Den förunderliga måttlöshetens historia

10 centimeter. Så mycket ska inte ett golv svikta. Särskilt inte när golvet är ditt eget tak. Igår kväll hade grannarna ovanför Heaven and hell party (man klär sig antingen i vitt eller svart). Och när 50 pers på lika många kvadratmeter hoppade till den senaste r'n'b-hitten så bultade vårt innertak som hjärtat på en nyförälskad. Jag överdriver inte. Hela jävla taket hade rasat in om vi inte bett våra kära grannar att ta det lite lugnare. Det hela var förstås ganska otäckt men inte särskilt ovanligt. Såna saker händer hela tiden i Isla Vista, den lilla strandbyn där jag bor.

Låt mig berätta lite mer för dig om "Ajj Vii", som lokalinvånarna säger i förkortad version. Den lilla byn ligger på den amerikanska kontinentens västkust, ett par timmar norr om metropolen Los Angeles. IV är ungefär en squaremile stort till ytan och storleken är lätt att bedöma eftersom byn ar uppdelad i ett exakt rutsystem där gatorna som går mot vattnet alla heter något med "Camino" och gatorna som löper parallelt med stranden heter något spanskt utan "Camino". Gatan närmast stranden heter Del Playa til exempel. Allt är väldigt enkelt och logiskt som du märker. Gatan näst närmast stranden heter Sabado Tarde och på nummer 6685 bor jag. Nära korsningen till Camino del Sur. På denna ganska begränsade yta som utgor IV bor 18000 människor. Nästan alla är studenter på det närliggande University of California Santa Barbara. Resten är fattiga mexikaner som bor på gatorna längst från havet.

I Isla Vista levs livet inte som någon annanstans. Samhället är det yttersta uttrycket för amerikanernas vilja att leva njutningsfullt och utan begränsningar. Tänk dig att en femåring med en 19-årings preferenser fått fria händer att skapa ett drömsamhälle. Så är IV. Jag VILL ha asnära till campus OCH stranden, en skitstor bil, fester nästan varje dag, massa kompisar som bor i samma kvarter, mycket onyttig mat och ännu mer öl (som jag ska köpa i 30-pack). Gärna också en longboard som jag kan glida runt på och en tv med tusen tv-kanaler som visar film och sport hela tiden.

I Sverige hade en sådan önskan högst troligt bemötts med ett "Ja, men man kan inte få allt. Faktiskt." I Isla Vista bemöts den med ett "Hell, yeah!".

Det samma gäller vädret. När man i Sverige säger att man tycker att sommaren är bäst så är det alltid någon jävel som säger "Ja men det vore ju inte kul om det var sommar jämt, det är ju årstidernas skiftning som gör att man uppskattar det fina vädret". Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt. Här skiner solen varje dag och alla lööööövs it.

Nu är det ju som bekant så att den amerikanska måttlösheten och naiviteten har en del negativa konsekvenser. Som fetmaepidemi, klimathot och krig. Men det där kan man alltid skylla på Bushmannen och jag tror faktiskt att det finns något fint i den amerikanska barnsligheten som lutheranska förnumstiga sursvenskar kan lära av.

Här är en mer visuell bild av Isla Vista. Filmen visar också den mycket populära sporten Beerpong som jag redan lärt mig att uppskatta.