För några timmar sedan åt vi avskedsmiddag på en restaurang ute på piren downtown. Det var Scott, Neel, Lawrence, Taylor och jag. Det var gigantiska burgare, stora lökringar och obegränsat med jordnötter vars skal man slängde på golvet. Lakers spelade final på storbilden. Jag drack en stor stark Firestone. De andra fick smygsmaka. Stämningen var som vanligt och det var skönt. På vägen hem körde Taylor en scenic route och krämade på Creedence på stereon. Vi susade förbi palmer, golfbanor och mångmiljonvillor. Alla njöt vi av utsikten. Jag satt tyst och tittade ut. Mitt ansikte var så allvarligt att jag kunde känna hur det stramade i kinderna. En bedövande melankoli och ledsamhet föll över mig. Jag tänkte att imorgon vaknar jag. Då åker jag tillbaks till Sverige där allt är precis som innan jag åkte. Då är drömmen slut. För det kommer kännas så tror jag. Lika omöjligt som det är att beskriva en dröm för någon annan kommer det vara att beskriva mina månader här. Det finns inga vittnen. Och jag är rädd att min tid i Isla Vista ska blekna bort precis som en dröm gör. Att mina vänner här blir figurer i en historia och inget mer. Att det kommer kännas som att det aldrig hände. Kvar blir bara en vag förnimmelse om något som kanske pågick någon annanstans i en obestämd tid. Aldrig förr har jag känt så starkt att jag lever i en dröm som jag gjorde där i baksätet. Man tror ju att det skulle vara en glad känsla.
Men jag har mina bilder i alla fall. De ska jag titta på. Och jag ska berätta om figurerna på bilderna och göra mitt bästa för att få de att framstå som de fantastiska personer de är. Om ni nu tycker att det här inlägget var i sentimentalaste laget så ber jag er ha översyn. Det är en direkt spegling av hur jag känner mig nu. Sentimental så att det förslår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar