Once upon a helg in America

Ibland är helger välbehövliga vilostunder med ett rus eller två under dagar som flyter fram. Mer sällan är de intensiva upplevelsespäckade dagar som rusar fram och gör dig mer trött på söndag kväll än du var fredag eftermiddag. Den gångna helgen tillhörde de senare. Så här tog den sin början:

Det var fredag eftermiddag när det kom fram att Neel skulle banga helgens planerade skidresa till Mammoth Mountain. Neel, en av av övervåningens invånare, har en mycket lättsam inställning till det mesta. Han tycker att livet, det ska levas glatt. Sällan missar han en chans att ha roligt. Så jag blev förvånad att han drog sig ur. Men han hade en ursäkt som var, om inte godtagbar, så åtminstone ovanlig. Han skulle på Oscarsgalan. Biljetten hade han fått av lillebror Affleck. Neel är ett barn av Hollywoods kullar och klyschigt nog bor hans föräldrar granne med en filmstjärna. Casey Affleck alltså. För en gravt kändiskåt människa som mig själv är det ju här intressant, även om jag inte har någon aning om vad Casey medverkat i. Men Neel är inte särskilt intresserad av sin celebra granne. Tvärtom tycker han att Casey är en störig jävel. Hans föräldrar är sextioåriga invandrare från Polen och Indien och de imponeras föga av unga amerikanska filmstjärnor. Detta gör tydligen att den gode Casey tyr sig till Neels föräldrar. Han dyker upp titt som tätt, berättade Neel. Och hänger. Han vill aldrig något.
"Så han är dina föräldrars Kramer" frågade jag.
"Nej nej! Kramer är ju en viktig karaktär för att föra historien framåt."
" Är han som Gibbler" undrade Scott.
"Nej!"
"Vänta, är han Urkel!?" försökte Scott igen.
"Nej! Era liknelser är ju helt värdelösa" sade Neel upprört.
Tydligen överskattade jag och Scott kraftigt Caseys relevans. Efter en stunds vidare diskussion kom Neel på det. Casey Affleck är Butters.
"Han är dum och helt meningslös!"

Men alltså inte mer meningslös än att Neel kunde ta emot den nominerade Caseys Oscarsbiljetter.














Boogiebräda på fredag - snöbräda på lördag
Tro nu inget annat än jag tycker om Neel. Efter den givande Affleck-diskussionen tog han med mig på lite boogie boarding på Sands beach. Utrustad med våtdräkt och en boogiebräda (ni vet en sån som man ligger på magen på) gav vi oss av ut i de meterhöa vågorna. Vattnet var kallt och det var ganska blåsigt men eftermiddagsolen färgade allt i varma färger. Jag och hade Neel hade hela stranden för oss själva. Det var fantastiskt. Inte minst att känna smaken av saltvatten igen. Jag gled fram på min booogiebräda som en lekfull pingvin. Det var kul hela tiden. Förutom när jag skulle hoppa över en brytande våg men hoppade för lågt. Våg mötte pung i lite för hastighet. Men så är ju inte boogie boardande nån barnlek heller. Att hemåt längs en öde strand med sjunkande sol i nacken och en bräda under armen var en filmisk upplevelse. Det skulle bli fler under helgen.

Ett par timmare senare satt jag i en minivan med Taylor, Novak och Lawrence. Framför oss hade vi 360 miles high way. Normalt sett hade jag tyckt att ett upplägg med 12 timmars bilresa under en helg är halvbra men nu handlade det ju om en bilresa genom Kalifornien. Med mörker, neonskyltar, stora hamburgare och allsång till bilstereon. Vi åkte inte bara långt horisontalt. även vertikalt var det en rejäl förflyttning. Taylors mammas fjällstuga ligger 2740 meter över havet.

Avsnitt 3 ur Ebba och Didrik
Låt mig förklara vad som menas med fjällstuga i det här fallet. Taylors föräldrar köpte den för tio år sedan, för 600 000 dollar. Idag är den värd mycket mer. Det är ett av de sjukaste husen jag varit i. För det är egentligen ett hus. Det har bland annat:

3 våningar
1 garage
4 sovrum
1 sovloft
4 tv-apparater
1 fussball-bord
2 balkonger
1 öppen spis
2 badrum
1 vardagsrum
1 matsal
1 kök
2 snöskotrar
1 dator
1 grill
1 välförsett spritförråd
1 back Lego
2 stereo-apparater

Taylors föräldrar är uppenbarligen rika som troll. Sånt är svårt att veta på förhand. I Kalifornien finns ju stora ekonomiska skillnader men inte samma traditionella klassindelning som i Europa. Åtminstone kan man inte identifiera klasserna utifrån tydliga attribut. Alla, oavsett inkomst, har shorts och t-shirt. Helgen påminde mig om scenen i Ebba och Didrik (som de flesta 80-talister säkert minns) när Ebba är hemma hos den rika snorungen Mårten som visar henne alla sina prylar. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av hans materiella välstånd (särskilt datorn) trots att jag greppade sensmoralen som sade att Mårten var ett tragiskt övergivet barn som tröstades med saker. Samma känsla dök upp under helgen med skillnaden att Taylor snarare är en ödmjuk och generös person som uppskattar familjens saker utan att skryta med dem. Jag gick runt i huset med stora ögon och upptäckte rum efter rum.

Jakten på den heliga öl


Lördagen spenderade vi i backarna och med tanke på att jag inte åkt snöbräda sedan 2002 var jag mycket nöjd med hur pent det gick. När snöstormen gled in över berget under eftemiddagen drog vi oss tillbaks till huset på Grindelwald Drive (Ja, gatan hade samma namn som professor Dumbledores ungdomsförälskelse) för öl, chili och mintbaileys. Men inte förrän vi gjort en galen beerrun medelst snöskoter. Återigen dök den filmiska känslan upp (tänk Garden State fast snöigt) när jag satt med ett 12-pack Budweiser i knät bakpå en gigantisk skoter av märket Yamaha (skotermärket Ski-doo är bara skit för övrigt) som rusade fram genom snöstormen. Kvällen avslutades med filmen Eurotrip som innehöll en märklig blandning av kvinnobröst, mansstjärtar, Matt Damon, Vinnie Jones och påven.


Snöandet ville aldrig riktigt sluta. Det föll nog 30-40 centimeter under natten till söndagen så den dagen ägnades därför åt att skotta fram bilen, åka lite snöskoter och lek i snön. Även nu blev det boogie boardande, fast vattnet var ännu kallare, vitt och torrt. Vi hann med en sväng i en liftgondol innan vi avsutade med varsin kopp varm choklad med en hint av Kahlua. Alla konstaterade nöjt att helgen varit "So epic".

Where the grass is green and the girls are pretty
Hemresan innehöll bedövande vackra berg, neonskyltar, ännu större hamburgare (Bacon och guacomole-burgare på Carls Jr) och musik som varierade från hårda tongångar som Rage och System of a down till mjukare som Beatles och Marley. När vi nådde Isla Vista vid 21-tiden vevade vi ner bilrutorna, drog in den syrerika havsluften i näsorna och Taylor blastade på Paradise city, en låt som förmodligen skrevs för just det tillfället. Ännu en helg var till ända.

I'm the guy

En lång dags färd är på väg att ta slut. Igår och idag har jag spenderat åtskillig tid i labbet. Jag har labbat. Alltså klickat på musen och knackat på tangentbortet. Klick och Knack. Design har skapats. Och ja, du har rätt, jag har varit duktig! Och nu är jag trött. Sitter här med en Firestone double barrel ale och småpratar med Scott. Vi har trevliga små konversationer, Scott och jag. Serbernas attack mot U.S. Embassy, bröllopstraditioner och skattedeklaration. Scott letar kuvert och frimärken för att posta skatteblanketten. Jag skryter som vanligt med hur framåt vi är i Sverige, att man gör allting å-n-n-l-a-j-n. Eller till och med via sms. Han frågar hur mycket skatt jag betalar av lönen. 33 procent svarar jag. Han betalar tio.

Jag gillar ju att betala skatt. Det är sexigt. Men jag skulle inte vilja dra in pengar till ett Irakkrig. Scott påpekar hur många skattedollar som går till det militära även i fredstid. Och så säger han en rolig och sann sak:

"You know, 1200 nuclear weapons don't guard themselves."

---------

Inför förra helgens inköpsrunda av alkohol frågade Evan mig om jag kunde köpa två 30-pack Nattie light till honom. Evan är en kille som hänger hos oss väldigt mycket. Han dyker upp med sin longboard och hänger då och då. Han är vår Kramer, fast normal. Hur som helst så köpte jag de där ölen till honom. Senare på kvällen visade det sig att de egentligen inte var till honom utan till en tjej han kände. Hon kom förbi i en bil och hämtade upp dem. Evan försökte nog inte luras, han var bara knapphändig i informationen. När tjejen åkte iväg med sin öl insåg jag plötsligt att jag just langat alkohol till en toalt okänd person. Jag kände efter lite men insåg att jag inte brydde mig ett dyft. Om man tolkar det positivt kan man se det som ett steg på vägen att göra sig av med moralen men snarare så handlar det väl om att man som svensk inte riktigt tar in det brottsliga att köpa alkohol till någon som är 19-20 år gammal. Efter ytterligare lite fundering blev jag till och med nöjd. För jag insåg att jag är "the guy". Jag kunde se det framför mig hur Evan har plockat poäng genom att säga att han minsann kan fixa öl eftersom han "knows a guy". Och den guyen är jag. I'm the guy.

-----------

En annan reflektion om moral. Efter lektionen i Media design igår satt jag kvar och pillade lite med nåt på datorn så nästa lektions elever hann komma in och sätta sig. Jag vet inte vad det var för kurs men varenda en av dom var riktiga nördar. Töntar om man så vill. Det strålade nördighet från dom. Urnördar alltså. När jag gick ut råkade jag stöta till en av dom, eller om man stötte till mig, lite grann bara. Det var gränsfall om man skulle mumla en ursäkt eller inte. Och här kommer det sjuka. Jag tänker: "Äh, jag behöver inte be om ursäkt, han är ju bara en nörd." Den här tanken försvann väldigt fort och ersattes med förskräckelse. Vad kom det där ifrån? Sen när blev jag en högstadiemobbare? Väldigt konstigt. Skriv nu inte en massa fördömande kommentarer, jag öppnar ju upp mig för er. Eller förresten, hellre fördömande kommentarer än inga kommentarer. Och kanske var det inte så farligt. Jag menar, han var ju faktiskt en nörd. Och jag är ju en cool designforeigner. With an accent.

Snabbköpskassörskans sanningsord

Scen: Kassan i Albertsons matvarubutik.
Medverkande: Franz (iförd grön träningsjacka, röda hörlurar och blå palestinasjal) och kassörska (iförd svarta Albertsonskläder)

Kassörskan: I like your scarf.

Franz: Thanks.

Kassörskan: Did you get it at Urban Outfitters?

Franz: No, my friend got it for me in Tunisia.

Kassörskan: Wow, that's even cooler.

Det hade hon ju rätt i.
Här vill jag passa på att förtydliga lite kring palestinasjalen. Innan jag reste hit fanns det personer som påpekade för mig att det var bäst att lämna sjalen hemma. Någon var till och med en aning hånfull. Att valsa in med en arabisk symbol i det stora antiterrorlandet var en superkorkad idé ansåg hen. Och mycket riktigt, när jag första gången gick ut iförd palestinasjal på de amerikanska gatorna lät reaktionen inte vänta på sig. Total likgiltighet. Det är ingen som bryr sig. Eller rättare sagt, det är ingen som läser in varken vänsteråsikter eller arabpropaganda i palestinasjalen här. Det är faktiskt till och med så att de amerikanska trupperna använder sin egen variant, under benämningen shemagh. Ingen rädder för sjalen här med andra ord.


Obs! Det är inte Franz på bilden. Jag skulle aldrig använda en så löjligt liten pistol.

Indirekt indirekt bekräftelse

Just när jag kämpat färdigt med metaforen om känslotillståndet som ett tyst mörkt rum så slungas jag ut från det i en explosion av glädje och stolthet. Varför? Min gitarr har varit med på tv! Jag upptäckte precis att cirka en kvarts miljon människor (svenskar) i fredags kväll såg min fina elgitarr på prime time television. Och betydligt fler kunde höra den tidigare under dagen. Den var sannerligen i goda händer. Det finns inga gränser över min stolthet. Eller fånighet heller för den delen. Men det här är troligtvis det närmaste jag kommer att stå på scenen under en arenakonsert. "Pretty fucking far from it" kanske somliga skulle säga. "Still not so fucking pjåkigt" svarar jag.

+-0

Flänger runt bland olika bloggar, skrivna av vänner, kända och okända. Fina inlägg om stora frågor som döden, kärleken, politiken, ensamheten. Det är intressant och känslosamt. Jag tänker nya saker och känner gamla. Läser sen min egen blogg och känner att den väger lätt som en beer pong-boll. Jag vill inte BARA skriva om populärkulturella fenomen i det nya landet. Som till exempel att jag de senaste dagarna ätit både chokladburgare (hamburgare med ketchup, bbq-sås och chokladsås. Gott!) och dessertpizza (Woodstock's säljer en kanelpizza som inte går av för hackor. Full av smör, kanel och deg. God!).

Jag vill också skriva stora känslosvallande inlägg som andra kan relatera till. Men för tillfället befinner jag mig i ett vakuum. Ett tillstånd där känslorna, såväl glada som ledsna, tagit paus. Allt känns okej. Varken mer eller mindre. Och det är verkligen inte brist på tid att känna efter som är förklaringen. Jag ställer mig frågan "hur mår jag?" och inget svar dyker upp. Tomt och tyst. Det är som att kliva in i ett mörkt ljudisolerat rum, det enda som hörs är ett svagt susande som kanske kommer från de egna öronen och det enda som syns är små färgklumpar innanför ögonlocken. Och hur mycket man än vill och försöker så går det inte att tolka ut något vettigt ur det där. Sorry.

Damn it, jag vill ju så gärna vill ha lite bekräftelse. Och så har jag inget att bekräfta.


Nåväl. Jag har plåtat en fin skylt i alla fall. ELLER HUR?

Multikulti

Sverigien
Tyskien
Koreanien
Italien
Bulgarien
Indien
Persien
Amerikanien
Polackien
Kinesien

Alla dessa länder finns representerade inom tre generationer bland de tolv personer som bor i mitt hus. Och så är det med den saken.

Att supa på skoj

College-kulturen är fylld av olika drinking games. De finns många i olika former, från trivsamma småspännande till puckade heläckliga. Låt mig berätta om några av dem:

Beer pong. Detta är ett obligatorium på alla fester i Isla Vista. Det hushåll som inte har ett beer pong-bord är inte ett hushåll. Så etablerad är denna dryckeslek att den nästan kvalificerar som en sport. Det hålls turneringar i Beer pong. Man behöver 2-4 personer, två pingisbollar, ett bord och 20 plastmuggar (röda är standard) och sist men inte minst viktigt sex små burköl av någon av de billigare sorterna (Natural, även kallade "Nattie" är vanligast). Man ställer upp muggarna i två pyramidformer i respektive bordsände, fördelar ölen jämt i alla muggarna och det gäller sedan för lagen att försöka pricka det andra lagets ölmuggar med pingisbollarn. Lyckas man träffa får det andra laget dricka upp ölen i den muggen. Spelet tar slut när det ena laget träffat alla ölmuggarna och det "förlorande" laget får då även dricka ölen i det muggar som de inte lyckats träffa hos det andra laget. Det är mindre komplicerat och mer roligt än vad man kan tro.

Betyg: 4 av 5 Barbaras


Power hour. Denna lek deltog jag i så sent som igår. Jag var lite rädd för överförfriskning innan men med lite fusk lyckades jag överleva hyfsat sober. Power hour innehåller inget tävlingsmoment utan är mer ett koncept för att få igång fyllan. Man har en playlist som byter låt varje minut. Plalisten ska innehålla 60 olika låtar. Vid varje låtbyte dricker man en shot öl. Det finns färdigredigerade låtlistor, även med tillhörande musikvideo. Michael Jackson (som för övrigt bor uppe i bergen nånstans) verkar vara ett vanligt inslag på power hour-listorna. Om man följer spelreglerna har man fått i sig ungefär sex burköl under en power hour. Man kan sedan välja att försöka nå Centuion-status genom att fortsätta i 40 minuter till.

Betyg: 3 av 5 Barbaras


Edward Fortyhands. Denna "lek" har jag bara fått berättad för mig. Här är vitsen fylla (förstås) men också förnedring. Man kan spela ensam eller i grupp. Deltagarna tejpar med hjälp av kompisar fast en 40 ounce-ölflaska i varje näve. Ölsorten ska vara Steel reserve, en öl som verkligen kvalificerar som en stor stark. En flaska innehåller cirka 1,2 liter öl med en alkoholhalt på åtta procent. För den tävlande gäller det helt enkelt att dricka upp ölen innan man pissar ner sig. Något som tydligen är ganska svårt. Jag har inga planer på att pröva. Det är först när du druckit upp allt som flaskorna får avlägsnas. Den största behållningen verkar publiken ha som kan skratta gott åt deltagarna när den förgäves kämpar med gylfen och sedan väter ner sig själva på det mest dråpliga sätt. "Ho ho, nu har hen minsann inte lyckats hålla tätt längre. Det var kul. Ha ha, jag säger då det. Men full blev hen i alla fall". Ungefär så tänker jag mig att det kan låta bland åskådarna.

Betyg: 1 av 5 Barbaras

Stilleben över USA

Vardagsrummet på 6685 Sabado Tarde.
12 februari 2008, klockan 23.20.

Befrielsen är nära

Som ni kanske läst är manusförfattarnas strejk äntligen över. Imorgon återvänder writersarna till tv och film. Strejken, som gällt ersättning för material på internet, har pågått i flera månader och är ett ständigt samtalsämne här. Först tyckte jag att det verkade något banalt med all uppståndelse kring en tv- och filmstrejk. Man vill tro att att det ska vara arbetare inom mer viktiga samhällsfunktioner, typ industrin, skolan elller kollektivtrafiken, som ska strejka för att folk ska bry sig. Men åtminstone i de kretsar jag rör mig har tv en mycket stor roll. De stora tv-showerna (A Daily show, The Colbert Report, South Park, Family Guy med flera) utgör en kontemporär kanon som det ständigt refereras till. Det påminner lite om Sveriges hylandska enkanalstid (så som jag har fått den berättad för mig) vilket ju är något paradoxalt med tanke på hur många tv-kanaler som finns i USA.

En annan motsägelsfullhet i sammanhanget är att den konkreta påverkan på människors liv som strejken faktiskt haft kanske inte alltid varit så negativ. Novak uttryckte det ganska bra häromdan:

"I hate to admit it but I get SO much more homework done now during the strike."

Och så är det. Det är svårt att göra nåt vettigt eller lägga sig i tid med Daily Show klockan 23 tätt följd av fantastiska Colbert Report. Stephen Colbert är för övrigt den enda som varit minst lika rolig, om inte roligare, under strejken. Som tur är tittar jag i alla fall inte på Conan. Han går på 00.30.

Hur som helst, nu väntar nya avsnitt av The Office och Scrubs! Som vi har längtat.

"The fastest kid in the world"

Mina ben ömmar förfärligt mycket. Träningsvärken stramar som torkade gummiband i musklerna. Det är sviter efter helgens aktiviteter. Du ska strax få läsa mer om dem. Men först
vill jag be om ursäkt för den senaste tidens dåliga bloggande. Det här inlägget blir en samling av de senaste dagarnas lösrycka anteckningar som väntat på att formuleras till blogginlägg men som inte kommit så långt. Förklaringen är enkel.

I torsdags kom sommaren. Det kändes så i alla fall. Efter tennislektionen slumrade jag en stund på en av campus gräsmattor och trots att jag låg still lyckades solen stråla fram lite svett på min bleka panna. Tydligast märktes sommaren på kvällen, timmen innan det mörknade. Jag satt på en cykel med jättelångt styre och rullade genom Isla Vista bort mot universitetets stora bibliotek. Då kände jag den. Doften av försommar. Lukter är alltid svåra att beskriva men på ett ögonblick flyttade jag runt mellan olika underbara platser och minnen. Jordgubbar på sommarstugans altan med familjen, vin och vänner på valborgs gräsmattor och ölsnack med Mosebackes signade utsikt.

I den här världen, med palmer, ständigt solsken, fetsnabb mat och amerikanskt tungomål är det ganska lite som påminner mig om livet i Sverige. Inget ser ut eller låter som där hemma. Men det är annorlunda med lukterna. De kan överraska en när man minst anar det. Och sen står man där med hemlängtan rinnande längs kinderna. Senare under torsdagen, efter tuppluren, stod jag i skolans gigantiska omklädningsrum. Rummet är gjort för stora footballslag med stora footballsspelare. Långa skåpsrader och gapiga duschar. Jag var i princip ensam och kunde höra svunna tiders handdukssnärtar och bögskämt eka från väggarna. Därför blev kontrasten och överasskningen än större när jag plötsligt kände doften från världens bästa konventionsknullares rakvatten. Vips var jag bland innerliga kramar, goda viner, thailändsk mat, intressanta balkongdiskussioner och braiga cd-skivor. Säga vad man vill om Isla Vista men blott Sundbyberg sundbybergska förfester har.

----------------------

Sedan i torsdags har värmen fortsatt. Det är runt 25 grader nu och långärmade tröjor och sjalar börjar bli onödiga även på kvällen. Det innebär förstås också att stranden fylls av öldrickande och solande studenter. I lördags samlades hälften av husets invånare, inklusive mig själv, på stranden. Medelst amerikansk fotboll. I vågskummet spelade vi tre mot tre i mitt livs första footballsmatch. Detta mina vänner var något jag var mycket bra på. Herre min je vad jag sprang. Jag gjorde flera touch downs och fick snart benämningen "The fastest kid in the world". Ett smeknamn jag bar med stor stolthet. Men det fanns ett pris för denna ära. Ett pris som jag betalat de senaste dagarna i form av den förfärliga träningsvärken. Att spela football kräver en explosivitet som mina muskler inte känt på år och dar.

Nackdelen med detta fina väder är att det inverkar negativt på såväl läxläsande som bloggande. Jag ska försöka skärpa mig.

2 x bilpop

Förr konkurrerade biltillverkarna med hästkrafter, cylindrar, körkänsla och annat som jag inte förstod eller tyckte om. Nu marknadsför de sig med miljövänlighet och bra musik. Jag gillar det senare mycket bättre. Just nu rullar två olika bilreklamfilmer här som båda följer Saabs Release me-koncept, det vill säga att locka kunder med oemotståndliga poplåtar.

Om jag skulle köpa en bil idag så skulle det helt klart bli en Ford Kia. Du kan själva höra varför på Joe Purdys myspace-sida där hans låt "Can't get it right today" finns.

Eller så skulle kanske bli en Toyota, tack vare Pete "Garfunkel" Droges låt "Going Whichever Way the Winds Blows".

Jag inser att jag med detta inlägg motvilligt dragit ett strå till bilindustrins fula marknadsföringsstack, men det må vara hänt. Ville ju så gärna att ni skulle få höra.


(Båda låtarna finns överst på respektive Myspace-sida.)

Jag vaknade av att jag grät

Inatt sov jag lika gott och djupt som jag gjort alla nätter i det här huset. Men i slutet av sömnen dök en ovanligt tydlig dröm upp:

Jag stod på trappan utanför en villa i en småstad någonstans i Sverige. Det var vinter och jag hade min grå rock på mig. Jag huttrade och försökte värma mig med mina egna armar. Runtomkring mig stod en grupp människor, mest vänner och familj. Vi stod och tittade upp mot den stjärnklara himlen. Eller närmare bestämt på en liten ljusprick som rörde sig över himlen i snabb men jämn hastighet. Föremålet rörde sig i omloppsbana och såg ut ungefär som en satelit. Men vi visste alla att det inte var någon satelit. Det var en atombomb som "de" skulle testspränga i rymden. Stämningen var förväntansfull, det var tydligt att det här var en stor händelse, något som man pratat om länge. Folk började räkna ned till den utsatta tiden, ljuspricken dök upp igen bortom horisonten och när den var högt upp på himlen så exploderade den plötsligt. Det var ingen dundrande Star Wars-explosion utan en pytteliten gulblå, ljudlös puff som varade en skeund. Runtomkring mig hördes spridda vantdämpade applåder. I samma ögonblick började jag gråta. Gråten eskalerade snabbt från stilla sorglös till hulkande hejdlös. Jag fylldes av en enorm ledsamhet över att människan uppfunnit något så fruktansvärt som atombomben och att man ständigt envisas med att använda den. Men det som gjorde mig allra mest ledsen var mina vänners loja och lätt roade reaktion över vad som just hänt. Det var vara jag som insåg allvaret. Jag gick bort för att gråta ensam vid ett buskage. Tårarna ville aldrig sluta. Någon kom fram, lade en hand på min axel och undrade vad det var som var fel.
- Man ska inte applådera när någon spränger en atombomb! svarade jag snorande. Jag tänker på alla som dog i Hiroshima och Nagasaki.

Och sen vaknade jag. Mina kinder var plaskvåta av gråten. Jag kände mig förvånad och rådlös. Alla förklaringar av ovanstående fenomen mottages mycket tacksamt.

Ryktet om Kaliforniens miljömedvetenhet är kraftigt överdrivet

Hushållets soptunnor. Källsortering? Nej tack.

Att skarva lite har väl aldrig skadat någon

Kakel i köket är normalt. Och ganska fint. Men att kakla diskbänken är ofattbart ohygieniskt. Jag är livrädd för att ens råka tänka på allt som har samlats i skarvarna. Men det är klart, kakel på diskbänken är i alla fall himla snyg.. eller nej, det är ju jättefult. Och äckelpäckligt.