Trött, ofet och halvfemtio

Jag var ute på krogen i måndags. Efter fem månaders total bortavaro från barer, klubbar och andra utskänkningsställen var jag ganska sugen på att återigen få beställa en drink över en bardisk. För att möjliggöra detta anslöt jag till svenskligan, som går ut regelbundet på måndagar och onsdagar. Då finns det ett ställe som släpper in även 18-åringar. 21-minusarna och 21-plussarna skiljs åt med kryss respektive ringar på båda händer som vakten kletar dit med spritpenna. Stället påminde mig väldigt mycket om gymnasietiden då det var liknande premisser med 18-åringar som fick nöja sig med ett ställe en dag i veckan. Det var knökfullt, högljutt och majoriteten besökare var svenska studenter som alla känner alla. Det var kramar på härsan och poserainimobilkamerankindmotkind på tvärsan. Till en början iakttog jag det hela med förundran men det övergick snart till förfäran när jag insåg att det enda jag gjorde var just att iaktta. Men värst av allt var att även musiken påminde om gymnasietidens utgång.

Musiken var vidrig. Det pumpades ut nån form av eurodiscoliknande själlös dynga som jag faktiskt trodde hade dött ut för tio år sedan eller åtminstone trängts undan till ställen som Ibiza. "Det är jävligt bra musik här ikväll" gapade flera svenskar i mitt höra. När jag insett att de inte var ironiska kände jag mig gammal, sur och ensam. Jag höll käft för jag insåg att ingen vill vara med någon som gnäller på musiken när det är måndag och fest och man är 19 år och har the time of sitt liv. Men det hjälpte inte så mycket eftersom ingen vill vara med någon som står och håller käft heller. Taxi-resan hem kom som en befrielse.