Tre låtar - en saknad

Ta rubriken för vad den är. Vid det här laget är ni förhoppingsvis vana vid franziga rubriker med storvulna ord. Hur som helst tänkte jag musikblogga lite och berätta om tre låtar som jag lyssnar mycket på i dessa dagar. Min musiksmak befinner sig så långt från alla jag umgås med så ni bloggläsare får bli min utloppskanal för att reflektera över musik.

Låt 1. Tougher than the rest. Av och med Bruce.

Det här live-spåret inleder EP-n Chimes of Freedom som jag började lyssna på på grund av den akustiska versionen av Born to run som är sista spår. Den är magisk i sig. Men just nu föredrar jag alltså Tougher than the rest som är en midtempo-låt med tunga tunga trumslag, en gungande basgång, rinnande gitarrer och förstås desperat munspel. Det är en vacker kärleksförklaring som Bruce på något sätt lyckas proppa full med både självförtroende och innerlighet. Det är en stolt och glad man som sjunger. En sån man som jag skulle vilja vara. När jag lyssnar på låten får jag upp en bild av en bröllopsmiddag. Utan någon introduktion kliver plötsligt V upp på scenen och börjar slå de där tungt fallande slagen på en trumma. Bom bom bom. Bröllopsgästerna tystnar förvirrat och när de vänder blickarna mot scenen ansluter F som börjar smeka strängarna på en bas. Efter ytterligare någon minut ansluter brudgummen (som konstigt nog är jag) och plockar upp en gitarr, går fram till mikrofonen och sjunger sedan hjärtat ur kroppen. Det är en väldigt konstig fantasi eftersom det av flera anledningar känns väldigt osannolikt att jag någonsin kommer gifta mig. Men det är ju just en fantasi och som sådan betraktad fin.

Låt 2. With every heartbeat. Av och med Robyn.

Jag började att lyssna på Anna Järvinens och Annika Norlins svenska version av den här låten. Den är fantastisk. Men det är ju nästan helt och hållet coola Robyns förtjänst. Hon har skrivit en riktigt bra låt. Och precis som i alla riktigt bra låtar går melodi och text hand i hand. Låtens inneboende kvalitet avslöjas också av det faktum att den låter minst lika bra med en ensam akustisk gitarr som med välproducerade beats. Det är något med den där sista repeterade frasen som borrar ett hål i magen. När jag härmdan spelade min egen version med blandade svenska och engelska lyrics föll det ofrånkomliga droppar av saltvatten på tangentbordet.

Låt 3. En famn för mig. Av och med Melissa.

Sist och minst är Melissa Horn som är någon form av ny Lisa Ekdahl. Har inte riktigt koll på hur omtalad hon har blivit i Sverige än. Hon borde rimligtvis spelas flitigt på P4. Hon släppte sin debutskiva för några dagar sedan och efter några genomlyssningar kan jag konstatera att det är ett bra men lite ojämnt album. Hennes röst är vacker men en texter är lite styltiga. Fast några låtar är riktigt bra. Som Winnerbäck-duetten och singeln Långa nätter. Och så En famn för mig förstås. Den är speciell. Om jag hade försökt (och lyckats) att skriva en låt just nu hade texten varit i princip ord för ord samma som i En famn för mig. Man kan ju förstås diskutera om den insikten är bra eller dålig men låten är hur som helst bra. Smärtsamt bra.