I'm the guy

En lång dags färd är på väg att ta slut. Igår och idag har jag spenderat åtskillig tid i labbet. Jag har labbat. Alltså klickat på musen och knackat på tangentbortet. Klick och Knack. Design har skapats. Och ja, du har rätt, jag har varit duktig! Och nu är jag trött. Sitter här med en Firestone double barrel ale och småpratar med Scott. Vi har trevliga små konversationer, Scott och jag. Serbernas attack mot U.S. Embassy, bröllopstraditioner och skattedeklaration. Scott letar kuvert och frimärken för att posta skatteblanketten. Jag skryter som vanligt med hur framåt vi är i Sverige, att man gör allting å-n-n-l-a-j-n. Eller till och med via sms. Han frågar hur mycket skatt jag betalar av lönen. 33 procent svarar jag. Han betalar tio.

Jag gillar ju att betala skatt. Det är sexigt. Men jag skulle inte vilja dra in pengar till ett Irakkrig. Scott påpekar hur många skattedollar som går till det militära även i fredstid. Och så säger han en rolig och sann sak:

"You know, 1200 nuclear weapons don't guard themselves."

---------

Inför förra helgens inköpsrunda av alkohol frågade Evan mig om jag kunde köpa två 30-pack Nattie light till honom. Evan är en kille som hänger hos oss väldigt mycket. Han dyker upp med sin longboard och hänger då och då. Han är vår Kramer, fast normal. Hur som helst så köpte jag de där ölen till honom. Senare på kvällen visade det sig att de egentligen inte var till honom utan till en tjej han kände. Hon kom förbi i en bil och hämtade upp dem. Evan försökte nog inte luras, han var bara knapphändig i informationen. När tjejen åkte iväg med sin öl insåg jag plötsligt att jag just langat alkohol till en toalt okänd person. Jag kände efter lite men insåg att jag inte brydde mig ett dyft. Om man tolkar det positivt kan man se det som ett steg på vägen att göra sig av med moralen men snarare så handlar det väl om att man som svensk inte riktigt tar in det brottsliga att köpa alkohol till någon som är 19-20 år gammal. Efter ytterligare lite fundering blev jag till och med nöjd. För jag insåg att jag är "the guy". Jag kunde se det framför mig hur Evan har plockat poäng genom att säga att han minsann kan fixa öl eftersom han "knows a guy". Och den guyen är jag. I'm the guy.

-----------

En annan reflektion om moral. Efter lektionen i Media design igår satt jag kvar och pillade lite med nåt på datorn så nästa lektions elever hann komma in och sätta sig. Jag vet inte vad det var för kurs men varenda en av dom var riktiga nördar. Töntar om man så vill. Det strålade nördighet från dom. Urnördar alltså. När jag gick ut råkade jag stöta till en av dom, eller om man stötte till mig, lite grann bara. Det var gränsfall om man skulle mumla en ursäkt eller inte. Och här kommer det sjuka. Jag tänker: "Äh, jag behöver inte be om ursäkt, han är ju bara en nörd." Den här tanken försvann väldigt fort och ersattes med förskräckelse. Vad kom det där ifrån? Sen när blev jag en högstadiemobbare? Väldigt konstigt. Skriv nu inte en massa fördömande kommentarer, jag öppnar ju upp mig för er. Eller förresten, hellre fördömande kommentarer än inga kommentarer. Och kanske var det inte så farligt. Jag menar, han var ju faktiskt en nörd. Och jag är ju en cool designforeigner. With an accent.