I väntans tider (avromantiserad version)

Det senaste inlägget om hur jag ensam drar iväg i en bil till L.A. gav kanske bilden av mig som en romantisk och spontan person. Det stämmer inte riktigt. Åtminstone inte det senare.

Jag har ju varit lite kryptisk på det senaste med snack om väntan på "den stora nyheten". Det har funnits en mer konkret bakgrund till det där. Jag har i några veckor väntat på ett besked som jag hoppades att få dela med mig av här genom ett antingen sprittande jublande inlägg eller ett dyster besviket sådant. Nu blev det ingetdera. Det blev aldrig nåt besked. Varken bu eller bä. Ett jaha. Och det är på sätt och vis det allra värsta scenariot eftersom det innebär att den väntan fylld av falska förhoppningar som jag tidigare beskrivit kommer att fortsätta på obestämd tid.

Men nu ska jag tala klarspråk och berätta vad som hände. Måndagens besök i Los Angeles var i sig en rolig och positiv upplevelse även om det som sagt inte ledde till något konkret. Efter att Scott skjutsat mig till flygplatsen och jag kvitterat ut den där hyrbilen som i vanlig ordning var mycket större än den jag beställt ("Dude, this is America!" som Scott förklarade när han såg min förföran över den svullna Subarun) visste jag mycket väl vart jag skulle köra. Jag knappade in en adress i GPS-en och svischade ut på motorvägen. Nervositeten levde loppan i magen. Dels för bilkörandets skull men framför allt på grund av den jobbintervju jag var på väg till. Jag träffade en svensk designbyrå angående en trainee-tjänst som jag sökt en vecka tidigare. Byrån gör filmaffischer och dvd-omslag. De sökte två personer och det visade sig att jag inte var kvalificerad för tjänsten som Art Director och överkvalificerad för tjänsten som assistent. Det var första gången jag fått höra att jag är överkvalificerad för ett jobb. Kontentan av det trevliga samtalet blev i alla fall att vi skulle hålla kontakten och kanske ses igen innan min hemfärd till Sverige. Skulle de få in en ny kund kommer de behöva förstärka och då eventuellt med mig. Ett positivt men retsamt okonkret besked med andra ord.

Dagen fortsatte i alla fall med att jag hyfsat glad i hågen knappade in IKEAs adress i GPS-en. Väl där blev jag förvirrad av skyltarnas blandning av svenska och engelska ord. I mitt utsvultna tillstånd kändes det plötsligt som att jag var i en twilight-zone mellan Svea rike och Amerikanien. På klassiskt nördigt exilsvenskmanér blev det köttbullar med potatis och lingonsylt i restaurangen. Intaget i ensamhet med Håkan Hellström som sjöng Taube i hörlurarna, för att maxa svenskheten i stunden.

Innan jag åkte tillbaks till Isla Vista besökte jag IKEAs Sverige-shop och köpte alldeles för mycket svensk mat. Det var lätt att bli carried away. Kom på mig själv med att börja plocka på mig saker som jag aldrig köper i Sverige. Krusbärssylt! Cravings! Ge mig! Nä.

Sen var det hemresa i solnedgången och Joe Purdy på stereon. En fin dag allt som allt där det braigaste beskedet nog ändå var att jag lyckades överleva Los Angeles trafik på egen hand.

Frågor på detta?