Begravningen av F, M & S

I likhet med många andra är jag en bedräglig person. Av mer eller mindre godtagbara skäl bedrar, ljuger och förvanskar människor mest hela tiden, tycks det mig. Och den man försöker lura allra oftast är sig själv. De flesta gånger sker det oavsiktligt. Nästan alltid är resultatet påvert.

Det spelar ingen roll om det rör sig om rökning, onani, ironi eller jakten på en ny personlighet. Att ändra på ett invant mönster är svårt. Man lovar sig själv att man ska förändras men snart står man där med ciggen i munnen, könet i handen, skrattet i halsen eller gråten i kudden. Och förbannar det bedrägliga jaget.

Därför insåg jag att det inte skulle duga att bara säga till sig själv "Franz, du borde försöka skaffa en ny personlighet där borta i amerikat". Sådana tankar skulle alltför lätt trängas undan i den påtagliga och plågsamma verkligheten. Jag beslöt att ta hjälp av en symbolisk ceremoni. En konkret handling, genomförd i verkliga livet, som jag senare omöjligt kan avfärda och som skulle bli en odiskutabel påminnelse om allvaret och tyngden i löftet till mig själv.

Det hände sig därför så att jag en mellandag förra året snörde på mig mina löparskor, gled ner i mina löpartajts (som framhäver både stjärt och benmuskler på ett ytterst fördelaktigt sätt) och gav mig av ut i skogen. Efter en veckas oupphörligt regn var naturen så genomdränkt att varenda växtcell bågnade av inre tryck. Inte ens mossan lyckades dölja vätan. I ett märkligt rörelsemönster som liknade konstnärlig dans (såsom jag föreställer mig den) studsade jag mellan tuvorna och letade mig bortåt och uppåt. Till slut stod jag längst uppe på ett berg. Där stannade jag. I min ficka hade jag tre små föremål och en kamera. De tre föremålen var mina symboler för sånt som utgör hinder för en ny personlighet. Och nu skulle de ner i den drypande jorden. Det var dags för begravningen av Fegheten, Moralen och Samvetet.


Den kycklinggula Fegheten, den blå(?) Moralen och det rena vita Samvetet ligger Lit de parade.

Jag lyfte på en ljungtuva och grävde en liten grop med mina bara händer. I gropen placerade jag symbolerna. Jag stirrade på föremålen någon minut innan jag täckte igen gropen. Ytterligare en minut stod jag tyst och lät det sjunka in att dessa tre egenskaper, eller karaktärsdrag om man så vill, nu var sänkta ned i myllan. Jag tänkte också på hur otroligt långt det är från den lilla bergstoppen till Kaliforniens stränder. Denna känsla av intensiv avlägsenhet försökte jag verkligen ta in så att jag senare kan använda den omvänt, för att påminna om hur långt bort Fegheten, Moralen och Samvetet är begravna. Fegheten får gärna ruttna bort, tänkte jag, men Samvetet och Moralen kan nog vara bra att ha så småningom. Men inte än på ett tag.


F, M och S är nedsänkta i sin grav.

Graven täcks igen...

...och kyrkogården vilar stilla.



Solen går ner över människoland. Allt är lugnt.

När ceremonin var över stirrade jag in i den sakteligt sjunkande solen och höjde mina armar mot skyn. Ett rop kom över mina läppar men det ljöd inte särskilt högt ty fegheten var ju ännu nyligt begraven. Jag kände mig större och lättare på en gång. När jag sprang tillbaks mot huset var det med ljus i hjärtat och stuns i steget. Ju fortare jag sprang desto mjukare smekte trädens grenar mina tajtsbeklädda lår.

Nu är jag ju inte så naiv att jag tror att enbart en liten ceremoni klarar biffen. Den nya personligheten är ännu mycket avlägsen. Fylld av nyfikenhet vänder jag mig nu till dig. Vilken av F, M och S tror du att det blir svårast respektive lättast att låta vila i frid?