Det är ungefär en vecka kvar av min vistelse i Kalifornien och de ituslitna känslorna av kärlek till det nya landet och längtan till det gamla är starkare än någonsin. Jag känner mer och mer att jag verkligen vill fortsätta bo här en längre tid om jag har möjlighet. Samtidigt vet jag ju att det snart är slut för den här gången vilket gör hemlängtan stundvis outhärdlig. Eller kanske är det mer en rastlöshet. Eller stress. Jag vet att livet snart oundvikligen kommer att bli sämre och då vill jag på nåt parodoxalt sätt ta mig an det på en gång.
Skolan är ju som bekant slut (A i alla kurser) och jag vandrar längs gatorna och stränderna med Lundell i podden. Gråten lurar ständigt i halsen. Färgerna är starkare och dofterna tydligare än någonsin tidigare. Det känns som att jag vrängts ut och in så att känslorna hamnat på utsidan. Hudlös och instabil. Jag gillar det inte. Det som tog mig hit, en vilja att ta mig bort, finns kvar. Men nu är det ironiskt nog omvandlat till en vilja att stanna kvar. Jag är livrädd för vad som väntar i Sverige. Just för att jag vet vad som väntar i Sverige. Fast de första veckorna kommer sannolikt vara angenäma med diverse bröllop. midsommar och Bruce. So let us leave just leave it there.
Att utlandsvistelsen går mot sitt slut innebär troligen att det samma gäller för den här bloggen. Jag har inte tänkt igenom det så mycket. Vi får se. Nån form av utvärdering ska väl i alla fall göras innan jag släcker ner Heliga Barbara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar