Puppy love

Just nu sitter Elijah och hans nästanflickvän Ryan i vardagsrummet och kollar på tv-program som de egentligen inte är intresserade av. När jag flyttade hit var dom precis mellan "hooking up" och "dating". Men nu är det helt klart dejtande som försiggår. Elijah håller armen om Ryan. Det är uppenbart att de vill hångla. Ännu hellre knulla. Men icke så mycket som en puss förekommer i soffan. Det är något väldigt mellanstadieaktigt över situationen. Varje gång jag går förbi, på väg till köket, sneglar de på mig med en blandning av förlägenhet och anklagelse. Som att det är just mitt fel att de inte får släta av varandra. Jag kan höra deras tankar "Men åååååh, måste du gå och hämta en apelsin i köket just nu?!". Jag känner mig som en förälder. En del av mig vill nypa Ryan i kinden och rufsa Elijah i håret och säga nåt i stil med "Oh look at you guys, aren't you just the cutest little couple!" Men det gör jag förstås inte. Jag smyger förbi med min apelsin och sneglar tillbaks. Besvärat.

-------------------------------

Förresten, är det inte lite lustigt att ett land som är så könsstereotypt som USA har så många genusneutrala namn? Eller så är det logiskt. När alla visuella attribut tydligt signalerar huruvida man har snippa eller snopp så är kanske behovet av namnet som könsstämpel mindre. I Sverige är det ju lika knäppt, fast av omvänd anledning. Där får vuxna människor inte själva bestämma vad man ska heta. En vän till mig, en 28-årig kvinna, nekades att byta namn till Kasper trots att hon kallats för det sedan hon var liten. Störigt. Jag är oftast en förespråkare för att staten ska lägga sig i hur folk lever sina liv men just vuxna personers namnval är en av få frågor där jag tycker att "the politicians in Stockholm D.C. should keep out of the life of honest citizens. " Så fick jag det sagt.

Svensk salut

Det går knappt 700 utländska studenter på Santa Barbara City College. Drygt hälften av dem är svenskar. Den andra hälften består av kineser, några enstaka sydamerikaner och en handfull danskjävlar.

Den abnormt stora andelen svenskar gör att man på campus stöter på svennebananer överallt. Idag, den andra skoldagen har jag observerat att vi svenskar redan börjat bygga upp en egen kultur här i det Nya landet. Alla, åtminstone killarna, hälsar med att man drar högerhändernas handflator mot varandra och sedan knyter näven för att till sist stöta händerna mot varandra. Ni känner säkert igen hälsningen från amerikanska filmer och tv-serier, särskilt de som handlar om livet i hooden. Tänk dig två gangsters i gettot som hälsar på varandra vid ett gathörn och du har rätt bild. Hälsningen är alltså kraftigt influerad av amerikansk kultur. Grejen är att svenskarna använder den här hälsningen mycket mycket frekvent. Mina amerikanska vänner hälsar på samma sätt ibland, men inte alls lika ofta.

Det hela är väldigt fånigt.
Jag gillar den här hälsningen.

Jag tror att svenskarnas överanvändande delvis beror på en vilja att vara cool och ammärikansk men också på att hälsningen utgör ett välbehövt extra steg på hälsningsstegen. Mittemellan det strikta handskaket och den kärvänliga kramen. Perfekt för människor som träffar varandra på daglig basis och som inte känner varandra närmare men som ändå vill tillkännage den andra människans närvaro på ett symboliskt och fysiskt sätt.

Så ta emot denna min budkavle. Låt den vandra från arbetsplats till arbetsplats i Svea rike. Hörsamma budskapet om en ny svensk salut. Smek en handflata, knacka en knytnäve och bejaka den ytliga bekanskapen. Bortjagen I känslokallt nickande och pinsam kopiatortystnad. Gå ut i världen (Sverige) och sprid mitt evangelium om ett nytt sätt att vara stel svensk.

Schemat

(Med reservation för ändringar)

Måndag:
08.00-09.50 Havskajak
10.30-12.50 Media Design
14.25-16.25 Digital Drawing

Tisdag:
11.10-12.30 Beginning Tennis
17.00-22.05 Graphic Design I

Onsdag:
Se måndag

Torsdag:
11.10-12.30 Beginning Tennis

Fredag:
Ledig

Ej schemalagd kurs:
Life Fitness (gymträning)

Tänkte bara att ni skulle veta...

Morgonstund har vidrig smak i mun

Första skoldagen. Och jag är två och en halv timme för tidig. Det visade sig att havskajakkursen inte börjar förrän om två veckor. Och JA, jag vet att man inte riktigt kan beklaga sig över den missade sovmorgonen precis efter att man skrivit att man ska gå en kurs i kajakpaddling. MEN. Det är ju så jävla plågsamt att gå upp tidigt. Inte på grund av tröttheten, den försvinner rätt kvickt, utan på grund av ångesten som alstras i min kropp när den tvingas kliva upp innan klockan sju. Den är inte att leka med. Det spelar ingen roll hur makalöst rolig min planerade dag är, jag lyckas alltid måla den becksvart när jag måste kliva upp med tuppen. Hela mitt väsen blir ängsligt, litet och olustigt.

Nåväl. Nu är klockan halv nio, solen här klättrat upp en bit över horisonten och skiner på campus. Det kanske blir en okej dag ändå.

Rainy California

Det regnar. Kopiöst mycket. Små floder bildas på de asfalterade gatorna, som är helt ovana vid ihållande nederbörd. Det är ett tröstlöst regn a la Skandinavien. När jag vaknade iförrgår behövde jag bara titta ut genom fönstret en sekund för att konstatera att det skulle regna hela dagen. Inget ont i detta. Den här staten behöver fukt.

För min del fanns ingen anledning att gå utanför dörren. Jag traskade runt mellan bok, tv, kylskåp och dator. När jag gjorde dagens enda vettiga syssla, diskande, började jag tänka på saknad. Det slog mig att det kanske är dumt att göra det jag gör, det vill säga flytta till andra sidan jorden för en begränsad tid. Jag vet redan att jag kommer att lära känna folk som blir mina vänner. Vilket innebär att jag kommer sakna dem när jag om knappt fem månader lämnar landet. Samtidigt saknar jag nu mina vänner i Sverige. Jag har inte drabbats av någon hemlängtan än men saknad efter mina kompisar dyker upp hela tiden. Saknad är ingen skön känsla. Den är väldigt nära kompis med oro och rädsla. Oro över att personerna man saknar inte saknar tillbaks. Rädsla över att man man är på väg att bli ensam utan att man märker det. Så varför utsatta sig för saker som man vet kommer generera en massa svårmättad saknad? Kanske är det ultimata att bli kvar där man växer upp, ha en vänskapskrets på max fem personer och en världsbild där det man känner till finns inom 10 mils radie? På så sätt har man ju alltid nära till det man älskar och behöver aldrig sakna.

Det här är inte ett kocketerande resonemang med syfte att få kommentarer om att "Klart vi saknar dig" och att "Resa iväg är helt rätt grej att göra!". Eller jo. Det är det ju förstås men det är också seriöst menat. Jag funderar på om långresor är lite som tunga droger. Att man får härliga kickar för en tid men sedan tvingas utstå ett hopplöst jagande efter att komma tillbaks till samma älskade upplevelser. Man upptäcker grönt gräs överallt, gapar efter allt och istället för att njuta av det ena så saknar man det andra. "Less is more" kanske även gäller upplevelser?

Vi hade inte tillräckligt mycket disk för att jag skulle komma fram till någon slutsats. Men apropå saknad så såg jag häromdan Wes Andersons film Darjeeling limited. Gratisvisning på den lokala studentbion. Det var en sån där film som jag efteråt kände var fantastisk, utan att kunna sätta ord på varför. Manuset, dialogen och karaktärerna är så udda och komplexa att det krävs en djupgående diskussion för att få bukt med dem. Och då bubblade den där Saknaden fram igen. Saknaden efter vänner som pratar svenska och som jag skulle kunna ha den där diskussionen med. Fortfarande är jag väldigt frustrerad över mina språkliga hinder. "Awesome, dude!" räckte liksom inte till som analys.

Nåväl, Darjeeling limited har ett underbart soundtrack. En sån liten pärla kan skingra de mest kullerbyttade tankegångar. Gott så.

Recept: Vemodskladdkaka (1 person)

Här är receptet på en kladdkaka som passar perfekt på en torsdagskväll när du är sugen på lite jagärensampåandrasidanjordenkänsla. Det är ett enkelt recept med få ingredienser. Men som vanligt är det förstås viktigt att vara noggrann med råvarorna.

Det här behöver du:

1 Ipod (laddad med Springsteens "My hometown". Andra lämpliga låtar är "Human touch" och "Better days".)
1 Regn (ihållande och strilande)
1 Amerikanskt villasamhälle
1 Jacka med kapuschong eller hög krage
1 Mörker
1 Ensamhet

Så här gör du:

Gå ut på gatan. Vandra planlöst. Fäll upp kragen och sätt igång mp3-spelaren. Sicksacka fram längs de mörka asfaltsfläckarna mellan gatlyktorna. Låt hörlurarna mura in dig i åskådarrollen. Se rödblåa polisirener, slokande palmer och slitna papptunna strandhus. Känn handens grepp hårdna om din nya blänkande Ipod när du möter en trasig gestalt som släpar på fyra sopsäckar, proppfulla med pantburkar. These jobs are going boys and they aint coming back. Lämna gatornas vulgostora pickupbilar. Sök dig ut mot klipporna vid havet. Hör grodorna kväka medan Ipoden byter låt. Känn hur regnet och vågskummet blandas i vinden och sticker dig i ansiktet. It's a sad man my friend who's livin in his own skin and cant stand the company. Every fool has got a reason to feelin sorry for himself. And turn his heart to stone. Titta ut mot vågorna och det gula ljuset från de nedlagda oljeriggarna vid horisonten. Höj volymen och låt tankarna vandra mellan spridda ämnen som vänner, orättvisor, kärlek, börsnedgångar och bristen på svar. Förundra dig över hur stora känslor som kan rymmas i något så litet som dig själv. You might need something to hold on to. When all the answers, they dont amount to much. Somebody that you could just talk to. Svep in dig i den gråsvarta kvällshimlen och låt sinnestämningen jäsa några minuter. Nu är vemodskakan färdig. Så krämig och kletig att du kan äta den med slev.
Bon appetit!

"I'd like to check you for ticks"

För några minuter sedan satt jag på bussen och lyssnade på min (amerikanska) favoritradiokanal Crazy Country 105.9. Då hörde jag textraden i rubriken. Den var slutklämmen i refrängen av en låt som verkade var en kärleksförklaring. Det var lite svårt att höra eftersom bussen alltid gasar på så in i helvete på motorvägen. Jag lyckades uppfatta ord som "moonlight" och "wildflowers" innan den där önskan om att få kolla efter fästingar på sin älskades kropp. Först kunde jag inte bestämma mig för om textraden var smart, originell och gullig eller störd, obehaglig och fånig.

Nu, när jag står vid en av skolans datorer och har letat upp hela texten har jag svaret. Låten, som heter just Ticks, är skriven av Brad Paisley och slår världsrekord i sexistisk smetig countrylyrik.

Eller? Det kanske bara är jag som är en präktpadda? Fan, det är svårt det här med konst.

You press that bottle to your lips
And I wish I was your beer
In the small there of your back

Your jeans are playing peekaboo
I'd like to see the other half of your butterfly tattoo.

De korsade palmernas paradis

Nu har jag varit på Inn'n'out tre gånger. Det är en hamburgerkedja som är en av södra Kaliforniens största stoltheter. Den finns bara här. När kaliforniarna jiddrar med newyorkarna om vilken del av USA som är bäst, då är Inn'n'out ett av deras trumfkort. "American food at it's best" som Scott sade nar han tog mig dit första gången.

Alla Inn'nout ser exakt likadana ut inuti och utanpå. "Quality you can taste" är deras slogan. Till exempel så gör de sin pommes frites på plats i varje restaurang. Det finns bara tre saker på menyn: Hamburgare, cheeseburgare och dubbel cheeseburgare.

Men det finns också HEMLIGA saker som inte står på menyn. Som Animal fries. Det är vanliga frittar men med ett tjockt lager av dressing och stekt lök. Man skulle också kunna säga att det är stekt lök och dressing på en bädd av pommes frites.

Vi det har laget är du bergis väldigt sugen på att besöka Inn'n'out. Lugn, det är enkelt att hitta dit. Vid varje restaurang står två korsade palmträd. När du ser dessa träd vet du att det är dags att ta av från motorvägen.

Brunt väggvatten och röd djungeljuice

Det rinner brun vätska ur väggarna här i huset. Lite obehagligt. Högst troligt en konsekvens av förra helgens golvsviktande fest. Det syns också sprickor lite här och var i taket. Men en plumber har varit här och fixat med grannarnas varmvattenberedare. Den var orsaken till drippandet och droppandet. Så nu är vi snart redo för kvällens fest som ordnas i vår lägenhet. På marknivå. Först måste bara alla lösa, stöldbegärliga föremål stuvas undan. Som soffa, Xbox och surfbrädor. Sen så ska ju det fixas sprit också. En keg (ett fat öl) och Jungle juice (röd läsk och sprit). Och det är ju jag som får ta det, som varande hushållets enda person över 21 år. Ingen rast och ingen ro som ni märker. Puh.

Språka på Amerikaniska

Jag har rest en del förut. Men alltid i sällskap med en eller flera svenskar. Därför har jag redan nu, efter en och en halv vecka i USA, varit längre utan andra svensktalande i min närhet än någonsin tidigare.

Det är ju förstas sjukt bra för språkträningens skull att umgås enbart med amerikaner hela dagarna. Men det är också lite frustrerande eftersom alla mina brister i det engelska språket blir smärtsamt tydliga. Varenda liten miss man gör står i skrikande kontrast till de andras flytande engelska. Tråkigast är att förstå men inte kunna delta fullt ut i det dagliga skitsnacket rumskamrater emellan, eftersom man inte har full koll på nyanserna och värdeladdningen i slanguttryck.

Bäst går det efter två öl. Då finns det ögonblick då jag känner mig som en amerikan.

Sämst går det sent på kvällen, när man sitter i tv-soffan och kroppen (inklusive hjärnans språkcentrum) försöker ta igen sig. En enkel mening som "Is that his girlfriend?)" kan då låta som "Are she hims göjrrrllfrajnd?" Då känner jag mig som en dansk.

Bräjnstormshjälp sökes

Jag har börjat på en roliga-saker-att-göra-lista. Hittills finns tre punkter på den:

- Lära sig surfa
- Käka på Inn'n'out
- Skjuta med handeldvapen

De här tre punkterna är alla beroende av mina lägenhetskamrater som har lovat att hjälpa mig. Inn'n'out ser ut att bli verklighet redan ikväll. De andra får något perverstllystet i blicken när de pratar om den där restaurangen.

MEN jag har en dryg vecka av ledig tid innan skolan börjar då jag gärna vill hitta på något. De andra i huset har fullt upp med pluggande och jobb så jag får klara mig på egen hand. Vad tycker du att jag ska göra?

Den förunderliga måttlöshetens historia

10 centimeter. Så mycket ska inte ett golv svikta. Särskilt inte när golvet är ditt eget tak. Igår kväll hade grannarna ovanför Heaven and hell party (man klär sig antingen i vitt eller svart). Och när 50 pers på lika många kvadratmeter hoppade till den senaste r'n'b-hitten så bultade vårt innertak som hjärtat på en nyförälskad. Jag överdriver inte. Hela jävla taket hade rasat in om vi inte bett våra kära grannar att ta det lite lugnare. Det hela var förstås ganska otäckt men inte särskilt ovanligt. Såna saker händer hela tiden i Isla Vista, den lilla strandbyn där jag bor.

Låt mig berätta lite mer för dig om "Ajj Vii", som lokalinvånarna säger i förkortad version. Den lilla byn ligger på den amerikanska kontinentens västkust, ett par timmar norr om metropolen Los Angeles. IV är ungefär en squaremile stort till ytan och storleken är lätt att bedöma eftersom byn ar uppdelad i ett exakt rutsystem där gatorna som går mot vattnet alla heter något med "Camino" och gatorna som löper parallelt med stranden heter något spanskt utan "Camino". Gatan närmast stranden heter Del Playa til exempel. Allt är väldigt enkelt och logiskt som du märker. Gatan näst närmast stranden heter Sabado Tarde och på nummer 6685 bor jag. Nära korsningen till Camino del Sur. På denna ganska begränsade yta som utgor IV bor 18000 människor. Nästan alla är studenter på det närliggande University of California Santa Barbara. Resten är fattiga mexikaner som bor på gatorna längst från havet.

I Isla Vista levs livet inte som någon annanstans. Samhället är det yttersta uttrycket för amerikanernas vilja att leva njutningsfullt och utan begränsningar. Tänk dig att en femåring med en 19-årings preferenser fått fria händer att skapa ett drömsamhälle. Så är IV. Jag VILL ha asnära till campus OCH stranden, en skitstor bil, fester nästan varje dag, massa kompisar som bor i samma kvarter, mycket onyttig mat och ännu mer öl (som jag ska köpa i 30-pack). Gärna också en longboard som jag kan glida runt på och en tv med tusen tv-kanaler som visar film och sport hela tiden.

I Sverige hade en sådan önskan högst troligt bemötts med ett "Ja, men man kan inte få allt. Faktiskt." I Isla Vista bemöts den med ett "Hell, yeah!".

Det samma gäller vädret. När man i Sverige säger att man tycker att sommaren är bäst så är det alltid någon jävel som säger "Ja men det vore ju inte kul om det var sommar jämt, det är ju årstidernas skiftning som gör att man uppskattar det fina vädret". Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt. Här skiner solen varje dag och alla lööööövs it.

Nu är det ju som bekant så att den amerikanska måttlösheten och naiviteten har en del negativa konsekvenser. Som fetmaepidemi, klimathot och krig. Men det där kan man alltid skylla på Bushmannen och jag tror faktiskt att det finns något fint i den amerikanska barnsligheten som lutheranska förnumstiga sursvenskar kan lära av.

Här är en mer visuell bild av Isla Vista. Filmen visar också den mycket populära sporten Beerpong som jag redan lärt mig att uppskatta.

Who am I kidding?

Somligt har fått mig att fundera på om den här bloggen är det näst största misstaget i mitt liv. Jag vet inte, kanske var den dömd att missupfattas och misslyckas. Förvänta er inget, det är väl mest det jag vill säga. Kanske fortsätter Heliga Barbara, kanske dör den en för tidig spädbloggsdöd, kvävd av sin egen patetik.

Gråt gärna lite för mig ikväll, Sverige. Själv lyckades jag inte få fram några tårar idag. För många människor och för lite tid. Men gudarna ska veta att jag hade behövt det.

Och eftersom jag skäms över kryptiskheten i det här inläggets första del kommer här lite matnyttig och TYDLIG information:

1. Jag är registrerad på skolan.
2. Jag fick högsta behörighet efter antagningsprovet i engelska.
3. Jag flyttade idag in i en lägenhet där det bor fem andra amerikaner.

En lista med positiva saker. Vilket, inser jag nu, inte gör kryptiskheten mindre. Skitsamma. Blä.

All you need is Radio SR

Riktigt pissigt. Otroligt jävla urpissigt måste man ha det när man lämnar sitt hem och flyr till grannlandet och det grannlandet är Afganistan. Säga vad man vill om Sovjet-Norge, rasist-Finland eller alkis-Danmark men de är som nationer betraktade ganska många snäpp bättre än Afghanien.

Det ovanstående var resdagens första sammanhängande tanke, formad på Landvetter Airport klockan 05.30, efter att SR (som vi säger i mediehorsfabriken) rapporterat om pakistanier som lämnat hus och hem efter all skit där senaste tiden. Göteborgs flygfält var svart och disigt. Utsikten genom gatens panoramafönster, med en stor flygmaskin i förgrunden, var som hämtad ur en Kent-video. Jag kände en tuggande oro och rädsla inför de totalt frivilliga collegestudier som väntade mig efter ett halvt dygns koldioxidsfärd genom luften. Att då höra om de flyende pakistanierna fyllde mig till brädden med skuld (som självklart snart gav vika för oron och rädslan). Det blir nog mer om skuld i den här bloggen framöver.

Det första jag gjorde när jag klev ombord på bussen som skulle ta mig fån LAX till min studieort var att slå på min fickradio. Det lät inte som SR.

"...Vi kan debattera hur länge som helst hur lång tid det tog. Det finns kristna som säger att det tog 24 timmar för Gud att skapa jorden. Men det finns också saker som vi INTE kan debattera. Som att Gud skapade jorden och människorna. The universe is created by a cause and that cause is created by a great uncause and that cause is God..."

Ja, exakt så förvirrad lät han, Åke "Elving" Green, eller vad pastorprogramledaren nu hette. Jag bytte kanal. Reklam.

"...Why do I buy my medicine at Walmart? Because if I don't work I won't get paid. And Walmart has the highest quality medicine, at the lowest prices. Back to work!"
(Det senare lästes med den klämkäckaste rösten in the universe.)

Jag drabbades av lite europeisk högfardighet och tänkte att det kanske var dumt att begrava min moral under den där ljungtuvan i Sverige. I mitt nya land verkar det finnas många som skulle ha nytta av den.

Tankarna skingrades snart av vyerna utanför bussfönstret. Det var nästan för mycket för en naturromantikoman som jag. Stilla havet gjorde skäl för namnet, ett par tunna fjädermoln färgades i de mest fantastiska nyanser av solen som motvilligt sänkte sig bakom horisonten. De ståtliga palmerna (jag hade glömt hur mycket palmer det finns i Kalifornien) vajade långsamt i kvällsbrisen. Jag var framme.

Begravningen av F, M & S

I likhet med många andra är jag en bedräglig person. Av mer eller mindre godtagbara skäl bedrar, ljuger och förvanskar människor mest hela tiden, tycks det mig. Och den man försöker lura allra oftast är sig själv. De flesta gånger sker det oavsiktligt. Nästan alltid är resultatet påvert.

Det spelar ingen roll om det rör sig om rökning, onani, ironi eller jakten på en ny personlighet. Att ändra på ett invant mönster är svårt. Man lovar sig själv att man ska förändras men snart står man där med ciggen i munnen, könet i handen, skrattet i halsen eller gråten i kudden. Och förbannar det bedrägliga jaget.

Därför insåg jag att det inte skulle duga att bara säga till sig själv "Franz, du borde försöka skaffa en ny personlighet där borta i amerikat". Sådana tankar skulle alltför lätt trängas undan i den påtagliga och plågsamma verkligheten. Jag beslöt att ta hjälp av en symbolisk ceremoni. En konkret handling, genomförd i verkliga livet, som jag senare omöjligt kan avfärda och som skulle bli en odiskutabel påminnelse om allvaret och tyngden i löftet till mig själv.

Det hände sig därför så att jag en mellandag förra året snörde på mig mina löparskor, gled ner i mina löpartajts (som framhäver både stjärt och benmuskler på ett ytterst fördelaktigt sätt) och gav mig av ut i skogen. Efter en veckas oupphörligt regn var naturen så genomdränkt att varenda växtcell bågnade av inre tryck. Inte ens mossan lyckades dölja vätan. I ett märkligt rörelsemönster som liknade konstnärlig dans (såsom jag föreställer mig den) studsade jag mellan tuvorna och letade mig bortåt och uppåt. Till slut stod jag längst uppe på ett berg. Där stannade jag. I min ficka hade jag tre små föremål och en kamera. De tre föremålen var mina symboler för sånt som utgör hinder för en ny personlighet. Och nu skulle de ner i den drypande jorden. Det var dags för begravningen av Fegheten, Moralen och Samvetet.


Den kycklinggula Fegheten, den blå(?) Moralen och det rena vita Samvetet ligger Lit de parade.

Jag lyfte på en ljungtuva och grävde en liten grop med mina bara händer. I gropen placerade jag symbolerna. Jag stirrade på föremålen någon minut innan jag täckte igen gropen. Ytterligare en minut stod jag tyst och lät det sjunka in att dessa tre egenskaper, eller karaktärsdrag om man så vill, nu var sänkta ned i myllan. Jag tänkte också på hur otroligt långt det är från den lilla bergstoppen till Kaliforniens stränder. Denna känsla av intensiv avlägsenhet försökte jag verkligen ta in så att jag senare kan använda den omvänt, för att påminna om hur långt bort Fegheten, Moralen och Samvetet är begravna. Fegheten får gärna ruttna bort, tänkte jag, men Samvetet och Moralen kan nog vara bra att ha så småningom. Men inte än på ett tag.


F, M och S är nedsänkta i sin grav.

Graven täcks igen...

...och kyrkogården vilar stilla.



Solen går ner över människoland. Allt är lugnt.

När ceremonin var över stirrade jag in i den sakteligt sjunkande solen och höjde mina armar mot skyn. Ett rop kom över mina läppar men det ljöd inte särskilt högt ty fegheten var ju ännu nyligt begraven. Jag kände mig större och lättare på en gång. När jag sprang tillbaks mot huset var det med ljus i hjärtat och stuns i steget. Ju fortare jag sprang desto mjukare smekte trädens grenar mina tajtsbeklädda lår.

Nu är jag ju inte så naiv att jag tror att enbart en liten ceremoni klarar biffen. Den nya personligheten är ännu mycket avlägsen. Fylld av nyfikenhet vänder jag mig nu till dig. Vilken av F, M och S tror du att det blir svårast respektive lättast att låta vila i frid?

Det blev klave

Älskling, vad skulle du säga om jag föreslog att vi letar oss vilse?
Lämna den här ihopträngda stan som två rebeller utan insikt
Jag känner folk i Boston och din pappa bor väl kvar i Des Moines?
Vi singlar slant, packa kan vi göra imorrn


Krona, Carolina. Klave, Kalifornien.
Någonstans grönare, någonstans varmare
Uppe i bergen, nere vid havet. Vart? Spelar ingen roll
Så länge vi är på väg
Någonstans
Tillsammans
Jag har en femma

Krona, Carolina. Klave, Kalifornien.


Vi kan lasta allt vi äger i en snöslaskgrå Statoil-van
Två moderna Moses som söker ett förlovat land
Vi kan köra 64 mil utan att behöva tanka en gång
Vi kör en hel dag, blicken är kort och vägen lång

Krona, Carolina. Klave, Kalifornien.
Någonstans grönare, någonstans varmare
Uppe i bergen, nere vid havet. Vart? Spelar ingen roll
Så länge vi är på väg
Någonstans
Tillsammans
Jag har en femma

Krona, Carolina. Klave, Kalifornien.

Vi måste ta oss härifrån även om vi så måste åka Swebus fucking Express
Fan, vi tröttar ut den klängiga oturen och all jämmerlig gläfsande stress

Krona, Carolina. Klave, Kalifornien.
Någonstans grönare, någonstans varmare
Uppe i bergen, nere vid havet. Vart? Spelar ingen roll.
Så länge vi är på väg
Någonstans
Tillsammans
Jag har en femma

Krona, Carolina. Klave, Kalifornien.

Åh Kalifornien! Åååh Kalifornien!

Ovanstående lyrik tarvar en förklaring. En illsvart juldagskväll 2007 befann jag mig i en djupfryst Volvo 945, på väg till en av Sveriges tråkigaste städer. Regnet var evigt och vindrutetorkarna jobbade i epileptisk takt. Skiva två av tre i boxen Ultimate Country satt i stereon och volymen var hög som sig bör när man färdas ensam i bil. Med tanke på den stundande amerikavistelsen och min ständiga svaghet för romantik och melankoli var det inte så konstigt att en och annan konstig tanke dök upp bakom den frostiga ratten. Som till exempel att "Den här låten är ju fan en av världens bästa! Texten är onekligen ganska simpel men om jag översätter den så är jag övertygad om att det kommer mejslas ut en lyrik som inte låter sig bedömas som annat än storslagen, djup och episk."

Att jag nu delar med mig av mitt verk på bloggen beror först och främst på att jag kan men också för att jag är nyfiken på vad världssamfundet tycker. Själv har jag knappt läst igenom texten. Likt en ung Henrik Berggren vill jag inte fingra på det ursprungligt äkta i konsten. Dessutom ska det ju som bekant gå fort i dessa moderna tider.

So, what say you? Banalt, bananas eller bravissimo?

Så att ni bara vet...

Jag vill göra ett klargörande så här i denna bloggs begynnelse. I klassisk blogganda kommer jag att skriva som om alla svenskspråkiga och läskunniga i världen läser Heliga Barbara, även om jag vet att det i själva verket på sin höjd är en handfull människor som jag antingen supit med, legat med eller är släkt med. Vad jag vet är det ingen som stämmer in på alla tre kategorierna.

Jag tror att det här är början på en vacker blogg

Jag som skriver det här heter Franz och jag krisar. För att överhuvudtaget göra det möjligt att ta tag i min situation väljer jag att se min kris som åldersrelaterad. Orsakerna är förstås långt fler och mer komplexa än antalet år jag är fyllda men det struntar jag alltså i. Således, jag befinner mig i en 25-årskris. Och den här bloggen är en beskrivning av mitt sätt att hantera krisen.

Du som läser det här tycker måhända att 25-årskrisen som koncept är något banal, kanske till och med fånig. Men betänk då att för den drabbade upplevs även löjlig ångest som ångest. Nu är det dock inte så illa ställt med mig för tillfället. Jag är på väg uppåt. Eller åtminstone inte neråt. Det sker inte tack vare den här bloggen, den är som sagt endast en beskrivning av mitt sätt att hantera krisen. Själva krishanteringen består av fem månaders utlandsvistelse. Min tanke är att "banalt ska med banalt fördrivas". Därför, enterminscollegestudieriusa here I come!

I det förlovade landet i fjärran väst ska jag skapa mig ett annat liv, så som människor gjort i hundratals år. Men jag drömmer inte om rikedom eller nya sätt att försörja mig och mina närmaste. Inte heller flyr jag undan krig eller religiöst förtryck. Jag söker blott en sak. En ny personlighet.

Märk väl, det är inte så att jag är helt och hållet missnöjd med min personlighet så som den är. Men det finns situationer då jag tror att en annan typ av Franz vore mer framgångsrik. Dessutom, omväxling förnöjer. "Gör om, gör nytt, gör fel" ska vara min devis de närmaste fem månaderna. Och bloggen "Heliga Barbara" kommer att handla om hur väl jag lyckas leva efter den.