Jag har rest en del förut. Men alltid i sällskap med en eller flera svenskar. Därför har jag redan nu, efter en och en halv vecka i USA, varit längre utan andra svensktalande i min närhet än någonsin tidigare.
Det är ju förstas sjukt bra för språkträningens skull att umgås enbart med amerikaner hela dagarna. Men det är också lite frustrerande eftersom alla mina brister i det engelska språket blir smärtsamt tydliga. Varenda liten miss man gör står i skrikande kontrast till de andras flytande engelska. Tråkigast är att förstå men inte kunna delta fullt ut i det dagliga skitsnacket rumskamrater emellan, eftersom man inte har full koll på nyanserna och värdeladdningen i slanguttryck.
Bäst går det efter två öl. Då finns det ögonblick då jag känner mig som en amerikan.
Sämst går det sent på kvällen, när man sitter i tv-soffan och kroppen (inklusive hjärnans språkcentrum) försöker ta igen sig. En enkel mening som "Is that his girlfriend?)" kan då låta som "Are she hims göjrrrllfrajnd?" Då känner jag mig som en dansk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar