Jag vaknade av att jag grät

Inatt sov jag lika gott och djupt som jag gjort alla nätter i det här huset. Men i slutet av sömnen dök en ovanligt tydlig dröm upp:

Jag stod på trappan utanför en villa i en småstad någonstans i Sverige. Det var vinter och jag hade min grå rock på mig. Jag huttrade och försökte värma mig med mina egna armar. Runtomkring mig stod en grupp människor, mest vänner och familj. Vi stod och tittade upp mot den stjärnklara himlen. Eller närmare bestämt på en liten ljusprick som rörde sig över himlen i snabb men jämn hastighet. Föremålet rörde sig i omloppsbana och såg ut ungefär som en satelit. Men vi visste alla att det inte var någon satelit. Det var en atombomb som "de" skulle testspränga i rymden. Stämningen var förväntansfull, det var tydligt att det här var en stor händelse, något som man pratat om länge. Folk började räkna ned till den utsatta tiden, ljuspricken dök upp igen bortom horisonten och när den var högt upp på himlen så exploderade den plötsligt. Det var ingen dundrande Star Wars-explosion utan en pytteliten gulblå, ljudlös puff som varade en skeund. Runtomkring mig hördes spridda vantdämpade applåder. I samma ögonblick började jag gråta. Gråten eskalerade snabbt från stilla sorglös till hulkande hejdlös. Jag fylldes av en enorm ledsamhet över att människan uppfunnit något så fruktansvärt som atombomben och att man ständigt envisas med att använda den. Men det som gjorde mig allra mest ledsen var mina vänners loja och lätt roade reaktion över vad som just hänt. Det var vara jag som insåg allvaret. Jag gick bort för att gråta ensam vid ett buskage. Tårarna ville aldrig sluta. Någon kom fram, lade en hand på min axel och undrade vad det var som var fel.
- Man ska inte applådera när någon spränger en atombomb! svarade jag snorande. Jag tänker på alla som dog i Hiroshima och Nagasaki.

Och sen vaknade jag. Mina kinder var plaskvåta av gråten. Jag kände mig förvånad och rådlös. Alla förklaringar av ovanstående fenomen mottages mycket tacksamt.