Just nu sitter Elijah och hans nästanflickvän Ryan i vardagsrummet och kollar på tv-program som de egentligen inte är intresserade av. När jag flyttade hit var dom precis mellan "hooking up" och "dating". Men nu är det helt klart dejtande som försiggår. Elijah håller armen om Ryan. Det är uppenbart att de vill hångla. Ännu hellre knulla. Men icke så mycket som en puss förekommer i soffan. Det är något väldigt mellanstadieaktigt över situationen. Varje gång jag går förbi, på väg till köket, sneglar de på mig med en blandning av förlägenhet och anklagelse. Som att det är just mitt fel att de inte får släta av varandra. Jag kan höra deras tankar "Men åååååh, måste du gå och hämta en apelsin i köket just nu?!". Jag känner mig som en förälder. En del av mig vill nypa Ryan i kinden och rufsa Elijah i håret och säga nåt i stil med "Oh look at you guys, aren't you just the cutest little couple!" Men det gör jag förstås inte. Jag smyger förbi med min apelsin och sneglar tillbaks. Besvärat.
-------------------------------
Förresten, är det inte lite lustigt att ett land som är så könsstereotypt som USA har så många genusneutrala namn? Eller så är det logiskt. När alla visuella attribut tydligt signalerar huruvida man har snippa eller snopp så är kanske behovet av namnet som könsstämpel mindre. I Sverige är det ju lika knäppt, fast av omvänd anledning. Där får vuxna människor inte själva bestämma vad man ska heta. En vän till mig, en 28-årig kvinna, nekades att byta namn till Kasper trots att hon kallats för det sedan hon var liten. Störigt. Jag är oftast en förespråkare för att staten ska lägga sig i hur folk lever sina liv men just vuxna personers namnval är en av få frågor där jag tycker att "the politicians in Stockholm D.C. should keep out of the life of honest citizens. " Så fick jag det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar