sig om och tittar upp. "Det där är ju en Vädd", säger hon.

Och så slutar drömmen.

Han vaknar till verkligheten. Precis som i drömmen ligger han bredvid henne under ett duntäcke. Men de befinner sig istället i en lägenhet i centrala Stockholm. Hon sover bortvänd från honom med huvudet inborrat i kudden. "Xxx, är du bra på fåglar?" frågar han henne. "Va?" grymtar hon sömnigt inne i kudden. "Är du bra på fåglar?". Hon vänder sig mot honom och svarar "Nä, inte särskilt." Han berättar om drömmen. Hon upprepar och fnissar åt namnet Vädd. "Så du är alltså ingen fågelexpert. Men du är ju bra på mycket annat" säger han. För att på nåt sätt avsluta med en komplimang. "Ja... nästan allt" svarar hon mumlande och vänder sig sedan in i kudden igen med en lätt suck, som tog hon sats för sömnen. Det är nåt med sättet hon säger det där sista som sätter saker i rörelse. Han känner efter. I bröstet känns det som små explosioner. Det är något som vaknar till liv. Något som sovit länge. Och nu är bara frågan om han ska springa och gömma sig eller inte.

Kungsholm blues

Borde ta tag i viktiga och avgörande saker men finner istället mig själv skriva i en sen länge försummad blogg. Sedan hemkomsten har det inte funnits varken tid eller ork att blogga men nu tar jag mig i alla fall tiden. Inspirerad av Vents fina bloggande på sistone.

Befinner mig i en lånad lägenhet, alldeles vid Rålambshovsparken. Lägenheten påminner mig om ett liv jag befinner mig väldigt långt ifrån. Den är superfin. Här finns havssalt i en glasburk vid spisen, tapenad i kylen, espressomaskin, fondtapet och en tvättkorg i rotting. Här är det gott.

Anyway, jag läste igenom mitt förra blogginlägg och konstaterar att jag hade rätt. Tiden i Kalifornien känns som en svunnen dröm. Som vore det ohänt. Nånstans hade jag hoppats att det skulle kännas annorlunda när jag kom hem. Att jag skulle märka av en skillnad. Till det bättre. Antingen hos min egen person eller i livet här hemma. Men allt är exakt som innan. Eller inte exakt. Det är lite mer osäkert nu. Med lånade nycklar och väskor som packas om varannan dag.

Den sista måltiden

För några timmar sedan åt vi avskedsmiddag på en restaurang ute på piren downtown. Det var Scott, Neel, Lawrence, Taylor och jag. Det var gigantiska burgare, stora lökringar och obegränsat med jordnötter vars skal man slängde på golvet. Lakers spelade final på storbilden. Jag drack en stor stark Firestone. De andra fick smygsmaka. Stämningen var som vanligt och det var skönt. På vägen hem körde Taylor en scenic route och krämade på Creedence på stereon. Vi susade förbi palmer, golfbanor och mångmiljonvillor. Alla njöt vi av utsikten. Jag satt tyst och tittade ut. Mitt ansikte var så allvarligt att jag kunde känna hur det stramade i kinderna. En bedövande melankoli och ledsamhet föll över mig. Jag tänkte att imorgon vaknar jag. Då åker jag tillbaks till Sverige där allt är precis som innan jag åkte. Då är drömmen slut. För det kommer kännas så tror jag. Lika omöjligt som det är att beskriva en dröm för någon annan kommer det vara att beskriva mina månader här. Det finns inga vittnen. Och jag är rädd att min tid i Isla Vista ska blekna bort precis som en dröm gör. Att mina vänner här blir figurer i en historia och inget mer. Att det kommer kännas som att det aldrig hände. Kvar blir bara en vag förnimmelse om något som kanske pågick någon annanstans i en obestämd tid. Aldrig förr har jag känt så starkt att jag lever i en dröm som jag gjorde där i baksätet. Man tror ju att det skulle vara en glad känsla.

Men jag har mina bilder i alla fall. De ska jag titta på. Och jag ska berätta om figurerna på bilderna och göra mitt bästa för att få de att framstå som de fantastiska personer de är. Om ni nu tycker att det här inlägget var i sentimentalaste laget så ber jag er ha översyn. Det är en direkt spegling av hur jag känner mig nu. Sentimental så att det förslår.

På den glittrande blåa ocean. Not.

Det är som bekant slutminuterna innan hemresan och jag pysslar med ditten, datten och mest ingenting. Tittar på europeisk fotboll förstås. Igår bjöd jag huset på swedish meatballs med potatismos, gräddsås och lingonsylt. Jag tvingade också på dem lite sill som faktiskt inte avfärdades så brutalt som jag trott. Köttbullarna var mycket uppskattade. Jag hade dock lite problem att besvara frågan "Hur använder man lingonsylten?". Det svenska godiset, gelehallon, bilar och mjölkchoklad var det som gillades mest. Jag tyckte att det var roligt och lite ironiskt att motiveringen var "It is good cause it is not as sweet as american candy".

För övrigt var jag på valsafari idag. Ensam. Elijah hade fixat in mig gratis. Det var dimma och flera meter höga vågor som slängde båten hitan och ditan. Hälften av personerna ombord satt eller låg ner med kritvita ansikten. Alla väntade på den egna spyan. För min del var väntan utan resultat som tur var. Efter några timmar lugnade sig havet och sikten lättade något. Kräket kröp tillbaks ner i magsäcken. Jag satt med min nya Xsi-kamera i knät och lyssnade på Håkans version av Eldarevalsen. Det var marint och fint. Ännu trevligare blev det förstås när vi fick se de Humpbacks som var vitsen med hela resan. Präktiga däggdjur må jag säga. Och nu sitter jag här med skvalp i hörselgångarna. Det kommer bli en böljande natt tror jag.

Humpback.

Turister (förgrunden). Humpbacks (bakgrunden).

Delfiner.

Sjölejon (Finn fem stycken).

Kaliforniska sjölejon och ett alaskianskt fettodito.

De säger bla bla bla bla

Jag vill passa på att ifrågasätta ytterligare en av många vedertagen sanning. Den här gången riktar jag min misstro mot "Man måste älska sig själv för att kunna älska andra." Sånt jävla skitsnack. Snarare stämmer följande:

"Man måste vara älskad av någon annan för att kunna älska sig själv."

The helg in pictures

Det här trädet som växer i Muir Woods heter lustigt nog Maudiensus Olofssoniasis på latin. Varför? Det är ju så ensidigt. HAHAHA. I really do crack myself up.

Två Franciskaner och en Hollywodian syns här i ett för dem ovanligt habitat. Vad de gör? Tittar på träd.

En banana slug. Och ja, den låg redan och mumsade på den här torkade bajskorven. Det är alltså inte fråga om någon avsiktlig storleksjämförelse. Men om ni vill veta så kan jag avslöja att det var en redig portion spillning. Ingen liten rävskit inte. Snarare björn. Snigeln var hur som helst bra mycket större än en svensk killer slug.

Gatorade-paus. Socker och vatten är bara så himla gott.

En soppa blir inte bättre för att man har många kockar. Den blir inte heller bättre för att man stoppar ner många olika djur i den. Åtminstone inte när det nästan är det enda man stoppar ner i den. Men nudlarna var goda, det var dom.

De skjuter på mig! Varför skjuter de på mig? Typiskt amerikaner. Alltid så jävla trigger happy.

När Peter Parker tar semester från spindelmannandet har han en vikarie som brukar hoppar in. Vikarien är en polackindier som ännu inte riktigt fattat vikten av en fräsig dräkt.

Här har jag lyckats sätta upp kameran på ett stativ, tryckt på självutlösaren, hunnit paddla ut och faktiskt fånga en våg innan kameran tryckte av. Trodde faktiskt inte det skulle gå.

Snowy plower? Ja. Livrädd? Ja.

Once upon a helg in America part 2

Jag tänkte berätta för er om den gångna helgens road trip till San Francisco. Och jag gör det på modern kvällstidningskolumnistsprosa. Korta meningar ni vet.

Torsdag morgon gav jag mig av för att hämta ut hyrbilen. Det hade förvånat mig att hyrfirman var hela 100 dollar billigare än det näst billigaste alternativet. Men det klarnade snart. Jag missade bussen och fick därför gå hela vägen till den hyrstation som mest liknade en bakgård till en bilskrot. Men en bil fick jag. Nån form av Zuzuki var det bestämt. Liten och vit. Efter diverse ärenden på stan var det dags för avfärd vid 18-tiden. Det var Neel Kasliwal, Michael C Novak och jag. Tre gossar varav åtminstone två med namn värdiga en Kerouac-roman. Jag var den ende över 21 år och därmed den ende som fick köra bilen. In med väskor i bagaget, på med air condition och musik. Upp på 101 northbound som de första milen följer det kornblåa havet. Och plötsligt befann jag mig i den romantiska klyscha som jag älskar så mycket. Alla ingredienserna var där. Bil i USA, kust, solnedgång, musik och vänner. Plötsligt kände jag hur mina mungipor drogs uppåt som en pavlovsk reflex. Pit stop för Inn'n'out och gas. Obligatoriskt ojande över bensinpriset från de amerikanska följeslagarna. Obligatoriskt påpekande om de svenska bensinpriserna från mig. Vidarebrummande och ankomst till SF och Mikes föräldrahem vid midnatt. Inkvartering i källarrum. Delad luftmadrass med Neel. Han ville vara big spoon.

Fredagsmorgon. Micro-våfflor och sockerflingor. Bilen. Upphämtning av Mikes highschool friend Levi. Rullande över Golden Gate. Upp längs serpentinvägar till Muir woods. Vi hajkade runt i skogen under några timmar. Längs med Dipsea trail. Pimplade Gatorade, kastade kottar och överraskade några hjortar. Här och var fanns banana slugs, det vill säga förvuxna gula sniglar. Och så de där bamsekramiga redwoodsen förstås. De var förvisso små varianter av de riktigt stora träden några timmar norrut men ingav ändå respekt hos en gransvensk. Det var befriande att återse skogen efter snart fem månaders bortavaro. Vi for nerför serpentinerna och över den röda bron igen. Utflykt till en snålblåstig SF-strand som snart ledde till värmepaus på en espressobar, fylld av typiskt eurobohemiska sanfranciskaner med pappmugg och laptop. Hem till Mikes päron där det blev middag. Mike lånade föräldrarnas SUV och vi for downtown för att se Iron Man (3 av 5, bra för en superhjältefilm men fjantigt slut). Efter filmen for vi upp på en parkbeklädd kulle med utsikte över SF by night. Det dracks kapten Morgan och kontemplerades lite. Sedan luftmadrassen.

Lördag sovmorgon. Vi åt brunch på ett viatnamesviatnamesiskt ställe. Gott? Icke. Sedan tapiocadryck till dessert. Jag hade då inte druckit tapioca (asiatisk rot av nåt slag) innan. Det är en söt dryck med massvis av slemmiga tapiocabollar i. Man dricker med ett sugrör tjockt nog för att slembollarna ska följa med in i munnen. Lätt obehagligt. Men man kunde också skjuta iväg bollarna genom blåsrörsmetoden vilket var ganska kul. Det var en slapp dag. Vi strollade genom Golden Gate park, vidare till Height street där vi kikade i lika gigantiska som fantastiska skivaffären Amoeba records och diverse souvenirbutiker. Vi rullade vidare över kullarna och Mike visade oss en rope swing med utsikt över hela SF. För en sekund svävade jag över den där drömlika staden. På kvällen bjöds vi på restaurang vid stranden (babyribs!) och sedan tog vi en sväng till Pier 39 och Fishermans Wharf. Där var det som vanligt gott om turister och stinkande sälar.

Söndagen inleddes med kroppsarbete. Vi hjälpte Mikes föräldrar att rensa ogräs på bakgården. Sedan var vi ute på vägen igen. Vi susade fram genom Steinbeckland. Brunbrända kullar, kossor och en hundraetta som visade sig från bästa sidan. Sex timmar senare parkerades bilen på Sabado Tarde och jag fick äntligen vila högerfoten. Kvällen var ett koncentrat av allt jag gillar med att bo här. Jag sprang längs Sands beach i skymningen. Skuttade sidledes de gånger tidvattnet överraskade med en extra hög våg. Skrämde en och annan Snowy plower. Tittade på surfarna och tänkte de tankar jag oftast tänker när jag kommer till Sands Beach. Att ingen kommer kunna förstå hur vacker den där platsen är. Inget fotografi i världen kan fånga vindarna, vågbruset och hur de väldiga bergen vakar över det bångstyriga havet som är allt annat än stilla. Vi det här laget vet jag ju att ingen kommer att hälsa på mig. Och det gör mig ledsen. Jag hade gärna vela dela Isla Vista med någon av de där hemma. Men jag antar att jag får tvinga med mig någon när jag reser tillbaks. Resten av kvällen då? Woodstockspizza, Bombay-gin, öl, kapten Morgan, gemensamt mys framför en laptop som visade någon nedladdad tv-serie. Mer alkohol på balkongen. En gitarr som vandrade runt. Allsång för hela Sabado. Språngmarsch till stranden. Nattdopp. Sömnen möttes med saltkorn och sjögräs i håret. Och ännu en helg var till ända.

Tidsuppfattning

Jag pratade med en vän för ett tag sedan. Han var rådlös. Funderade på att gå i terapi. För tre år sedan tog hans förhållande slut. Sedan dess har han aldrig känt sig riktigt glad. Varenda natt drömmer han om henne och varje morgon vaknar han med en längtan efter att få ha henne nära. Så har det alltså varit i tre år.

Det sägs att "tiden läker alla sår". Detta förs fram som en absolut sanning. Att ifrågasätta det betraktas ungefär som lika dumt som att invända mot att c-vitamin förebygger förkylning. Om man säger att man inte alls tror på tidens läkande kraft möts man oftast av ett suckande snällt leende och en kommentar om att "Ja, så känns det kanske nu. Men det blir bättre ska du se. Tiden läker ju alla sår."

Men finns det någon som egentligen kan styrka detta påstående? C-vitaminens kurerande effekt torde vara ordentligt vetenskapligt belagd men knappast tidens dito. I stort sett all vår kunskap bygger ju på att man har prövat teorier och teser för att kunna bevisa dem. Men finns det någon empirisk forskning som styrker tesen "tiden läker alla sår"? Är det någon som verkligen vet? Ni kanske tycker att det är en trivial och löjlig undran men efter samtalet med min vän vill jag verkligen veta. För hans känslor är varken triviala eller löjliga. Finns det något som talar för att hans färglösa dagar ska ta slut? Och är han ett unikt fall? Eller finns det möjligen fler människor därute som aldrig tycks bli hela igen.

För att förtydliga, jag tror att teorin om att "tiden läker alla sår" kan stämma i många fall. Men jag tror också att i lika många fall stämmer följande teori:

"Tiden är det droppande vattnet som droppe för droppe, sekund för sekund, urholkar hålet i ditt hjärta".



För övrigt skiner solen i Kalifornien! Som vanligt.

I dessa sista nerviga dagar

Det är ungefär en vecka kvar av min vistelse i Kalifornien och de ituslitna känslorna av kärlek till det nya landet och längtan till det gamla är starkare än någonsin. Jag känner mer och mer att jag verkligen vill fortsätta bo här en längre tid om jag har möjlighet. Samtidigt vet jag ju att det snart är slut för den här gången vilket gör hemlängtan stundvis outhärdlig. Eller kanske är det mer en rastlöshet. Eller stress. Jag vet att livet snart oundvikligen kommer att bli sämre och då vill jag på nåt parodoxalt sätt ta mig an det på en gång.

Skolan är ju som bekant slut (A i alla kurser) och jag vandrar längs gatorna och stränderna med Lundell i podden. Gråten lurar ständigt i halsen. Färgerna är starkare och dofterna tydligare än någonsin tidigare. Det känns som att jag vrängts ut och in så att känslorna hamnat på utsidan. Hudlös och instabil. Jag gillar det inte. Det som tog mig hit, en vilja att ta mig bort, finns kvar. Men nu är det ironiskt nog omvandlat till en vilja att stanna kvar. Jag är livrädd för vad som väntar i Sverige. Just för att jag vet vad som väntar i Sverige. Fast de första veckorna kommer sannolikt vara angenäma med diverse bröllop. midsommar och Bruce. So let us leave just leave it there.

Att utlandsvistelsen går mot sitt slut innebär troligen att det samma gäller för den här bloggen. Jag har inte tänkt igenom det så mycket. Vi får se. Nån form av utvärdering ska väl i alla fall göras innan jag släcker ner Heliga Barbara.

Ingen klocka ringer mer

Skolan är slut nu. Hade sista lektionen idag. Vilket jag firade med en solitär shopping spree down town. Det blev skor, tre t-shirs, shorts, bälte, byxor och två tröjor. Det var längesen jag inhandlade så mycket saker på en och samma gång. Kändes ett tag som jag klampade rätt in i lyxfällan men jag stängde ut alla såna farhågor med ett mantra som löd " Det är ju så låg dollarkurs, jättelåg dollarkurs, lågaste dollarkursen, låg låg låg dollarkurs". Hade jag varit en annan typ av bloggare hade ni fått se en "dagens outfit-bild" med de nya kläderna men nu får ni nöja er med att tag mig på orden när jag säger att flera av plaggen kan kategoriseras som "fräsiga".

Nu väntar några lata dagar som jag planerar att fylla med lite arbete, solande, bad, rodeo, öl, löpning, hamburgare och kanske någon utflykt.

Levande och varmt

Jag kom på mig själv med att gå in på den här bloggen för att se om det fanns nåt nytt att läsa. Det fanns det inte. Så nu tar jag tag i saken.

Idag avslutades min kajak-kurs och således var det min sista morgonpromenad där jag går från skolans busshållplats, över campus, sneddar över läktarna vid fotbollsplanen och tar mig ner till hamnen. Som med alla andra vackra soluppgångsmorgnar stannade jag upp på toppen av läktarna och tog in utsikten. Och som alltid hade jag musik i hörlurarna. Den här morgonen var det Uffe. Jag har lyssnat väldigt mycket på hans låt "Levande och varm". Låten handlar om hans medelålder och romantiska våndor. När jag stod uppe på läktaren och blickade ut över fotbollsplanen, parkeringsplatsen och havet fick jag en insikt om att jag, bortsett från några få tidsmarkörer, verkligen kan identifiera mig med texten i låten. Det kändes sorgligt.

Annars var det en fin dag idag. Började med lite slapp kajakpaddling i morgonsol som sagt. Det var bus och vältandes av varandras kajaker. Sedan bjöd coachen oss på fantastiska breakfast burritos. Efter det fick jag äntligen lämna in flera stora designprojekt som hindrat mig från ordentlig sömn de senaste nätterna. En otrolig lättnad. Stegen var lättare när jag gick mot bussen som tog mig hem til IV. Där väntade Neel, Taylor och Lawrence på mig. Vi hoppade i våtdräkterna, på cyklarna och stack iväg till Sands beach. Vi boogieboardade. "Hella nar!" tjoade vi glatt och ironiskt när vi slängde oss ut i vågorna. Det är nordkaliforniska och betyder fritt översatt "Fan vad grymt!"

Sen blev det kallt. Vi vandrade hemåt och Neel gormade på en utrotningsghotad fågel (Snow plower). Hemma sköljdes sand och salt bort under vattenkrigsformer. In i varma duschen. In i vita bilen. Middag på Habit som är ett lokalt hamburgerställe som till och med får Inn'n'out att blekna. Charburger, onion rings och Mocha shake. Himmelrike.

På vägen hem svepte kvällsbrisen in genom samma nervevade bilfönster som musiken och vårt skrål strömmade ut ur. Palmer och lila himmel. Tankar om att Kalifornien är världens bästa plats att leva på.

Hemma på 6685 var det Lakers-match. Efter en Corona i tv-soffan på ovanvåningen kände jag en bedövande trötthet och gick ner till mig för att plinka på gitarr och slösurfa. Och här sitter jag nu.

Tre låtar - en saknad

Ta rubriken för vad den är. Vid det här laget är ni förhoppingsvis vana vid franziga rubriker med storvulna ord. Hur som helst tänkte jag musikblogga lite och berätta om tre låtar som jag lyssnar mycket på i dessa dagar. Min musiksmak befinner sig så långt från alla jag umgås med så ni bloggläsare får bli min utloppskanal för att reflektera över musik.

Låt 1. Tougher than the rest. Av och med Bruce.

Det här live-spåret inleder EP-n Chimes of Freedom som jag började lyssna på på grund av den akustiska versionen av Born to run som är sista spår. Den är magisk i sig. Men just nu föredrar jag alltså Tougher than the rest som är en midtempo-låt med tunga tunga trumslag, en gungande basgång, rinnande gitarrer och förstås desperat munspel. Det är en vacker kärleksförklaring som Bruce på något sätt lyckas proppa full med både självförtroende och innerlighet. Det är en stolt och glad man som sjunger. En sån man som jag skulle vilja vara. När jag lyssnar på låten får jag upp en bild av en bröllopsmiddag. Utan någon introduktion kliver plötsligt V upp på scenen och börjar slå de där tungt fallande slagen på en trumma. Bom bom bom. Bröllopsgästerna tystnar förvirrat och när de vänder blickarna mot scenen ansluter F som börjar smeka strängarna på en bas. Efter ytterligare någon minut ansluter brudgummen (som konstigt nog är jag) och plockar upp en gitarr, går fram till mikrofonen och sjunger sedan hjärtat ur kroppen. Det är en väldigt konstig fantasi eftersom det av flera anledningar känns väldigt osannolikt att jag någonsin kommer gifta mig. Men det är ju just en fantasi och som sådan betraktad fin.

Låt 2. With every heartbeat. Av och med Robyn.

Jag började att lyssna på Anna Järvinens och Annika Norlins svenska version av den här låten. Den är fantastisk. Men det är ju nästan helt och hållet coola Robyns förtjänst. Hon har skrivit en riktigt bra låt. Och precis som i alla riktigt bra låtar går melodi och text hand i hand. Låtens inneboende kvalitet avslöjas också av det faktum att den låter minst lika bra med en ensam akustisk gitarr som med välproducerade beats. Det är något med den där sista repeterade frasen som borrar ett hål i magen. När jag härmdan spelade min egen version med blandade svenska och engelska lyrics föll det ofrånkomliga droppar av saltvatten på tangentbordet.

Låt 3. En famn för mig. Av och med Melissa.

Sist och minst är Melissa Horn som är någon form av ny Lisa Ekdahl. Har inte riktigt koll på hur omtalad hon har blivit i Sverige än. Hon borde rimligtvis spelas flitigt på P4. Hon släppte sin debutskiva för några dagar sedan och efter några genomlyssningar kan jag konstatera att det är ett bra men lite ojämnt album. Hennes röst är vacker men en texter är lite styltiga. Fast några låtar är riktigt bra. Som Winnerbäck-duetten och singeln Långa nätter. Och så En famn för mig förstås. Den är speciell. Om jag hade försökt (och lyckats) att skriva en låt just nu hade texten varit i princip ord för ord samma som i En famn för mig. Man kan ju förstås diskutera om den insikten är bra eller dålig men låten är hur som helst bra. Smärtsamt bra.

Utmattad och tom

Jag är ledsen att det är så glest mellan inläggen här men jag har verkligen inget kul att berätta. Och jag är trött nästan hela tiden. Dagarna är fyllda av jobb och tonvis av halvdant skolarbete. I övrig är det tusentals frågor men inga svar. Och inget är stort, allt är litet.

Mediekritik från en sjukbädd

Går in på Aftonbladets och Svenskans sajter och båda har som toppnyhet fördjupande artiklar om nån incesthistoria i Österrike. Jag har svårt att tänka mig att jag som person skulle skilja mig särskilt mycket från gemene man vad gäller generella intressen men den senaste tidens surfande på svenska nyhetssajter har fått mig att undra. Jag kan inte fatta vem fan som är intresserad av att veta detaljer kring en tortyrkammare i Österrike. Eller vem som vill läsa artikel efter artikel om en försvunnen Engla. För att inte tala om alla ingående rapporter om hennes mördare. Och innan dess hade det hänt något i Arboga som jag precis som i ovanstående fall förstod via rubrikerna att jag inte ville veta mer om. Ingen av dessa nyheter är viktiga. Det är unika händelser som egentligen inte berör någon förutom en liten krets av människor. Men genom den ingående rapporteringen framställs de som samhällsfenomen och skapar en skev världsbild. Mitt sätt att resonera är alltså inte ett uttryck för eskapism. Vissa hemska nyheter (krig, klimatkris, sjukdomar) må vara obehagliga men ändå relvanta för att jag som människa ska kunna orientera mig i omvärlden och få nya nyttiga perspektiv på samhället. Men alla dessa frossande artiklar om vidriga händelser innehåller bara information som kan vara dålig för mig, utan chans till något konstruktivt.

Och det börjar kännas riktigt riktigt behagligt när jag läser att Englas föräldrar vill att begravningen ska direktsändas och att Svt faktiskt överväger "erbjudandet".

Jag blir ledsen när jag ser journalistiken (åtminstone den som de flesta tar del av) misslyckas gång på gång. Har ingen bra förklaring på varför det är så. Flertalet av de journalister som jag känner, och de utgör faktiskt ett ganska stort (och härligt) gäng, är mig veterligen inte extra intresserade av den här typen av händelser. Så vem vill ha det så här? Journalistiken skiter på sig och jag gissar att jag är en av dom som skulle kunna torka men jag har faktiskt ingen lust. Vill hellre fly nån annanstans innan bajslukten fastnar i näsborrarna.

--------
Har spenderat hela dagen i sjukmadrassen med feber. Det ser ut så här:


Tack gode gud för webb-tv. Har avverkat alla avsnitt av årets 100 höjdare och övergick sedan till Babels Norén-intervju som ni ser på bilden. Journalisten inledde med att säga att Norén minsann benämnde henne som en "irriterande reporter" i hans nyligen utgivna dagbok. Sedan ägnade hon en stor del av intervjun åt att visa tittarna att Norén hade rätt. Hon pratade alldeles för länge om dramatikerns relation till recensenter vilket torde vara ganska ointressanta för de flesta. Dessutom pratade hon extremt långsamt, vilket förmodligen skulle signalera kulturell eftertänksamhet men blev löjligt då det var uppenbart att frågorna var noggrannt förberedda. Senare delen av intervjun var dock intressant och jag gladdes åt Noréns nyanser, hans ambivalens och ovilja till enkla svar på frågor om hans liv. Jag har naturligtvis inte läst ett ord av Noréns dagbok men är övertygad om att en läsning av den väcker oändligt fler tankar om hur det är att vara människa än vad en biljon Engla-artiklar kan göra.

Elitist?
Javisst.

Till sist, i en förbiflimrande rubrik ser jag att Anton Abele ska vårtala på Skansen.
Snälla någon, skjut mig.

Trött, ofet och halvfemtio

Jag var ute på krogen i måndags. Efter fem månaders total bortavaro från barer, klubbar och andra utskänkningsställen var jag ganska sugen på att återigen få beställa en drink över en bardisk. För att möjliggöra detta anslöt jag till svenskligan, som går ut regelbundet på måndagar och onsdagar. Då finns det ett ställe som släpper in även 18-åringar. 21-minusarna och 21-plussarna skiljs åt med kryss respektive ringar på båda händer som vakten kletar dit med spritpenna. Stället påminde mig väldigt mycket om gymnasietiden då det var liknande premisser med 18-åringar som fick nöja sig med ett ställe en dag i veckan. Det var knökfullt, högljutt och majoriteten besökare var svenska studenter som alla känner alla. Det var kramar på härsan och poserainimobilkamerankindmotkind på tvärsan. Till en början iakttog jag det hela med förundran men det övergick snart till förfäran när jag insåg att det enda jag gjorde var just att iaktta. Men värst av allt var att även musiken påminde om gymnasietidens utgång.

Musiken var vidrig. Det pumpades ut nån form av eurodiscoliknande själlös dynga som jag faktiskt trodde hade dött ut för tio år sedan eller åtminstone trängts undan till ställen som Ibiza. "Det är jävligt bra musik här ikväll" gapade flera svenskar i mitt höra. När jag insett att de inte var ironiska kände jag mig gammal, sur och ensam. Jag höll käft för jag insåg att ingen vill vara med någon som gnäller på musiken när det är måndag och fest och man är 19 år och har the time of sitt liv. Men det hjälpte inte så mycket eftersom ingen vill vara med någon som står och håller käft heller. Taxi-resan hem kom som en befrielse.

En upptäckt

En fördel med att vara ensam svensktalande i hushållet är att man kan stå i duschen och sjunga "Du borde köpa dig en tyrolerhatt" med sin mest innerliga balladröst, kliva ut ur duschen och mötas av noll reaktion. Upptäckte jag just.

I väntans tider (avromantiserad version)

Det senaste inlägget om hur jag ensam drar iväg i en bil till L.A. gav kanske bilden av mig som en romantisk och spontan person. Det stämmer inte riktigt. Åtminstone inte det senare.

Jag har ju varit lite kryptisk på det senaste med snack om väntan på "den stora nyheten". Det har funnits en mer konkret bakgrund till det där. Jag har i några veckor väntat på ett besked som jag hoppades att få dela med mig av här genom ett antingen sprittande jublande inlägg eller ett dyster besviket sådant. Nu blev det ingetdera. Det blev aldrig nåt besked. Varken bu eller bä. Ett jaha. Och det är på sätt och vis det allra värsta scenariot eftersom det innebär att den väntan fylld av falska förhoppningar som jag tidigare beskrivit kommer att fortsätta på obestämd tid.

Men nu ska jag tala klarspråk och berätta vad som hände. Måndagens besök i Los Angeles var i sig en rolig och positiv upplevelse även om det som sagt inte ledde till något konkret. Efter att Scott skjutsat mig till flygplatsen och jag kvitterat ut den där hyrbilen som i vanlig ordning var mycket större än den jag beställt ("Dude, this is America!" som Scott förklarade när han såg min förföran över den svullna Subarun) visste jag mycket väl vart jag skulle köra. Jag knappade in en adress i GPS-en och svischade ut på motorvägen. Nervositeten levde loppan i magen. Dels för bilkörandets skull men framför allt på grund av den jobbintervju jag var på väg till. Jag träffade en svensk designbyrå angående en trainee-tjänst som jag sökt en vecka tidigare. Byrån gör filmaffischer och dvd-omslag. De sökte två personer och det visade sig att jag inte var kvalificerad för tjänsten som Art Director och överkvalificerad för tjänsten som assistent. Det var första gången jag fått höra att jag är överkvalificerad för ett jobb. Kontentan av det trevliga samtalet blev i alla fall att vi skulle hålla kontakten och kanske ses igen innan min hemfärd till Sverige. Skulle de få in en ny kund kommer de behöva förstärka och då eventuellt med mig. Ett positivt men retsamt okonkret besked med andra ord.

Dagen fortsatte i alla fall med att jag hyfsat glad i hågen knappade in IKEAs adress i GPS-en. Väl där blev jag förvirrad av skyltarnas blandning av svenska och engelska ord. I mitt utsvultna tillstånd kändes det plötsligt som att jag var i en twilight-zone mellan Svea rike och Amerikanien. På klassiskt nördigt exilsvenskmanér blev det köttbullar med potatis och lingonsylt i restaurangen. Intaget i ensamhet med Håkan Hellström som sjöng Taube i hörlurarna, för att maxa svenskheten i stunden.

Innan jag åkte tillbaks till Isla Vista besökte jag IKEAs Sverige-shop och köpte alldeles för mycket svensk mat. Det var lätt att bli carried away. Kom på mig själv med att börja plocka på mig saker som jag aldrig köper i Sverige. Krusbärssylt! Cravings! Ge mig! Nä.

Sen var det hemresa i solnedgången och Joe Purdy på stereon. En fin dag allt som allt där det braigaste beskedet nog ändå var att jag lyckades överleva Los Angeles trafik på egen hand.

Frågor på detta?

I Ventans tider

Jag gav mig av i gryningen. Skolkade från skolan, hyrde en bil och drog utåt kusten. Åt havet till. Satt tyst flera mil i en stor jävla suv-liknande Subaru. Hundraettan var ett dansgolv som ännu inte kommit igång. Försent för Edelweiss rann ur stereon, havet var skimrande och världens näst vackraste kustlinje böljade med sina gröna Fylke-kullar nerför vilka det rann stora gula blomstersjok. Mot Äll-Ej. Cruise-control. Svarta solglasögon. Men det var nåt som fattades mig. Det var så rysligt tomt i sätet bredvid mig.

31 grader varmt idag

Så att ni bara vet.

Stilig stöld

Lyssnar på svenske artisten Alfs myspace-sida och blir glad när jag hittar en väldigt snygg melodistöld. För ni hör väl vilken tecknad tv-serie som göms i låten Kustvägen? Hipp hurra!

Epigon på besök hos frisören (läs hela den exklusiva historien här!)

Skralt bloggande på senaste tiden, jag vet. Men det har inte hänt så mycket. Floatopia var ju galet förstås. Så galet att jag inte ens ids försöka beskriva det med ord. Och av naturligt fuktiga anledningar tog jag inga bilder. En våtdräkt, en läckande graffitijolle, en surfbräda och ett 30-pack Natties var i alla fall ingredienserna. Sen får ni själva försöka föreställa er resultatet.
I övrig väntar jag fortfarande på att den stora nyheten ska rulla in. Förstår inte varför det måste dröja så. Så länge får ni nöja er med mer vardagliga berättelser. Som den om ett besök hos frisören. Här kommer den.

Bakgrund: Jag har inte lagt särskilt stora resurser på min frisyr de senaste åren. En hemmagjord enkel kortklippt variant har dugit alldeles utmärkt.

Nu tänkte jag i alla fall att jag skulle gå till en riktig hårsalong. Om det ska hända något stort kanske man måste slå på stort, resonerade jag typ. Jag vet inte, det var ganska förvirrat. Hur som helst var håret oregerligt och badrummets trimapparat som mina rumskamrater flitigt använder lockade inte. Så hände det sig alltså att jag satte mig på bussen till korsningen Los Pasitos och State där Salon Patin ligger. Bussresan var ett kapitel för sig.

Jag har hittills bara åkt busslinjen från studentområdet till skolan vilken naturligt nog nästan bara studenter använder. Men nu var det en buss genom stan och det här med att det i Kalifornien är normalt att äga en bil fick en väldigt bildlig bekräftelse. På linje 3 till La Cumbre fanns nämligen inte många normala individer. Det var gigantiska magar i lila mjukisdressar, stora kartonger med wienerbröd, håriga födelsemärken i ansikten, gummistövlar (!), gosedjursbeprydda ryggsäckar, enmanskonversationer och diverse konstiga kroppsformer.

Jag nådde i alla fall fram till salongen säker och sund. Där träffade jag min frisör Larry. Det var ett kärt återseende. En timme tidigare hade jag nämligen bokat tiden av honom. Jag och Larry är klassisar, förstår ni. Han är en trevlig man i knappa 40-årsåldern som sitter på datorn bredvid mig i mediadesign-kursen. Han pluggar vid sidan av sitt jobb och kämpar med InDesign och Photoshop som är helt nya för honom. Jag hjälper honom så gott det går. Han är också halvsvensk med en mamma från Örebro och brukar fråga mig om svenska ord han inte använt sedan barndomens somrar i Närke. Larry hade lovat mig en studentrabatt vilket innebar ett pris på 40 dollar. Min dyraste klippning någonsin. Men det var så jävla värt.

När jag kom till salongen bjöd Larry på kaffe och misosoppa. Det visade sig att Larry var gammal punkrock/oi-are och hade härjat runt på klubbarna i 80-talets punkscen i Los Angeles. Så vi pratade musik och bytte bandtips. Hyllade och dissade. Larry gav mig också massa ingående information om hur mitt hår beter sig och vilka tekniker som jag bör använda för att tämja det. Allt var himla mysigt.

Jag hade med mig laptopen för att visa bilder på hur jag ville ha håret. Instruktionerna var enkla:

I want to go for the Moneybrother-look.

Smart tänkt, eller hur?!

Jag blev nöjd. Men ni ska få en chans att själva bedöma Larrys insats.


Som bär! Eller? Vem är vem egentligen?

Slutet gott, allting gott på dagens triviala inlägg.

Pimp my jolle

Idag är det Floatopia i Isla Vista. Det innebär att studenterna samlas på stranden med diverse flytetyg. Det rör sig om gigantiska uppblåsbara flottar, surfbrädor, badringar eller som i vårt fall en gammal plastjolle som Taylor hittat på stranden. Alla dessa farkoster klumpas sedan ihop till en enda stor landmassa strax utanför där vågorna bryter. Sen spenderar man dagen genom att guppa, sola och dricka öl på havet.

Igår förberedde vi oss för denna spännande dag.






Den som vet vilken känd målning vi gör en reenactment av på sista bilden vinner pris! Priset är en exklusiv, aldrig tidigare publicerad bild från Heliga Barbaras värld. Om man kommer till södra Kalifornien kompletteras dessutom priset med en gratis måltid på In'n'out.

Kvällspromenad

Jag har vårlov. Men det innebär inte att jag är ledig eftersom jag sitter och layoutar årsrapporten för min arbetsgivare i Sverige. Som tur är vädret sådär. Det är småkyligt, 15-20 grader och igår kom det till och med en regnskur. Så det gör inte så mycket att jag är bänkad vid datorn hela dagarna. Försöker hinna med en kvällspromenad runt kvarteret innan solen går ner. Då ser det ut så här:





Hade inte mycket mer att delge än detta. Skulle gärna vilja berätta någon stor spännande nyhet men det är vardagslunk som gäller här. Men fulare vardag kan man ju ha.

Som Håkan Hellström älskar gitarren

Jag försöker fortfarande smälta vad som hänt med min gitarr. Hela historien finns berättad av Fredrik Olsson i en kommentar till föregående inlägg. Men det väsentliga är det här:

Håkan har spelat på min gitarr. I flera timmar. Han repade inför sina kommande spelningar på min elgitarr. Min lilla fina, rödbruna elgura som jag köpte för en dryg tusing vid Mariatorget en höstdag förra året när det kändes som om Stockholm skulle dränkas i ösregn. Jag kryssade mellan vattenpussarna med ett leende på läpparna. Det var den billigaste gitarren de hade i butiken och jag köpte den som ett nybörjarpaket med en liten stärkare och ett grått (fick välja mellan det och orange) axelband till. Jag var väldigt glad då. Även om jag kanske inte trodde att en sån budgetgura skulle hålla särskilt länge så var jag nöjd med att äntligen ha köpt min första elgitarr. Och nu är den magisk.

Håkan har spelat sina fantastiska låtar på den. På samma gitarr som jag så många gånger spelat hans och mina egna låtar på. Han har sjungit och låtit sina fingrar plöja ner all den glädje, längtan och hjärtesorg som ryms i den bästa musik som uppbådats. Min gitarr har fått ta del av svänget och känslostormen. Av nåden. Inte så illa för en stackar billig Gibson-kopia. Nu finns det en fysisk länk mellan Håkans musik och min. Dessutom har jag ju också, via Fredrik, hjälpt Håkan litegrann. Och även om det är en mikroskopiskt insats i relation till allt fint som Håkan gett mig så känns det ändå bra. Fredrik, jag vill att du fortsätter spela på min gitarr. Nu är den ju finare än någonsin!

---------

Några övriga rubriker:

NATUR
Liten, kände jag mig när jag guppade på en boogie-bräda utanför Sands Beach och en pelikan med två meters vingbredd plötsligt svepte fram någon meter över vågorna och mitt huvud.

För en sekund var jag livrädd för att den skulle mumsa upp mig i näbben och föra bort mig till Pelikanien. Men den gled förbi som tur var. De är märkliga pelikanerna. Fula som stryk när de sitter och skiter på någon klippa men vackra och majestätiska när de flyger över havet.

POLITIK
Förvånad, blev jag när jag läste om nya tandvårdsreformen.

Jag har inte tyckt något av det som borgarkartellen gjort hittills under sin regeringstid har varit bra. Tvärtom så har allt varit mer eller mindre korkat, naivt, cyniskt eller elakt. Det är oftast svårt att begripa vilket. Men eftersom jag inte har någon specifik partitillhörighet har jag tänkt att jag ska försöka ha ett objektivt sinnelag i varje fråga och inte per automatik avfärda en politisk åtgärd enkom för att den kommer från borgarkartellen. Politik är ju inte svart och vitt och inget parti har rätta lösningen på allt som bekant. Men denna strävan efter en öppen hållning har inte spelat så stor roll än så länge eftersom borgarkartellen haft det felaktiga svaret på allt.
Men.
Tandvårdsreformen verkar bra. Jag (OCH MÅNGA MED MIG) har länge tyckt att det varit stört att munnen inte räknas som en kroppsdel som alla andra. Subventionerade eller gratis tandundersökningar borde vara en självklarhet i alla länder, i synnerhet välmående I-länder som Sverige. Detta tycks mig vara den första åtgärden från borgarkartellen som både i teorin och praktiken hjälper fattiga människor. Det är enkelt och tydligt. Lägre priser på tandvård gör att fler med mindre pengar har råd att kolla tänderna. För en gångs skull ingen bakvänd borgarkartellogik i stil med att "du som har det knapert måste få det ännu sämre och osäkert så att du VERKLIGEN vill få det bättre". Jag ser också att sossarna gnäller över reformen och säger att den skulle varit ännu bättre om de genomfört den. Det tror jag också. Men de genomförde den ju aldrig, trots att de hade ganska lång tid på sig. Sen är det klart att de kanske hade fullt upp med att sanera ekonomin (och duka bordet för b-kartellen) och inte hade tillräckligt med pengar för att inför en reform. Det där kan säkert Vent och andra mer kunniga politiska bloggare hjälpa mig att svara på. Det här resonemanget var bara en tanke som till min egen förvåning ledde till att jag nu lekt politisk bloggare för en stund.

SPORT
Konfunderad, blir man när man ser sin första baseballmatch.

I söndags kollade vi Dodgers - Red Sox i LA. Jävla märklig sport. Spelarna ser uttråkade och oengagerade ut hela matchen. Inte så konstigt med tanke på att de står still nästan hela matchen. De är marginellt mindre feta än publiken. Men som kulturell upplevelse var matchen tre trevliga timmar. Jag fattade, kanske, grunderna i nionde och sista inningen. En sak jag lärde mig var i alla fall att de slutade servera mat i sutet av sjunde inningen. Vi satt på "All you can eat section". Det bjöds på ohemula mängder korvmebrö, nachosmeostsås, popcorn, jordnötter och läsk. Jo, man tackar!


KÄNSLOFLUM
Jag är så innerligt trött på min egen oförmåga att hålla nere förväntningar och se nyktert på tillvaron. Trots att jag vet att besvikelsen kommer att komma som ett brev på posten kan jag på ett ögonblick bygga upp ett helt liv utifrån en enda liten liten möjlighet. Jag börjar med en enda osannolik hypotes och fortsätter sedan stapla hypotes på hypotes tills jag har ett ostadigt torn som är dömt att rasa ihop så fort den första hypotesen fallerar. Och det gör den. För att vara lite mer konkret. Ett exempel är när jag skickat iväg en jobbansökan till ett jobb som det rent realistiskt är nästan omöjligt för mig att få. Då sätte tankarna igång och så är det omöjligt att få ett stopp. "Tänk om jag får det där jobbet. Då får jag ju säkert den där lönen och kan skaffa den där lägenheten, hänga på de där ställena, umgås med de där människorna, köpa de där sakerna och njuta av den där lyckan." Sen går jag och hoppas och hoppas även om jag vet att mejlet med standardsvaret ("många sökande, en annan gång, tack för intresset") är det enda som väntar. Och med det en stor besvikelse. Men jag vill inte bli besviken. Så varför kan jag inte sluta bygga mina luftslott? God damn!

Framåt är bakåt och bakåt är fel (eller hur det nu var)

Jag kollar givetvis min jobb-mejl även om jag har tjänstledigt. Och nyss hade nedanstående pressmeddelande trillat in. Trodde det var ett skämt först. Men icke. Och nu sitter jag här och funderar... Känns det här verkligen som ett fräscht koncept?


Det syns mig som detta pressmeddelande bara väntar på att bli omvandlat till ett bra och intressant diskussionsämne i Lantz i P1. Man kan ju alltid önska. Men måhända är målet lite väl öppet? Dessutom ser jag ju faktiskt helst att det här företaget inte får mer reklam än vad det redan fått i denna blogg. Min läsarkrets är ju betrodd som varandes mestadels vettig. Historien har ju visat att det tyvärr inte kan sägas om alla Annikas lyssnare.

Vad jag bryr mig om nu

Jag har haft högtidsstund. Skivan släpptes ju idag. Så jag släckte ljuset i rummet, kröp ner på madrassen med hörlurarna i datorn, slöt ögonen och lyssnade. Och även om det ju var väldigt väntat är det ändå nästintill kusligt hur väl Håkan än en gång lyckas nagla fast mitt liv i en overkligt vacker poplåt. När spår fyra gick igång fick jag bokstavligen svindel. Jag fick vakuumkänsla i magen och det kändes som att jag skulle försvinna iväg in i mörkret. Önskar att jag hade kunnat sjunga med lika instämmande i nästföljande spår.

Det finns säkert en och annan som vill invända men jag tror att jag behöver den här skivan. Känns i alla fall skönt att den äntligen är här. Nu har jag en ny värld att utforska för ett tag framöver.

Men vad händer då i verklighetsvärlden? Ja, vad ska man säga? Varje morgon tittar jag in i badrumsspegeln och möter en stirrande gulnad blick. Det är en sliten man som står där. Han har håret på ända och verkar ha burit för tungt för länge. Nu har han knackig höft och slitna armbågsleder. Värkande axel och skraltigt knä. Han ser inte äldre ut på det där livserfarna Taube-sättet. Inte som en man som är märkt av vilda äventyr och som nu ser tryggt ärrad och väderbiten ut. Nej, killen i spegeln bär snarare spår av en oro som under alldeles för lång tid har fått gräva sig under huden på honom. Han har en hopplös blick och behöver uppenbarligen rycka upp sig. Till hans fördel talar dock en jämn solbränna som i alla fall förhindrar blekhet och hålögdhet. Det är alltså denna syn som möter mig. Och roligare morgonsällskap kan man ju ha. När jag möter den där blicken brukar jag skvätta lite vatten i ansiktet, dra lite i huden och de än så länge ganska få rynkorna. Sedan mumlar jag en fråga till mig själv:

"Vad fan gör jag här?"

Men det där säger jag ju bara för att man behöver något att säga för att skaka av sig morgonångesten. Jag vet ju att om jag hade varit kvar i Sverige hade jag stått framför en annan badrumsspegel med samma blick, samma humör och samma fråga. Men med en betydligt blekare nuna. Bättre att vara här då med andra ord. Där det är tjugo grader varmt redan klockan på åtta morgonen när jag skjuter ut med kajaken från bryggan.

Början av det här inlägget var ju inte nådigt självömkande så låt mig därför påpeka att jag är glad att jag gör det här nu. Pluggar i USA alltså. Den normale svenske studenten här är ju 19 år och har sitt postgymansiala sabbatsår på Santa Barbara City College i väntan på att komma på vad de vill bli i framtiden. Jag är ju betydligt äldre och visste ganska exakt vad jag ville göra här. Det har flera fördelar. Det mest påtagliga syns väl när det gäller studierna. Det är fantastiskt hur lätt det kan vara att få bra betyg när man verkligen är intresserad av ett ämne och saknar egentlig press.

Socialt sett tror jag att min ålder har fördelen att jag faktiskt träffar amerikanska vänner och inte bara de andra svenska studenterna. Det finns en hel del trevliga individer i den svenska communityn men som grupp betraktat känns dem mest som en stor brattig fågelflock som skränar och kraxar om interna angelägenheter. Som 19-åring hade jag nog sannolikt varit en integrerad del av den skaran. Nu väljer jag mina besök i flocken.

Sen finns det ytterligare en, om än något mindre viktig, fördel med att jag gör det här nu och inte som 19-åring. När jag var 19 år var det år 2001 och då var nätet fortfarande ganska segt. Troligtvist hade jag inte kunnat lyssna på Håkans platta redan samma dag som den släpptes och jag hade absolut inte kunnat titta på Svt Play, vilket jag nu gör med stor förnöjelse. Jag har alltid varit en stor sucker för svenska tv-serier. Radioskugga! Saltön! Rapport till himlen! Upp till kamp!!! Men de behöver inte ens vara särskilt bra. Den senast tiden har jag följt Reine B vara obehaglig i Kungamordet och den serien har nu följts av Häxdansen. Jag älskar att se halvmystiska saktfärdiga historier som utspelar sig i nån landsort som befolkas av osannolika karaktärer med Stockholmsdialekt. Då är det mys framför laptopen!

Konstaterar nu att det här blev ett ganska brokigt inlägg. Från Sveriges bästa via förvridna självbilder till trivial television. Nåja, även ett ovinklat blogginlägg är ju ett blogginlägg, I guess.

Skönsjungande skäggo

Det var ganska längesen jag föll så omdelbart för någon artist som jag gjort för Joe Purdy de senaste dagarna. Jag har nämnt honom tidigare här i samband med bra reklamlåtar. Nu har jag lyssnat på flera av hans plattor. Och då menar jag hela digitala skivor. Inte enstaka filer. Att lyssna på skivor som är en välkomponerad helhet är ovanligt för min del numera. Det är ju så lätt att göra den där playlisten.

Joe Purdy är hur som helst en soloartist i någon form av americana-tradition. Det är avskalat, enkelt och underbart melodiöst. Melodier! Bara en sån sak. Joe Purdy kan få en att känna sig vemodig och lättad på samma gång. Med en innerlighet nog för två lättar han ens börda (vad den nu än månde vara) en aning. Av någon anledning associerade jag till Winnerbäck för några sekunder under lyssningens början. Kanske var det för att soundet liknade Daugava lite, med piano, gitarr och banjo. Men han är i så fall en yngre, mindre gnällig och mer energifylld Winnerbäck. Som sjunger betydligt bättre och på engelska. När jag närmare tänker efter är det nog skägget som utgör den största likheten med Lasse Dubbelve. Och ska jag vara riktigt ärlig är Joe Purdys skägg mer likt Jens Backs ansiktsprydnad, LWs ständiga pianist i Hovet.

Min förvirrade poäng här är i alla fall att Joe Purdy är sjutusans bra. Generös är han också. På hans hemsida kan ni lyssna på hans skivor. Jag rekommenderar att börja med "You can tell Georgia".

Jag väljer den glada tjockisen!

Att gå in i en amerikansk matvaruaffär är fortfarande en förvirrande, lätt omtumlande upplevelse. Jag har ännu inte lärt mig att avkoda alla förpackningar vilket innebär att jag måste gå nära och läsa på en fruktansvärd mängd varor för att hitta det jag söker. Medan min amerikavänner rullar runt med kundvagnen i en invand runda svischar jag fram och tillbaks oräkneliga gånger innan jag hittar soyan eller buljongtärningarna som jag letar efter. En gång trodde jag att jag skulle dö av utmattning under jakten efter pesto. Till slut gav jag upp.
Jag har insett att en hel uppväxt har lärt mig logiken i svenska mataffärers olika avdelningar och svenska varumärken kan jag känna igen på långt håll. Men här är jag alltså helt novis.

Det är inte bara läsandet och flängande som tröttar ut mig. Ett överdåd av färger skriker mot mig från hyllorna. De amerikanska förpackningarna är oftast gräsligt fula med knasiga typsnitt och knäppa färgkombinationer. Jag får ont i huvudet ju. Men det finns undantag. Små guldkorn bland fulheten. Varje morgon när jag öppnar skafferiet för att göra min havregrynsgröt möts jag av en välmående åldrad man med ett vackert leende. Det är Quaker-mannen som önskar mig good morning. Han finns på havregrynsförpackningen som i det här fallet är en rejäl cylinderformad pappburk och inte en trist papperspåse. Quaker-mannen skänker en känsla av lyx till något så vardagligt som frukostgröten. Jag gillar quaker-farbrorn, det gör jag. Och jag tror han gillar mig. I alla fall är det så jag tolkar hans leende.

Hur skulle ni själva vilja starta er morgon?

This way?

Eller så här?


Jag vet vad jag väljer...

Bilder av helg

Pingisen.

Huset.

Staden.

Frukosten.

Smogen.

Vännerna. F v: Lawrece Sim, Neel Kasliwal och Taylor Kriete.

Korv och kalkon i änglarnas stad

Jag har fått ett par frågor om bakgrunden till rubriken på det förra inlägget (som ju faktiskt bara var en rubrik). Det oroar mig. För det betyder ju att ni i så fall inte har lyssnat på Håkans senaste singelmästerverk. Åtminston inte ordentligt. Se till att rätta till det är ni snälla. Hur som helst kändes textraden passande för mig just då. Jag har mått som jag förtjänar den senaste tiden. Det vill säga dåligt. Eftersom jag inte ser någon överblickbar ljusning på det hela så har bloggandet stått still. Och kommer kanske vara sporadiskt även i fortsättningen. Vi får se. Har inte haft det minsta lust att skriva något. Men det vore ju synd om min blues inte bara drabbade mig utan också gick ut över de personer (hur få ni än må vara) som faktiskt påpekat att de uppskattar att läsa bloggen. Så jag gör ett försök att berätta lite om hur jag har det. Och även om den här helgen är särdeles händelsefattig (fotboll på stranden, grillande och skolarbete, that's it) så finns det faktiskt stunder då tillvaron känns lätt. Stunder då jag proppas så full av nya upplevelser att det inte finns plats för några tankar. Då hjärnan är fullt upptagen med input och inte hinner bearbeta. Det är sköna stunder. Förra helgen innehöll gott om dem.

Strax efter 19 på fredagskvällen hoppade jag, Neel, Lawrence och Taylor in i en bil med slutmål Los Angeles. De andra ville fly IV för helgen och jag fick äntligen en chans att komma till änglarnas stad. Det tar knappa två timmar till LA när trafiken flyter på. Vi skulle bo hemma hos Neel, vars föräldrar var borta över helgen. Som jag tidigare nämnt kommer Neel från Hollywood. Huset visade sig ligga i ett grönt och lummigt gated community ett par kvarter från Hollywood boulevard. Några knapptryckningar, upp åker grinden och sedan var vi på gator som rent tekniskt inte tillhör the City of Los Angeles. Därinne gäller förvisso samma lagar men gatuhållningen betalas av invånarna själva och det är också fullt möjligt att knalla runt med lite alkohol utan att riskera att the cops kommer och gnäller och bötfäller. En möjlighet som vi skulle utnyttja senare under kvällen.

Väl innanför grindarna åkte vi förbi Dharma och Greg-Darmas hus (hon är galen scientolog) och töntiga Casey Afflecks gigantiska villa innan vi kom fram till familjen Kasliwals boning. Deras hus var ett av de minsta i kvarteren men ändå stort som fan. De hade en fin trädgård och ett bordtennisbord som vi förströdde oss själva med efter att ha snott några öl och lite kakdeg ur kylen. Man kan köpa cookie-dough på burk och alltså skippa det vuxettråkiga mellansteget bakning och istället proppa i sig av det smarriga på en gång.

Neel och Lawrence som båda är från LA hade på förhand varnat att helgen skulle komma att kretsa mestadels kring bilåkning och mat. Detta eftersom det är det man gör i Los Angeles när man ännu inte är 21 år fylllda. Neel hade tidigare uppgivet fastslagit att det faktiskt inte finns någonting att göra i LA. Ganska lustigt tyckte jag. Det verkar som att det inte spelar så stor roll om man bor i en håla som fucking Åmål eller en världsmetropol som fucking Los Angeles med nio miljoner invånare. Är man omyndig tonåring är sysslolösheten ofta en övermäktig fiende.

När vi fått i oss vår kakdeg och öl hoppade vi in i bilen igen. Det var en varm kväll. Vinden var ljummen och en påtaglig doft av grillad kyckling slingrade fram runt gathörnen. Vi cruisade längs Boulevarden och Sunset strip. Förbi blinkande strippklubbar, pråliga biografer, Hummer-limousiner, överdekorerade krogar och scientologernas hotfulla tempel. Bilfönstren var nedvevade och stereon vräkter ur sig Rage against the machines Battle of Los Angeles. Och det var lustigt hur musik som jag tidigare inte riktigt begripit mig på plötsligt kändes otroligt energifylld och självklar. Jag satt tyst och tittade på turisterna som flockades kring spindelmannen, Jack Sparrow och de andra utklädda filmfigurerna på Boulevardens torg. Turisthorderna fick mina LA-födda kamrater att sucka lite överlägset och jag kostade på mig att göra samm sak, fullt medveten om att skillnaden mellan mig och turisterna mest bestod av ett studentvisum. För tre år sedan var jag på samma boulevard. Men då var allt annorlunda. Då var det mitt på dagen, jag var själv en storögd turist med ängslig koll på plånboken och parkeringstid. Hollywood kändes konstigt och svårtillgängligt. Som om allt var kulisser. Jag minns att jag och min dåvarande reskamrat åkte upp en sväng bland de stora vita villorna för att ta en närmare titt. Och det var så märkligt. Jag undrade vad det var för människor sm bodde där bakom grindarna. Alla kan ju inte vara filmstjärnor. Den här gången var jag på andra sidan grindarna och det kändes oförskämt bra. LA kändes kanske inte greppbart men åtminstone levande och spännande. Och jag var avslappnad där bak i bilen.

Så småningom åkte vi till korvkiosken Pinks. Besöket där var den aktivitet som planerats först. Kön var aplång, jag var svulten och med tanke på det närmast oändliga antalet matställen i staden försökte jag påpeka det orimliga i att köa en halvtimme för en korv. Men de andra var obevekliga. Och jag fick lära att Pinks är ett legendariskt hak som under sin 68 år långa historia haft en lång rad filmstjärnor som stammisar. Stället lär också figurera i ypperliga tv-serien Entourage. Och självklart var maten väl värd väntan. Jag åt en Planet Hollywood Sausage som totalt fick mig att omdefineira begreppet korv med bröd. Sedan blev det trendig yoghurtglass, en liquour store, mer bilåkande och så småningom var vi tillbaks hos Neel. Vi spelade återigen någon form av pingis som gick ut på att ölen skulle drickas upp. Fort. När klockan närmade sig tre knallade vi upp på kullen ovanför huset. Vi hade med oss cola och vild kalkon som vi lät gå runt bland oss fyra medan vi njöt av en magnifik utsikt över hela Los Angeles nattliga skyline. Den väldiga staden brusade och blinkade långt nedanför oss, kalkondrycken lät sig väl smaka och allting var fint för en stund.

Något säger mig att jag blir borta för en lång lång tid

Once upon a helg in America

Ibland är helger välbehövliga vilostunder med ett rus eller två under dagar som flyter fram. Mer sällan är de intensiva upplevelsespäckade dagar som rusar fram och gör dig mer trött på söndag kväll än du var fredag eftermiddag. Den gångna helgen tillhörde de senare. Så här tog den sin början:

Det var fredag eftermiddag när det kom fram att Neel skulle banga helgens planerade skidresa till Mammoth Mountain. Neel, en av av övervåningens invånare, har en mycket lättsam inställning till det mesta. Han tycker att livet, det ska levas glatt. Sällan missar han en chans att ha roligt. Så jag blev förvånad att han drog sig ur. Men han hade en ursäkt som var, om inte godtagbar, så åtminstone ovanlig. Han skulle på Oscarsgalan. Biljetten hade han fått av lillebror Affleck. Neel är ett barn av Hollywoods kullar och klyschigt nog bor hans föräldrar granne med en filmstjärna. Casey Affleck alltså. För en gravt kändiskåt människa som mig själv är det ju här intressant, även om jag inte har någon aning om vad Casey medverkat i. Men Neel är inte särskilt intresserad av sin celebra granne. Tvärtom tycker han att Casey är en störig jävel. Hans föräldrar är sextioåriga invandrare från Polen och Indien och de imponeras föga av unga amerikanska filmstjärnor. Detta gör tydligen att den gode Casey tyr sig till Neels föräldrar. Han dyker upp titt som tätt, berättade Neel. Och hänger. Han vill aldrig något.
"Så han är dina föräldrars Kramer" frågade jag.
"Nej nej! Kramer är ju en viktig karaktär för att föra historien framåt."
" Är han som Gibbler" undrade Scott.
"Nej!"
"Vänta, är han Urkel!?" försökte Scott igen.
"Nej! Era liknelser är ju helt värdelösa" sade Neel upprört.
Tydligen överskattade jag och Scott kraftigt Caseys relevans. Efter en stunds vidare diskussion kom Neel på det. Casey Affleck är Butters.
"Han är dum och helt meningslös!"

Men alltså inte mer meningslös än att Neel kunde ta emot den nominerade Caseys Oscarsbiljetter.














Boogiebräda på fredag - snöbräda på lördag
Tro nu inget annat än jag tycker om Neel. Efter den givande Affleck-diskussionen tog han med mig på lite boogie boarding på Sands beach. Utrustad med våtdräkt och en boogiebräda (ni vet en sån som man ligger på magen på) gav vi oss av ut i de meterhöa vågorna. Vattnet var kallt och det var ganska blåsigt men eftermiddagsolen färgade allt i varma färger. Jag och hade Neel hade hela stranden för oss själva. Det var fantastiskt. Inte minst att känna smaken av saltvatten igen. Jag gled fram på min booogiebräda som en lekfull pingvin. Det var kul hela tiden. Förutom när jag skulle hoppa över en brytande våg men hoppade för lågt. Våg mötte pung i lite för hastighet. Men så är ju inte boogie boardande nån barnlek heller. Att hemåt längs en öde strand med sjunkande sol i nacken och en bräda under armen var en filmisk upplevelse. Det skulle bli fler under helgen.

Ett par timmare senare satt jag i en minivan med Taylor, Novak och Lawrence. Framför oss hade vi 360 miles high way. Normalt sett hade jag tyckt att ett upplägg med 12 timmars bilresa under en helg är halvbra men nu handlade det ju om en bilresa genom Kalifornien. Med mörker, neonskyltar, stora hamburgare och allsång till bilstereon. Vi åkte inte bara långt horisontalt. även vertikalt var det en rejäl förflyttning. Taylors mammas fjällstuga ligger 2740 meter över havet.

Avsnitt 3 ur Ebba och Didrik
Låt mig förklara vad som menas med fjällstuga i det här fallet. Taylors föräldrar köpte den för tio år sedan, för 600 000 dollar. Idag är den värd mycket mer. Det är ett av de sjukaste husen jag varit i. För det är egentligen ett hus. Det har bland annat:

3 våningar
1 garage
4 sovrum
1 sovloft
4 tv-apparater
1 fussball-bord
2 balkonger
1 öppen spis
2 badrum
1 vardagsrum
1 matsal
1 kök
2 snöskotrar
1 dator
1 grill
1 välförsett spritförråd
1 back Lego
2 stereo-apparater

Taylors föräldrar är uppenbarligen rika som troll. Sånt är svårt att veta på förhand. I Kalifornien finns ju stora ekonomiska skillnader men inte samma traditionella klassindelning som i Europa. Åtminstone kan man inte identifiera klasserna utifrån tydliga attribut. Alla, oavsett inkomst, har shorts och t-shirt. Helgen påminde mig om scenen i Ebba och Didrik (som de flesta 80-talister säkert minns) när Ebba är hemma hos den rika snorungen Mårten som visar henne alla sina prylar. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av hans materiella välstånd (särskilt datorn) trots att jag greppade sensmoralen som sade att Mårten var ett tragiskt övergivet barn som tröstades med saker. Samma känsla dök upp under helgen med skillnaden att Taylor snarare är en ödmjuk och generös person som uppskattar familjens saker utan att skryta med dem. Jag gick runt i huset med stora ögon och upptäckte rum efter rum.

Jakten på den heliga öl


Lördagen spenderade vi i backarna och med tanke på att jag inte åkt snöbräda sedan 2002 var jag mycket nöjd med hur pent det gick. När snöstormen gled in över berget under eftemiddagen drog vi oss tillbaks till huset på Grindelwald Drive (Ja, gatan hade samma namn som professor Dumbledores ungdomsförälskelse) för öl, chili och mintbaileys. Men inte förrän vi gjort en galen beerrun medelst snöskoter. Återigen dök den filmiska känslan upp (tänk Garden State fast snöigt) när jag satt med ett 12-pack Budweiser i knät bakpå en gigantisk skoter av märket Yamaha (skotermärket Ski-doo är bara skit för övrigt) som rusade fram genom snöstormen. Kvällen avslutades med filmen Eurotrip som innehöll en märklig blandning av kvinnobröst, mansstjärtar, Matt Damon, Vinnie Jones och påven.


Snöandet ville aldrig riktigt sluta. Det föll nog 30-40 centimeter under natten till söndagen så den dagen ägnades därför åt att skotta fram bilen, åka lite snöskoter och lek i snön. Även nu blev det boogie boardande, fast vattnet var ännu kallare, vitt och torrt. Vi hann med en sväng i en liftgondol innan vi avsutade med varsin kopp varm choklad med en hint av Kahlua. Alla konstaterade nöjt att helgen varit "So epic".

Where the grass is green and the girls are pretty
Hemresan innehöll bedövande vackra berg, neonskyltar, ännu större hamburgare (Bacon och guacomole-burgare på Carls Jr) och musik som varierade från hårda tongångar som Rage och System of a down till mjukare som Beatles och Marley. När vi nådde Isla Vista vid 21-tiden vevade vi ner bilrutorna, drog in den syrerika havsluften i näsorna och Taylor blastade på Paradise city, en låt som förmodligen skrevs för just det tillfället. Ännu en helg var till ända.

I'm the guy

En lång dags färd är på väg att ta slut. Igår och idag har jag spenderat åtskillig tid i labbet. Jag har labbat. Alltså klickat på musen och knackat på tangentbortet. Klick och Knack. Design har skapats. Och ja, du har rätt, jag har varit duktig! Och nu är jag trött. Sitter här med en Firestone double barrel ale och småpratar med Scott. Vi har trevliga små konversationer, Scott och jag. Serbernas attack mot U.S. Embassy, bröllopstraditioner och skattedeklaration. Scott letar kuvert och frimärken för att posta skatteblanketten. Jag skryter som vanligt med hur framåt vi är i Sverige, att man gör allting å-n-n-l-a-j-n. Eller till och med via sms. Han frågar hur mycket skatt jag betalar av lönen. 33 procent svarar jag. Han betalar tio.

Jag gillar ju att betala skatt. Det är sexigt. Men jag skulle inte vilja dra in pengar till ett Irakkrig. Scott påpekar hur många skattedollar som går till det militära även i fredstid. Och så säger han en rolig och sann sak:

"You know, 1200 nuclear weapons don't guard themselves."

---------

Inför förra helgens inköpsrunda av alkohol frågade Evan mig om jag kunde köpa två 30-pack Nattie light till honom. Evan är en kille som hänger hos oss väldigt mycket. Han dyker upp med sin longboard och hänger då och då. Han är vår Kramer, fast normal. Hur som helst så köpte jag de där ölen till honom. Senare på kvällen visade det sig att de egentligen inte var till honom utan till en tjej han kände. Hon kom förbi i en bil och hämtade upp dem. Evan försökte nog inte luras, han var bara knapphändig i informationen. När tjejen åkte iväg med sin öl insåg jag plötsligt att jag just langat alkohol till en toalt okänd person. Jag kände efter lite men insåg att jag inte brydde mig ett dyft. Om man tolkar det positivt kan man se det som ett steg på vägen att göra sig av med moralen men snarare så handlar det väl om att man som svensk inte riktigt tar in det brottsliga att köpa alkohol till någon som är 19-20 år gammal. Efter ytterligare lite fundering blev jag till och med nöjd. För jag insåg att jag är "the guy". Jag kunde se det framför mig hur Evan har plockat poäng genom att säga att han minsann kan fixa öl eftersom han "knows a guy". Och den guyen är jag. I'm the guy.

-----------

En annan reflektion om moral. Efter lektionen i Media design igår satt jag kvar och pillade lite med nåt på datorn så nästa lektions elever hann komma in och sätta sig. Jag vet inte vad det var för kurs men varenda en av dom var riktiga nördar. Töntar om man så vill. Det strålade nördighet från dom. Urnördar alltså. När jag gick ut råkade jag stöta till en av dom, eller om man stötte till mig, lite grann bara. Det var gränsfall om man skulle mumla en ursäkt eller inte. Och här kommer det sjuka. Jag tänker: "Äh, jag behöver inte be om ursäkt, han är ju bara en nörd." Den här tanken försvann väldigt fort och ersattes med förskräckelse. Vad kom det där ifrån? Sen när blev jag en högstadiemobbare? Väldigt konstigt. Skriv nu inte en massa fördömande kommentarer, jag öppnar ju upp mig för er. Eller förresten, hellre fördömande kommentarer än inga kommentarer. Och kanske var det inte så farligt. Jag menar, han var ju faktiskt en nörd. Och jag är ju en cool designforeigner. With an accent.

Snabbköpskassörskans sanningsord

Scen: Kassan i Albertsons matvarubutik.
Medverkande: Franz (iförd grön träningsjacka, röda hörlurar och blå palestinasjal) och kassörska (iförd svarta Albertsonskläder)

Kassörskan: I like your scarf.

Franz: Thanks.

Kassörskan: Did you get it at Urban Outfitters?

Franz: No, my friend got it for me in Tunisia.

Kassörskan: Wow, that's even cooler.

Det hade hon ju rätt i.
Här vill jag passa på att förtydliga lite kring palestinasjalen. Innan jag reste hit fanns det personer som påpekade för mig att det var bäst att lämna sjalen hemma. Någon var till och med en aning hånfull. Att valsa in med en arabisk symbol i det stora antiterrorlandet var en superkorkad idé ansåg hen. Och mycket riktigt, när jag första gången gick ut iförd palestinasjal på de amerikanska gatorna lät reaktionen inte vänta på sig. Total likgiltighet. Det är ingen som bryr sig. Eller rättare sagt, det är ingen som läser in varken vänsteråsikter eller arabpropaganda i palestinasjalen här. Det är faktiskt till och med så att de amerikanska trupperna använder sin egen variant, under benämningen shemagh. Ingen rädder för sjalen här med andra ord.


Obs! Det är inte Franz på bilden. Jag skulle aldrig använda en så löjligt liten pistol.

Indirekt indirekt bekräftelse

Just när jag kämpat färdigt med metaforen om känslotillståndet som ett tyst mörkt rum så slungas jag ut från det i en explosion av glädje och stolthet. Varför? Min gitarr har varit med på tv! Jag upptäckte precis att cirka en kvarts miljon människor (svenskar) i fredags kväll såg min fina elgitarr på prime time television. Och betydligt fler kunde höra den tidigare under dagen. Den var sannerligen i goda händer. Det finns inga gränser över min stolthet. Eller fånighet heller för den delen. Men det här är troligtvis det närmaste jag kommer att stå på scenen under en arenakonsert. "Pretty fucking far from it" kanske somliga skulle säga. "Still not so fucking pjåkigt" svarar jag.

+-0

Flänger runt bland olika bloggar, skrivna av vänner, kända och okända. Fina inlägg om stora frågor som döden, kärleken, politiken, ensamheten. Det är intressant och känslosamt. Jag tänker nya saker och känner gamla. Läser sen min egen blogg och känner att den väger lätt som en beer pong-boll. Jag vill inte BARA skriva om populärkulturella fenomen i det nya landet. Som till exempel att jag de senaste dagarna ätit både chokladburgare (hamburgare med ketchup, bbq-sås och chokladsås. Gott!) och dessertpizza (Woodstock's säljer en kanelpizza som inte går av för hackor. Full av smör, kanel och deg. God!).

Jag vill också skriva stora känslosvallande inlägg som andra kan relatera till. Men för tillfället befinner jag mig i ett vakuum. Ett tillstånd där känslorna, såväl glada som ledsna, tagit paus. Allt känns okej. Varken mer eller mindre. Och det är verkligen inte brist på tid att känna efter som är förklaringen. Jag ställer mig frågan "hur mår jag?" och inget svar dyker upp. Tomt och tyst. Det är som att kliva in i ett mörkt ljudisolerat rum, det enda som hörs är ett svagt susande som kanske kommer från de egna öronen och det enda som syns är små färgklumpar innanför ögonlocken. Och hur mycket man än vill och försöker så går det inte att tolka ut något vettigt ur det där. Sorry.

Damn it, jag vill ju så gärna vill ha lite bekräftelse. Och så har jag inget att bekräfta.


Nåväl. Jag har plåtat en fin skylt i alla fall. ELLER HUR?