Håkan har spelat på min gitarr. I flera timmar. Han repade inför sina kommande spelningar på min elgitarr. Min lilla fina, rödbruna elgura som jag köpte för en dryg tusing vid Mariatorget en höstdag förra året när det kändes som om Stockholm skulle dränkas i ösregn. Jag kryssade mellan vattenpussarna med ett leende på läpparna. Det var den billigaste gitarren de hade i butiken och jag köpte den som ett nybörjarpaket med en liten stärkare och ett grått (fick välja mellan det och orange) axelband till. Jag var väldigt glad då. Även om jag kanske inte trodde att en sån budgetgura skulle hålla särskilt länge så var jag nöjd med att äntligen ha köpt min första elgitarr. Och nu är den magisk.
Håkan har spelat sina fantastiska låtar på den. På samma gitarr som jag så många gånger spelat hans och mina egna låtar på. Han har sjungit och låtit sina fingrar plöja ner all den glädje, längtan och hjärtesorg som ryms i den bästa musik som uppbådats. Min gitarr har fått ta del av svänget och känslostormen. Av nåden. Inte så illa för en stackar billig Gibson-kopia. Nu finns det en fysisk länk mellan Håkans musik och min. Dessutom har jag ju också, via Fredrik, hjälpt Håkan litegrann. Och även om det är en mikroskopiskt insats i relation till allt fint som Håkan gett mig så känns det ändå bra. Fredrik, jag vill att du fortsätter spela på min gitarr. Nu är den ju finare än någonsin!
---------
Några övriga rubriker:
NATUR
Liten, kände jag mig när jag guppade på en boogie-bräda utanför Sands Beach och en pelikan med två meters vingbredd plötsligt svepte fram någon meter över vågorna och mitt huvud.
För en sekund var jag livrädd för att den skulle mumsa upp mig i näbben och föra bort mig till Pelikanien. Men den gled förbi som tur var. De är märkliga pelikanerna. Fula som stryk när de sitter och skiter på någon klippa men vackra och majestätiska när de flyger över havet.
POLITIK
Förvånad, blev jag när jag läste om nya tandvårdsreformen.
Jag har inte tyckt något av det som borgarkartellen gjort hittills under sin regeringstid har varit bra. Tvärtom så har allt varit mer eller mindre korkat, naivt, cyniskt eller elakt. Det är oftast svårt att begripa vilket. Men eftersom jag inte har någon specifik partitillhörighet har jag tänkt att jag ska försöka ha ett objektivt sinnelag i varje fråga och inte per automatik avfärda en politisk åtgärd enkom för att den kommer från borgarkartellen. Politik är ju inte svart och vitt och inget parti har rätta lösningen på allt som bekant. Men denna strävan efter en öppen hållning har inte spelat så stor roll än så länge eftersom borgarkartellen haft det felaktiga svaret på allt.
Men.
Tandvårdsreformen verkar bra. Jag (OCH MÅNGA MED MIG) har länge tyckt att det varit stört att munnen inte räknas som en kroppsdel som alla andra. Subventionerade eller gratis tandundersökningar borde vara en självklarhet i alla länder, i synnerhet välmående I-länder som Sverige. Detta tycks mig vara den första åtgärden från borgarkartellen som både i teorin och praktiken hjälper fattiga människor. Det är enkelt och tydligt. Lägre priser på tandvård gör att fler med mindre pengar har råd att kolla tänderna. För en gångs skull ingen bakvänd borgarkartellogik i stil med att "du som har det knapert måste få det ännu sämre och osäkert så att du VERKLIGEN vill få det bättre". Jag ser också att sossarna gnäller över reformen och säger att den skulle varit ännu bättre om de genomfört den. Det tror jag också. Men de genomförde den ju aldrig, trots att de hade ganska lång tid på sig. Sen är det klart att de kanske hade fullt upp med att sanera ekonomin (och duka bordet för b-kartellen) och inte hade tillräckligt med pengar för att inför en reform. Det där kan säkert Vent och andra mer kunniga politiska bloggare hjälpa mig att svara på. Det här resonemanget var bara en tanke som till min egen förvåning ledde till att jag nu lekt politisk bloggare för en stund.
SPORT
Konfunderad, blir man när man ser sin första baseballmatch.
I söndags kollade vi Dodgers - Red Sox i LA. Jävla märklig sport. Spelarna ser uttråkade och oengagerade ut hela matchen. Inte så konstigt med tanke på att de står still nästan hela matchen. De är marginellt mindre feta än publiken. Men som kulturell upplevelse var matchen tre trevliga timmar. Jag fattade, kanske, grunderna i nionde och sista inningen. En sak jag lärde mig var i alla fall att de slutade servera mat i sutet av sjunde inningen. Vi satt på "All you can eat section". Det bjöds på ohemula mängder korvmebrö, nachosmeostsås, popcorn, jordnötter och läsk. Jo, man tackar!
KÄNSLOFLUM
Jag är så innerligt trött på min egen oförmåga att hålla nere förväntningar och se nyktert på tillvaron. Trots att jag vet att besvikelsen kommer att komma som ett brev på posten kan jag på ett ögonblick bygga upp ett helt liv utifrån en enda liten liten möjlighet. Jag börjar med en enda osannolik hypotes och fortsätter sedan stapla hypotes på hypotes tills jag har ett ostadigt torn som är dömt att rasa ihop så fort den första hypotesen fallerar. Och det gör den. För att vara lite mer konkret. Ett exempel är när jag skickat iväg en jobbansökan till ett jobb som det rent realistiskt är nästan omöjligt för mig att få. Då sätte tankarna igång och så är det omöjligt att få ett stopp. "Tänk om jag får det där jobbet. Då får jag ju säkert den där lönen och kan skaffa den där lägenheten, hänga på de där ställena, umgås med de där människorna, köpa de där sakerna och njuta av den där lyckan." Sen går jag och hoppas och hoppas även om jag vet att mejlet med standardsvaret ("många sökande, en annan gång, tack för intresset") är det enda som väntar. Och med det en stor besvikelse. Men jag vill inte bli besviken. Så varför kan jag inte sluta bygga mina luftslott? God damn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar