+-0

Flänger runt bland olika bloggar, skrivna av vänner, kända och okända. Fina inlägg om stora frågor som döden, kärleken, politiken, ensamheten. Det är intressant och känslosamt. Jag tänker nya saker och känner gamla. Läser sen min egen blogg och känner att den väger lätt som en beer pong-boll. Jag vill inte BARA skriva om populärkulturella fenomen i det nya landet. Som till exempel att jag de senaste dagarna ätit både chokladburgare (hamburgare med ketchup, bbq-sås och chokladsås. Gott!) och dessertpizza (Woodstock's säljer en kanelpizza som inte går av för hackor. Full av smör, kanel och deg. God!).

Jag vill också skriva stora känslosvallande inlägg som andra kan relatera till. Men för tillfället befinner jag mig i ett vakuum. Ett tillstånd där känslorna, såväl glada som ledsna, tagit paus. Allt känns okej. Varken mer eller mindre. Och det är verkligen inte brist på tid att känna efter som är förklaringen. Jag ställer mig frågan "hur mår jag?" och inget svar dyker upp. Tomt och tyst. Det är som att kliva in i ett mörkt ljudisolerat rum, det enda som hörs är ett svagt susande som kanske kommer från de egna öronen och det enda som syns är små färgklumpar innanför ögonlocken. Och hur mycket man än vill och försöker så går det inte att tolka ut något vettigt ur det där. Sorry.

Damn it, jag vill ju så gärna vill ha lite bekräftelse. Och så har jag inget att bekräfta.


Nåväl. Jag har plåtat en fin skylt i alla fall. ELLER HUR?