För min del fanns ingen anledning att gå utanför dörren. Jag traskade runt mellan bok, tv, kylskåp och dator. När jag gjorde dagens enda vettiga syssla, diskande, började jag tänka på saknad. Det slog mig att det kanske är dumt att göra det jag gör, det vill säga flytta till andra sidan jorden för en begränsad tid. Jag vet redan att jag kommer att lära känna folk som blir mina vänner. Vilket innebär att jag kommer sakna dem när jag om knappt fem månader lämnar landet. Samtidigt saknar jag nu mina vänner i Sverige. Jag har inte drabbats av någon hemlängtan än men saknad efter mina kompisar dyker upp hela tiden. Saknad är ingen skön känsla. Den är väldigt nära kompis med oro och rädsla. Oro över att personerna man saknar inte saknar tillbaks. Rädsla över att man man är på väg att bli ensam utan att man märker det. Så varför utsatta sig för saker som man vet kommer generera en massa svårmättad saknad? Kanske är det ultimata att bli kvar där man växer upp, ha en vänskapskrets på max fem personer och en världsbild där det man känner till finns inom 10 mils radie? På så sätt har man ju alltid nära till det man älskar och behöver aldrig sakna.
Det här är inte ett kocketerande resonemang med syfte att få kommentarer om att "Klart vi saknar dig" och att "Resa iväg är helt rätt grej att göra!". Eller jo. Det är det ju förstås men det är också seriöst menat. Jag funderar på om långresor är lite som tunga droger. Att man får härliga kickar för en tid men sedan tvingas utstå ett hopplöst jagande efter att komma tillbaks till samma älskade upplevelser. Man upptäcker grönt gräs överallt, gapar efter allt och istället för att njuta av det ena så saknar man det andra. "Less is more" kanske även gäller upplevelser?
Vi hade inte tillräckligt mycket disk för att jag skulle komma fram till någon slutsats. Men apropå saknad så såg jag häromdan Wes Andersons film Darjeeling limited. Gratisvisning på den lokala studentbion. Det var en sån där film som jag efteråt kände var fantastisk, utan att kunna sätta ord på varför. Manuset, dialogen och karaktärerna är så udda och komplexa att det krävs en djupgående diskussion för att få bukt med dem. Och då bubblade den där Saknaden fram igen. Saknaden efter vänner som pratar svenska och som jag skulle kunna ha den där diskussionen med. Fortfarande är jag väldigt frustrerad över mina språkliga hinder. "Awesome, dude!" räckte liksom inte till som analys.
Nåväl, Darjeeling limited har ett underbart soundtrack. En sån liten pärla kan skingra de mest kullerbyttade tankegångar. Gott så.
2 kommentarer:
När jag bodde i Skottland upplevde jag att den största språkliga bristen var att jag inte kunde vara ironisk på engelska. Och då tappade jag hela min humoristiska sida, och en bit av mig själv kändes det som. Och inte kunde man svära så att det lät naturligt heller. Ännu en bit borta. Då blir det inte så mycket kvar. Men det blir bättre. Efter ett tag. Precis som mycket annat. Och hem är ju bara en resa bort.
ps. Klart vi saknar dig.
Såg den förra veckan. Håller med, sjukt bra!
Skicka en kommentar