Vad jag bryr mig om nu

Jag har haft högtidsstund. Skivan släpptes ju idag. Så jag släckte ljuset i rummet, kröp ner på madrassen med hörlurarna i datorn, slöt ögonen och lyssnade. Och även om det ju var väldigt väntat är det ändå nästintill kusligt hur väl Håkan än en gång lyckas nagla fast mitt liv i en overkligt vacker poplåt. När spår fyra gick igång fick jag bokstavligen svindel. Jag fick vakuumkänsla i magen och det kändes som att jag skulle försvinna iväg in i mörkret. Önskar att jag hade kunnat sjunga med lika instämmande i nästföljande spår.

Det finns säkert en och annan som vill invända men jag tror att jag behöver den här skivan. Känns i alla fall skönt att den äntligen är här. Nu har jag en ny värld att utforska för ett tag framöver.

Men vad händer då i verklighetsvärlden? Ja, vad ska man säga? Varje morgon tittar jag in i badrumsspegeln och möter en stirrande gulnad blick. Det är en sliten man som står där. Han har håret på ända och verkar ha burit för tungt för länge. Nu har han knackig höft och slitna armbågsleder. Värkande axel och skraltigt knä. Han ser inte äldre ut på det där livserfarna Taube-sättet. Inte som en man som är märkt av vilda äventyr och som nu ser tryggt ärrad och väderbiten ut. Nej, killen i spegeln bär snarare spår av en oro som under alldeles för lång tid har fått gräva sig under huden på honom. Han har en hopplös blick och behöver uppenbarligen rycka upp sig. Till hans fördel talar dock en jämn solbränna som i alla fall förhindrar blekhet och hålögdhet. Det är alltså denna syn som möter mig. Och roligare morgonsällskap kan man ju ha. När jag möter den där blicken brukar jag skvätta lite vatten i ansiktet, dra lite i huden och de än så länge ganska få rynkorna. Sedan mumlar jag en fråga till mig själv:

"Vad fan gör jag här?"

Men det där säger jag ju bara för att man behöver något att säga för att skaka av sig morgonångesten. Jag vet ju att om jag hade varit kvar i Sverige hade jag stått framför en annan badrumsspegel med samma blick, samma humör och samma fråga. Men med en betydligt blekare nuna. Bättre att vara här då med andra ord. Där det är tjugo grader varmt redan klockan på åtta morgonen när jag skjuter ut med kajaken från bryggan.

Början av det här inlägget var ju inte nådigt självömkande så låt mig därför påpeka att jag är glad att jag gör det här nu. Pluggar i USA alltså. Den normale svenske studenten här är ju 19 år och har sitt postgymansiala sabbatsår på Santa Barbara City College i väntan på att komma på vad de vill bli i framtiden. Jag är ju betydligt äldre och visste ganska exakt vad jag ville göra här. Det har flera fördelar. Det mest påtagliga syns väl när det gäller studierna. Det är fantastiskt hur lätt det kan vara att få bra betyg när man verkligen är intresserad av ett ämne och saknar egentlig press.

Socialt sett tror jag att min ålder har fördelen att jag faktiskt träffar amerikanska vänner och inte bara de andra svenska studenterna. Det finns en hel del trevliga individer i den svenska communityn men som grupp betraktat känns dem mest som en stor brattig fågelflock som skränar och kraxar om interna angelägenheter. Som 19-åring hade jag nog sannolikt varit en integrerad del av den skaran. Nu väljer jag mina besök i flocken.

Sen finns det ytterligare en, om än något mindre viktig, fördel med att jag gör det här nu och inte som 19-åring. När jag var 19 år var det år 2001 och då var nätet fortfarande ganska segt. Troligtvist hade jag inte kunnat lyssna på Håkans platta redan samma dag som den släpptes och jag hade absolut inte kunnat titta på Svt Play, vilket jag nu gör med stor förnöjelse. Jag har alltid varit en stor sucker för svenska tv-serier. Radioskugga! Saltön! Rapport till himlen! Upp till kamp!!! Men de behöver inte ens vara särskilt bra. Den senast tiden har jag följt Reine B vara obehaglig i Kungamordet och den serien har nu följts av Häxdansen. Jag älskar att se halvmystiska saktfärdiga historier som utspelar sig i nån landsort som befolkas av osannolika karaktärer med Stockholmsdialekt. Då är det mys framför laptopen!

Konstaterar nu att det här blev ett ganska brokigt inlägg. Från Sveriges bästa via förvridna självbilder till trivial television. Nåja, även ett ovinklat blogginlägg är ju ett blogginlägg, I guess.