All you need is Radio SR

Riktigt pissigt. Otroligt jävla urpissigt måste man ha det när man lämnar sitt hem och flyr till grannlandet och det grannlandet är Afganistan. Säga vad man vill om Sovjet-Norge, rasist-Finland eller alkis-Danmark men de är som nationer betraktade ganska många snäpp bättre än Afghanien.

Det ovanstående var resdagens första sammanhängande tanke, formad på Landvetter Airport klockan 05.30, efter att SR (som vi säger i mediehorsfabriken) rapporterat om pakistanier som lämnat hus och hem efter all skit där senaste tiden. Göteborgs flygfält var svart och disigt. Utsikten genom gatens panoramafönster, med en stor flygmaskin i förgrunden, var som hämtad ur en Kent-video. Jag kände en tuggande oro och rädsla inför de totalt frivilliga collegestudier som väntade mig efter ett halvt dygns koldioxidsfärd genom luften. Att då höra om de flyende pakistanierna fyllde mig till brädden med skuld (som självklart snart gav vika för oron och rädslan). Det blir nog mer om skuld i den här bloggen framöver.

Det första jag gjorde när jag klev ombord på bussen som skulle ta mig fån LAX till min studieort var att slå på min fickradio. Det lät inte som SR.

"...Vi kan debattera hur länge som helst hur lång tid det tog. Det finns kristna som säger att det tog 24 timmar för Gud att skapa jorden. Men det finns också saker som vi INTE kan debattera. Som att Gud skapade jorden och människorna. The universe is created by a cause and that cause is created by a great uncause and that cause is God..."

Ja, exakt så förvirrad lät han, Åke "Elving" Green, eller vad pastorprogramledaren nu hette. Jag bytte kanal. Reklam.

"...Why do I buy my medicine at Walmart? Because if I don't work I won't get paid. And Walmart has the highest quality medicine, at the lowest prices. Back to work!"
(Det senare lästes med den klämkäckaste rösten in the universe.)

Jag drabbades av lite europeisk högfardighet och tänkte att det kanske var dumt att begrava min moral under den där ljungtuvan i Sverige. I mitt nya land verkar det finnas många som skulle ha nytta av den.

Tankarna skingrades snart av vyerna utanför bussfönstret. Det var nästan för mycket för en naturromantikoman som jag. Stilla havet gjorde skäl för namnet, ett par tunna fjädermoln färgades i de mest fantastiska nyanser av solen som motvilligt sänkte sig bakom horisonten. De ståtliga palmerna (jag hade glömt hur mycket palmer det finns i Kalifornien) vajade långsamt i kvällsbrisen. Jag var framme.