vill jag be om ursäkt för den senaste tidens dåliga bloggande. Det här inlägget blir en samling av de senaste dagarnas lösrycka anteckningar som väntat på att formuleras till blogginlägg men som inte kommit så långt. Förklaringen är enkel.
I torsdags kom sommaren. Det kändes så i alla fall. Efter tennislektionen slumrade jag en stund på en av campus gräsmattor och trots att jag låg still lyckades solen stråla fram lite svett på min bleka panna. Tydligast märktes sommaren på kvällen, timmen innan det mörknade. Jag satt på en cykel med jättelångt styre och rullade genom Isla Vista bort mot universitetets stora bibliotek. Då kände jag den. Doften av försommar. Lukter är alltid svåra att beskriva men på ett ögonblick flyttade jag runt mellan olika underbara platser och minnen. Jordgubbar på sommarstugans altan med familjen, vin och vänner på valborgs gräsmattor och ölsnack med Mosebackes signade utsikt.
I den här världen, med palmer, ständigt solsken, fetsnabb mat och amerikanskt tungomål är det ganska lite som påminner mig om livet i Sverige. Inget ser ut eller låter som där hemma. Men det är annorlunda med lukterna. De kan överraska en när man minst anar det. Och sen står man där med hemlängtan rinnande längs kinderna. Senare under torsdagen, efter tuppluren, stod jag i skolans gigantiska omklädningsrum. Rummet är gjort för stora footballslag med stora footballsspelare. Långa skåpsrader och gapiga duschar. Jag var i princip ensam och kunde höra svunna tiders handdukssnärtar och bögskämt eka från väggarna. Därför blev kontrasten och överasskningen än större när jag plötsligt kände doften från världens bästa konventionsknullares rakvatten. Vips var jag bland innerliga kramar, goda viner, thailändsk mat, intressanta balkongdiskussioner och braiga cd-skivor. Säga vad man vill om Isla Vista men blott Sundbyberg sundbybergska förfester har.
----------------------
Sedan i torsdags har värmen fortsatt. Det är runt 25 grader nu och långärmade tröjor och sjalar börjar bli onödiga även på kvällen. Det innebär förstås också att stranden fylls av öldrickande och solande studenter. I lördags samlades hälften av husets invånare, inklusive mig själv, på stranden. Medelst amerikansk fotboll. I vågskummet spelade vi tre mot tre i mitt livs första footballsmatch. Detta mina vänner var något jag var mycket bra på. Herre min je vad jag sprang. Jag gjorde flera touch downs och fick snart benämningen "The fastest kid in the world". Ett smeknamn jag bar med stor stolthet. Men det fanns ett pris för denna ära. Ett pris som jag betalat de senaste dagarna i form av den förfärliga träningsvärken. Att spela football kräver en explosivitet som mina muskler inte känt på år och dar.
Nackdelen med detta fina väder är att det inverkar negativt på såväl läxläsande som bloggande. Jag ska försöka skärpa mig.
1 kommentar:
Det är klart att du inte ska skärpa dig. Du ska spela football tills du är en av grabbarna. Handdukssnärtar och allt. Det är den sortens människa jag vill se när du kommer tillbaka. Trodde aldrig jag skulle säga det.
Skicka en kommentar