Svensk salut

Det går knappt 700 utländska studenter på Santa Barbara City College. Drygt hälften av dem är svenskar. Den andra hälften består av kineser, några enstaka sydamerikaner och en handfull danskjävlar.

Den abnormt stora andelen svenskar gör att man på campus stöter på svennebananer överallt. Idag, den andra skoldagen har jag observerat att vi svenskar redan börjat bygga upp en egen kultur här i det Nya landet. Alla, åtminstone killarna, hälsar med att man drar högerhändernas handflator mot varandra och sedan knyter näven för att till sist stöta händerna mot varandra. Ni känner säkert igen hälsningen från amerikanska filmer och tv-serier, särskilt de som handlar om livet i hooden. Tänk dig två gangsters i gettot som hälsar på varandra vid ett gathörn och du har rätt bild. Hälsningen är alltså kraftigt influerad av amerikansk kultur. Grejen är att svenskarna använder den här hälsningen mycket mycket frekvent. Mina amerikanska vänner hälsar på samma sätt ibland, men inte alls lika ofta.

Det hela är väldigt fånigt.
Jag gillar den här hälsningen.

Jag tror att svenskarnas överanvändande delvis beror på en vilja att vara cool och ammärikansk men också på att hälsningen utgör ett välbehövt extra steg på hälsningsstegen. Mittemellan det strikta handskaket och den kärvänliga kramen. Perfekt för människor som träffar varandra på daglig basis och som inte känner varandra närmare men som ändå vill tillkännage den andra människans närvaro på ett symboliskt och fysiskt sätt.

Så ta emot denna min budkavle. Låt den vandra från arbetsplats till arbetsplats i Svea rike. Hörsamma budskapet om en ny svensk salut. Smek en handflata, knacka en knytnäve och bejaka den ytliga bekanskapen. Bortjagen I känslokallt nickande och pinsam kopiatortystnad. Gå ut i världen (Sverige) och sprid mitt evangelium om ett nytt sätt att vara stel svensk.