Det var fredag eftermiddag när det kom fram att Neel skulle banga helgens planerade skidresa till Mammoth Mountain. Neel, en av av övervåningens invånare, har en mycket lättsam inställning till det mesta. Han tycker att livet, det ska levas glatt. Sällan missar han en chans att ha roligt. Så jag blev förvånad att han drog sig ur. Men han hade en ursäkt som var, om inte godtagbar, så åtminstone ovanlig. Han skulle på Oscarsgalan. Biljetten hade han fått av lillebror Affleck. Neel är ett barn av Hollywoods kullar och klyschigt nog bor hans föräldrar granne med en filmstjärna. Casey Affleck alltså. För en gravt kändiskåt människa som mig själv är det ju här intressant, även om jag inte har någon aning om vad Casey medverkat i. Men Neel är inte särskilt intresserad av sin celebra granne. Tvärtom tycker han att Casey är en störig jävel. Hans föräldrar är sextioåriga invandrare från Polen och Indien och de imponeras föga av unga amerikanska filmstjärnor. Detta gör tydligen att den gode Casey tyr sig till Neels föräldrar. Han dyker upp titt som tätt, berättade Neel. Och hänger. Han vill aldrig något.
"Så han är dina föräldrars Kramer" frågade jag.
"Nej nej! Kramer är ju en viktig karaktär för att föra historien framåt."
" Är han som Gibbler" undrade Scott.
"Nej!"
"Vänta, är han Urkel!?" försökte Scott igen.
"Nej! Era liknelser är ju helt värdelösa" sade Neel upprört.
Tydligen överskattade jag och Scott kraftigt Caseys relevans. Efter en stunds vidare diskussion kom Neel på det. Casey Affleck är Butters.
"Han är dum och helt meningslös!"
Men alltså inte mer meningslös än att Neel kunde ta emot den nominerade Caseys Oscarsbiljetter.
Boogiebräda på fredag - snöbräda på lördag
Tro nu inget annat än jag tycker om Neel. Efter den givande Affleck-diskussionen tog han med mig på lite boogie boarding på Sands beach. Utrustad med våtdräkt och en boogiebräda (ni vet en sån som man ligger på magen på) gav vi oss av ut i de meterhöa vågorna. Vattnet var kallt och det var ganska blåsigt men eftermiddagsolen färgade allt i varma färger. Jag och hade Neel hade hela stranden för oss själva. Det var fantastiskt. Inte minst att känna smaken av saltvatten igen. Jag gled fram på min booogiebräda som en lekfull pingvin. Det var kul hela tiden. Förutom när jag skulle hoppa över en brytande våg men hoppade för lågt. Våg mötte pung i lite för hastighet. Men så är ju inte boogie boardande nån barnlek heller. Att hemåt längs en öde strand med sjunkande sol i nacken och en bräda under armen var en filmisk upplevelse. Det skulle bli fler under helgen.
Ett par timmare senare satt jag i en minivan med Taylor, Novak och Lawrence. Framför oss hade vi 360 miles high way. Normalt sett hade jag tyckt att ett upplägg med 12 timmars bilresa under en helg är halvbra men nu handlade det ju om en bilresa genom Kalifornien. Med mörker, neonskyltar, stora hamburgare och allsång till bilstereon. Vi åkte inte bara långt horisontalt. även vertikalt var det en rejäl förflyttning. Taylors mammas fjällstuga ligger 2740 meter över havet.
Avsnitt 3 ur Ebba och Didrik
Låt mig förklara vad som menas med fjällstuga i det här fallet. Taylors föräldrar köpte den för tio år sedan, för 600 000 dollar. Idag är den värd mycket mer. Det är ett av de sjukaste husen jag varit i. För det är egentligen ett hus. Det har bland annat:
3 våningar
1 garage
4 sovrum
1 sovloft
4 tv-apparater
1 fussball-bord
2 balkonger
1 öppen spis
2 badrum
1 vardagsrum
1 matsal
1 kök
2 snöskotrar
1 dator
1 grill
1 välförsett spritförråd
1 back Lego
2 stereo-apparater
Taylors föräldrar är uppenbarligen rika som troll. Sånt är svårt att veta på förhand. I Kalifornien finns ju stora ekonomiska skillnader men inte samma traditionella klassindelning som i Europa. Åtminstone kan man inte identifiera klasserna utifrån tydliga attribut. Alla, oavsett inkomst, har shorts och t-shirt. Helgen påminde mig om scenen i Ebba och Didrik (som de flesta 80-talister säkert minns) när Ebba är hemma hos den rika snorungen Mårten som visar henne alla sina prylar. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av hans materiella välstånd (särskilt datorn) trots att jag greppade sensmoralen som sade att Mårten var ett tragiskt övergivet barn som tröstades med saker. Samma känsla dök upp under helgen med skillnaden att Taylor snarare är en ödmjuk och generös person som uppskattar familjens saker utan att skryta med dem. Jag gick runt i huset med stora ögon och upptäckte rum efter rum.
Jakten på den heliga öl
Lördagen spenderade vi i backarna och med tanke på att jag inte åkt snöbräda sedan 2002 var jag mycket nöjd med hur pent det gick. När snöstormen gled in över berget under eftemiddagen drog vi oss tillbaks till huset på Grindelwald Drive (Ja, gatan hade samma namn som professor Dumbledores ungdomsförälskelse) för öl, chili och mintbaileys. Men inte förrän vi gjort en galen beerrun medelst snöskoter. Återigen dök den filmiska känslan upp (tänk Garden State fast snöigt) när jag satt med ett 12-pack Budweiser i knät bakpå en gigantisk skoter av märket Yamaha (skotermärket Ski-doo är bara skit för övrigt) som rusade fram genom snöstormen. Kvällen avslutades med filmen Eurotrip som innehöll en märklig blandning av kvinnobröst, mansstjärtar, Matt Damon, Vinnie Jones och påven.
Snöandet ville aldrig riktigt sluta. Det föll nog 30-40 centimeter under natten till söndagen så den dagen ägnades därför åt att skotta fram bilen, åka lite snöskoter och lek i snön. Även nu blev det boogie boardande, fast vattnet var ännu kallare, vitt och torrt. Vi hann med en sväng i en liftgondol innan vi avsutade med varsin kopp varm choklad med en hint av Kahlua. Alla konstaterade nöjt att helgen varit "So epic".
Where the grass is green and the girls are pretty
Hemresan innehöll bedövande vackra berg, neonskyltar, ännu större hamburgare (Bacon och guacomole-burgare på Carls Jr) och musik som varierade från hårda tongångar som Rage och System of a down till mjukare som Beatles och Marley. När vi nådde Isla Vista vid 21-tiden vevade vi ner bilrutorna, drog in den syrerika havsluften i näsorna och Taylor blastade på Paradise city, en låt som förmodligen skrevs för just det tillfället. Ännu en helg var till ända.
3 kommentarer:
å fy fan. själv har jag precis upptäckt att min planerade resa till edinburgh kring valborg skulle kosta lika mycket som en flygtur till LA, och nu funderar jag allvarligt på att byta resemål. jag vill också äta stora hamburgare och uppleva Mårtens hus.
JA! Visst ska du komma! Edinburgh i all ära men där har du ju faktiskt varit förut. Och om jag inte missminner mig (vilket jag inte gör) så kom jag och hälsade på dig när du bodde där. Kom kom.
Casey Affleck är enormt grym i den rollen han blev oscarnominerad för: "the assassination of jesse james", men karaktären han spelar; Robert Ford påminner faktiskt en del om Butters! fast lite mer mordisk kanske.
Skicka en kommentar