Ingen klocka ringer mer

Skolan är slut nu. Hade sista lektionen idag. Vilket jag firade med en solitär shopping spree down town. Det blev skor, tre t-shirs, shorts, bälte, byxor och två tröjor. Det var längesen jag inhandlade så mycket saker på en och samma gång. Kändes ett tag som jag klampade rätt in i lyxfällan men jag stängde ut alla såna farhågor med ett mantra som löd " Det är ju så låg dollarkurs, jättelåg dollarkurs, lågaste dollarkursen, låg låg låg dollarkurs". Hade jag varit en annan typ av bloggare hade ni fått se en "dagens outfit-bild" med de nya kläderna men nu får ni nöja er med att tag mig på orden när jag säger att flera av plaggen kan kategoriseras som "fräsiga".

Nu väntar några lata dagar som jag planerar att fylla med lite arbete, solande, bad, rodeo, öl, löpning, hamburgare och kanske någon utflykt.

Levande och varmt

Jag kom på mig själv med att gå in på den här bloggen för att se om det fanns nåt nytt att läsa. Det fanns det inte. Så nu tar jag tag i saken.

Idag avslutades min kajak-kurs och således var det min sista morgonpromenad där jag går från skolans busshållplats, över campus, sneddar över läktarna vid fotbollsplanen och tar mig ner till hamnen. Som med alla andra vackra soluppgångsmorgnar stannade jag upp på toppen av läktarna och tog in utsikten. Och som alltid hade jag musik i hörlurarna. Den här morgonen var det Uffe. Jag har lyssnat väldigt mycket på hans låt "Levande och varm". Låten handlar om hans medelålder och romantiska våndor. När jag stod uppe på läktaren och blickade ut över fotbollsplanen, parkeringsplatsen och havet fick jag en insikt om att jag, bortsett från några få tidsmarkörer, verkligen kan identifiera mig med texten i låten. Det kändes sorgligt.

Annars var det en fin dag idag. Började med lite slapp kajakpaddling i morgonsol som sagt. Det var bus och vältandes av varandras kajaker. Sedan bjöd coachen oss på fantastiska breakfast burritos. Efter det fick jag äntligen lämna in flera stora designprojekt som hindrat mig från ordentlig sömn de senaste nätterna. En otrolig lättnad. Stegen var lättare när jag gick mot bussen som tog mig hem til IV. Där väntade Neel, Taylor och Lawrence på mig. Vi hoppade i våtdräkterna, på cyklarna och stack iväg till Sands beach. Vi boogieboardade. "Hella nar!" tjoade vi glatt och ironiskt när vi slängde oss ut i vågorna. Det är nordkaliforniska och betyder fritt översatt "Fan vad grymt!"

Sen blev det kallt. Vi vandrade hemåt och Neel gormade på en utrotningsghotad fågel (Snow plower). Hemma sköljdes sand och salt bort under vattenkrigsformer. In i varma duschen. In i vita bilen. Middag på Habit som är ett lokalt hamburgerställe som till och med får Inn'n'out att blekna. Charburger, onion rings och Mocha shake. Himmelrike.

På vägen hem svepte kvällsbrisen in genom samma nervevade bilfönster som musiken och vårt skrål strömmade ut ur. Palmer och lila himmel. Tankar om att Kalifornien är världens bästa plats att leva på.

Hemma på 6685 var det Lakers-match. Efter en Corona i tv-soffan på ovanvåningen kände jag en bedövande trötthet och gick ner till mig för att plinka på gitarr och slösurfa. Och här sitter jag nu.

Tre låtar - en saknad

Ta rubriken för vad den är. Vid det här laget är ni förhoppingsvis vana vid franziga rubriker med storvulna ord. Hur som helst tänkte jag musikblogga lite och berätta om tre låtar som jag lyssnar mycket på i dessa dagar. Min musiksmak befinner sig så långt från alla jag umgås med så ni bloggläsare får bli min utloppskanal för att reflektera över musik.

Låt 1. Tougher than the rest. Av och med Bruce.

Det här live-spåret inleder EP-n Chimes of Freedom som jag började lyssna på på grund av den akustiska versionen av Born to run som är sista spår. Den är magisk i sig. Men just nu föredrar jag alltså Tougher than the rest som är en midtempo-låt med tunga tunga trumslag, en gungande basgång, rinnande gitarrer och förstås desperat munspel. Det är en vacker kärleksförklaring som Bruce på något sätt lyckas proppa full med både självförtroende och innerlighet. Det är en stolt och glad man som sjunger. En sån man som jag skulle vilja vara. När jag lyssnar på låten får jag upp en bild av en bröllopsmiddag. Utan någon introduktion kliver plötsligt V upp på scenen och börjar slå de där tungt fallande slagen på en trumma. Bom bom bom. Bröllopsgästerna tystnar förvirrat och när de vänder blickarna mot scenen ansluter F som börjar smeka strängarna på en bas. Efter ytterligare någon minut ansluter brudgummen (som konstigt nog är jag) och plockar upp en gitarr, går fram till mikrofonen och sjunger sedan hjärtat ur kroppen. Det är en väldigt konstig fantasi eftersom det av flera anledningar känns väldigt osannolikt att jag någonsin kommer gifta mig. Men det är ju just en fantasi och som sådan betraktad fin.

Låt 2. With every heartbeat. Av och med Robyn.

Jag började att lyssna på Anna Järvinens och Annika Norlins svenska version av den här låten. Den är fantastisk. Men det är ju nästan helt och hållet coola Robyns förtjänst. Hon har skrivit en riktigt bra låt. Och precis som i alla riktigt bra låtar går melodi och text hand i hand. Låtens inneboende kvalitet avslöjas också av det faktum att den låter minst lika bra med en ensam akustisk gitarr som med välproducerade beats. Det är något med den där sista repeterade frasen som borrar ett hål i magen. När jag härmdan spelade min egen version med blandade svenska och engelska lyrics föll det ofrånkomliga droppar av saltvatten på tangentbordet.

Låt 3. En famn för mig. Av och med Melissa.

Sist och minst är Melissa Horn som är någon form av ny Lisa Ekdahl. Har inte riktigt koll på hur omtalad hon har blivit i Sverige än. Hon borde rimligtvis spelas flitigt på P4. Hon släppte sin debutskiva för några dagar sedan och efter några genomlyssningar kan jag konstatera att det är ett bra men lite ojämnt album. Hennes röst är vacker men en texter är lite styltiga. Fast några låtar är riktigt bra. Som Winnerbäck-duetten och singeln Långa nätter. Och så En famn för mig förstås. Den är speciell. Om jag hade försökt (och lyckats) att skriva en låt just nu hade texten varit i princip ord för ord samma som i En famn för mig. Man kan ju förstås diskutera om den insikten är bra eller dålig men låten är hur som helst bra. Smärtsamt bra.

Utmattad och tom

Jag är ledsen att det är så glest mellan inläggen här men jag har verkligen inget kul att berätta. Och jag är trött nästan hela tiden. Dagarna är fyllda av jobb och tonvis av halvdant skolarbete. I övrig är det tusentals frågor men inga svar. Och inget är stort, allt är litet.