Once upon a helg in America part 2

Jag tänkte berätta för er om den gångna helgens road trip till San Francisco. Och jag gör det på modern kvällstidningskolumnistsprosa. Korta meningar ni vet.

Torsdag morgon gav jag mig av för att hämta ut hyrbilen. Det hade förvånat mig att hyrfirman var hela 100 dollar billigare än det näst billigaste alternativet. Men det klarnade snart. Jag missade bussen och fick därför gå hela vägen till den hyrstation som mest liknade en bakgård till en bilskrot. Men en bil fick jag. Nån form av Zuzuki var det bestämt. Liten och vit. Efter diverse ärenden på stan var det dags för avfärd vid 18-tiden. Det var Neel Kasliwal, Michael C Novak och jag. Tre gossar varav åtminstone två med namn värdiga en Kerouac-roman. Jag var den ende över 21 år och därmed den ende som fick köra bilen. In med väskor i bagaget, på med air condition och musik. Upp på 101 northbound som de första milen följer det kornblåa havet. Och plötsligt befann jag mig i den romantiska klyscha som jag älskar så mycket. Alla ingredienserna var där. Bil i USA, kust, solnedgång, musik och vänner. Plötsligt kände jag hur mina mungipor drogs uppåt som en pavlovsk reflex. Pit stop för Inn'n'out och gas. Obligatoriskt ojande över bensinpriset från de amerikanska följeslagarna. Obligatoriskt påpekande om de svenska bensinpriserna från mig. Vidarebrummande och ankomst till SF och Mikes föräldrahem vid midnatt. Inkvartering i källarrum. Delad luftmadrass med Neel. Han ville vara big spoon.

Fredagsmorgon. Micro-våfflor och sockerflingor. Bilen. Upphämtning av Mikes highschool friend Levi. Rullande över Golden Gate. Upp längs serpentinvägar till Muir woods. Vi hajkade runt i skogen under några timmar. Längs med Dipsea trail. Pimplade Gatorade, kastade kottar och överraskade några hjortar. Här och var fanns banana slugs, det vill säga förvuxna gula sniglar. Och så de där bamsekramiga redwoodsen förstås. De var förvisso små varianter av de riktigt stora träden några timmar norrut men ingav ändå respekt hos en gransvensk. Det var befriande att återse skogen efter snart fem månaders bortavaro. Vi for nerför serpentinerna och över den röda bron igen. Utflykt till en snålblåstig SF-strand som snart ledde till värmepaus på en espressobar, fylld av typiskt eurobohemiska sanfranciskaner med pappmugg och laptop. Hem till Mikes päron där det blev middag. Mike lånade föräldrarnas SUV och vi for downtown för att se Iron Man (3 av 5, bra för en superhjältefilm men fjantigt slut). Efter filmen for vi upp på en parkbeklädd kulle med utsikte över SF by night. Det dracks kapten Morgan och kontemplerades lite. Sedan luftmadrassen.

Lördag sovmorgon. Vi åt brunch på ett viatnamesviatnamesiskt ställe. Gott? Icke. Sedan tapiocadryck till dessert. Jag hade då inte druckit tapioca (asiatisk rot av nåt slag) innan. Det är en söt dryck med massvis av slemmiga tapiocabollar i. Man dricker med ett sugrör tjockt nog för att slembollarna ska följa med in i munnen. Lätt obehagligt. Men man kunde också skjuta iväg bollarna genom blåsrörsmetoden vilket var ganska kul. Det var en slapp dag. Vi strollade genom Golden Gate park, vidare till Height street där vi kikade i lika gigantiska som fantastiska skivaffären Amoeba records och diverse souvenirbutiker. Vi rullade vidare över kullarna och Mike visade oss en rope swing med utsikt över hela SF. För en sekund svävade jag över den där drömlika staden. På kvällen bjöds vi på restaurang vid stranden (babyribs!) och sedan tog vi en sväng till Pier 39 och Fishermans Wharf. Där var det som vanligt gott om turister och stinkande sälar.

Söndagen inleddes med kroppsarbete. Vi hjälpte Mikes föräldrar att rensa ogräs på bakgården. Sedan var vi ute på vägen igen. Vi susade fram genom Steinbeckland. Brunbrända kullar, kossor och en hundraetta som visade sig från bästa sidan. Sex timmar senare parkerades bilen på Sabado Tarde och jag fick äntligen vila högerfoten. Kvällen var ett koncentrat av allt jag gillar med att bo här. Jag sprang längs Sands beach i skymningen. Skuttade sidledes de gånger tidvattnet överraskade med en extra hög våg. Skrämde en och annan Snowy plower. Tittade på surfarna och tänkte de tankar jag oftast tänker när jag kommer till Sands Beach. Att ingen kommer kunna förstå hur vacker den där platsen är. Inget fotografi i världen kan fånga vindarna, vågbruset och hur de väldiga bergen vakar över det bångstyriga havet som är allt annat än stilla. Vi det här laget vet jag ju att ingen kommer att hälsa på mig. Och det gör mig ledsen. Jag hade gärna vela dela Isla Vista med någon av de där hemma. Men jag antar att jag får tvinga med mig någon när jag reser tillbaks. Resten av kvällen då? Woodstockspizza, Bombay-gin, öl, kapten Morgan, gemensamt mys framför en laptop som visade någon nedladdad tv-serie. Mer alkohol på balkongen. En gitarr som vandrade runt. Allsång för hela Sabado. Språngmarsch till stranden. Nattdopp. Sömnen möttes med saltkorn och sjögräs i håret. Och ännu en helg var till ända.