tisdag 22 juli 2008

Söndagmorgon 20 juli

Drömmen är ljus. Konstig förstås, men ändå intensiv och klar:

Han och hon ligger under ett täcke, på en klippa vid havet. Han har precis vaknat. Det verkar vara förmiddag. Solen står högt nog för att få havet att glittra ända bort till horisonten. Himlen är juliblå. Vinden är byig men varm. Det hela är egentligen en fullt realistisk scen om det inte vore för det där med det tjocka duntäcket längst ute vid havet och att klipporna känns som en säng mot den nakna kroppen. Han ligger på granitsängen och tittar rakt upp mot det ljusblå. Bara några meter ovanför hovrar en fågel. Den är stor, nästan som en pelikan. Men den ser märklig ut. Den är vit med massa svarta prickar över hela kroppen. Halsen är lång och tjock och huvudet är oproportionerligt stor. Den liknar ingen fågel han tidigare sett. Fågeln vilar på uppåtvindarna och mellan vindbyarna sjunker den plötsligt ner ytterligare någon meter närmare hans ansikte. Det skrämmer honom lite. Han väcker henne och frågar "Vet du vad det där är för fågel?". Hon vaknar, vänder sig om och tittar upp. "Det där är ju en Vädd", säger hon.

Och så slutar drömmen.

Han vaknar till verkligheten. Precis som i drömmen ligger han bredvid henne under ett duntäcke. Men de befinner sig istället i en lägenhet i centrala Stockholm. Hon sover bortvänd från honom med huvudet inborrat i kudden. "Xxx, är du bra på fåglar?" frågar han henne. "Va?" grymtar hon sömnigt inne i kudden. "Är du bra på fåglar?". Hon vänder sig mot honom och svarar "Nä, inte särskilt." Han berättar om drömmen. Hon upprepar och fnissar åt namnet Vädd. "Så du är alltså ingen fågelexpert. Men du är ju bra på mycket annat" säger han. För att på nåt sätt avsluta med en komplimang. "Ja... nästan allt" svarar hon mumlande och vänder sig sedan in i kudden igen med en lätt suck, som tog hon sats för sömnen. Det är nåt med sättet hon säger det där sista som sätter saker i rörelse. Han känner efter. I bröstet känns det som små explosioner. Det är något som vaknar till liv. Något som sovit länge. Och nu är bara frågan om han ska springa och gömma sig eller inte.

3 kommentarer:

idaida sa...

Wohoooo!!!!! /skånska fancluben

Anonym sa...

Tack! Ett wohoooo (med fem utropstecken) är nog nästan den finaste kommentaren man kan få i sin blogg.

idaida sa...

du förtjänar det. vartenda utropstecken. nu undrar jag om den grå rocken är en metafor eller om den finns på riktigt.