För några timmar sedan åt vi avskedsmiddag på en restaurang ute på piren downtown. Det var Scott, Neel, Lawrence, Taylor och jag. Det var gigantiska burgare, stora lökringar och obegränsat med jordnötter vars skal man slängde på golvet. Lakers spelade final på storbilden. Jag drack en stor stark Firestone. De andra fick smygsmaka. Stämningen var som vanligt och det var skönt. På vägen hem körde Taylor en scenic route och krämade på Creedence på stereon. Vi susade förbi palmer, golfbanor och mångmiljonvillor. Alla njöt vi av utsikten. Jag satt tyst och tittade ut. Mitt ansikte var så allvarligt att jag kunde känna hur det stramade i kinderna. En bedövande melankoli och ledsamhet föll över mig. Jag tänkte att imorgon vaknar jag. Då åker jag tillbaks till Sverige där allt är precis som innan jag åkte. Då är drömmen slut. För det kommer kännas så tror jag. Lika omöjligt som det är att beskriva en dröm för någon annan kommer det vara att beskriva mina månader här. Det finns inga vittnen. Och jag är rädd att min tid i Isla Vista ska blekna bort precis som en dröm gör. Att mina vänner här blir figurer i en historia och inget mer. Att det kommer kännas som att det aldrig hände. Kvar blir bara en vag förnimmelse om något som kanske pågick någon annanstans i en obestämd tid. Aldrig förr har jag känt så starkt att jag lever i en dröm som jag gjorde där i baksätet. Man tror ju att det skulle vara en glad känsla.
Men jag har mina bilder i alla fall. De ska jag titta på. Och jag ska berätta om figurerna på bilderna och göra mitt bästa för att få de att framstå som de fantastiska personer de är. Om ni nu tycker att det här inlägget var i sentimentalaste laget så ber jag er ha översyn. Det är en direkt spegling av hur jag känner mig nu. Sentimental så att det förslår.
tisdag 10 juni 2008
måndag 9 juni 2008
På den glittrande blåa ocean. Not.
Det är som bekant slutminuterna innan hemresan och jag pysslar med ditten, datten och mest ingenting. Tittar på europeisk fotboll förstås. Igår bjöd jag huset på swedish meatballs med potatismos, gräddsås och lingonsylt. Jag tvingade också på dem lite sill som faktiskt inte avfärdades så brutalt som jag trott. Köttbullarna var mycket uppskattade. Jag hade dock lite problem att besvara frågan "Hur använder man lingonsylten?". Det svenska godiset, gelehallon, bilar och mjölkchoklad var det som gillades mest. Jag tyckte att det var roligt och lite ironiskt att motiveringen var "It is good cause it is not as sweet as american candy".
För övrigt var jag på valsafari idag. Ensam. Elijah hade fixat in mig gratis. Det var dimma och flera meter höga vågor som slängde båten hitan och ditan. Hälften av personerna ombord satt eller låg ner med kritvita ansikten. Alla väntade på den egna spyan. För min del var väntan utan resultat som tur var. Efter några timmar lugnade sig havet och sikten lättade något. Kräket kröp tillbaks ner i magsäcken. Jag satt med min nya Xsi-kamera i knät och lyssnade på Håkans version av Eldarevalsen. Det var marint och fint. Ännu trevligare blev det förstås när vi fick se de Humpbacks som var vitsen med hela resan. Präktiga däggdjur må jag säga. Och nu sitter jag här med skvalp i hörselgångarna. Det kommer bli en böljande natt tror jag.
Humpback.
Turister (förgrunden). Humpbacks (bakgrunden).
Delfiner.
Sjölejon (Finn fem stycken).
Kaliforniska sjölejon och ett alaskianskt fettodito.
För övrigt var jag på valsafari idag. Ensam. Elijah hade fixat in mig gratis. Det var dimma och flera meter höga vågor som slängde båten hitan och ditan. Hälften av personerna ombord satt eller låg ner med kritvita ansikten. Alla väntade på den egna spyan. För min del var väntan utan resultat som tur var. Efter några timmar lugnade sig havet och sikten lättade något. Kräket kröp tillbaks ner i magsäcken. Jag satt med min nya Xsi-kamera i knät och lyssnade på Håkans version av Eldarevalsen. Det var marint och fint. Ännu trevligare blev det förstås när vi fick se de Humpbacks som var vitsen med hela resan. Präktiga däggdjur må jag säga. Och nu sitter jag här med skvalp i hörselgångarna. Det kommer bli en böljande natt tror jag.
Humpback.
Turister (förgrunden). Humpbacks (bakgrunden).
Delfiner.
Sjölejon (Finn fem stycken).
Kaliforniska sjölejon och ett alaskianskt fettodito.
torsdag 5 juni 2008
De säger bla bla bla bla
Jag vill passa på att ifrågasätta ytterligare en av många vedertagen sanning. Den här gången riktar jag min misstro mot "Man måste älska sig själv för att kunna älska andra." Sånt jävla skitsnack. Snarare stämmer följande:
"Man måste vara älskad av någon annan för att kunna älska sig själv."
"Man måste vara älskad av någon annan för att kunna älska sig själv."
onsdag 4 juni 2008
The helg in pictures
Det här trädet som växer i Muir Woods heter lustigt nog Maudiensus Olofssoniasis på latin. Varför? Det är ju så ensidigt. HAHAHA. I really do crack myself up.
Två Franciskaner och en Hollywodian syns här i ett för dem ovanligt habitat. Vad de gör? Tittar på träd.
En banana slug. Och ja, den låg redan och mumsade på den här torkade bajskorven. Det är alltså inte fråga om någon avsiktlig storleksjämförelse. Men om ni vill veta så kan jag avslöja att det var en redig portion spillning. Ingen liten rävskit inte. Snarare björn. Snigeln var hur som helst bra mycket större än en svensk killer slug.
Gatorade-paus. Socker och vatten är bara så himla gott.
En soppa blir inte bättre för att man har många kockar. Den blir inte heller bättre för att man stoppar ner många olika djur i den. Åtminstone inte när det nästan är det enda man stoppar ner i den. Men nudlarna var goda, det var dom.
De skjuter på mig! Varför skjuter de på mig? Typiskt amerikaner. Alltid så jävla trigger happy.
När Peter Parker tar semester från spindelmannandet har han en vikarie som brukar hoppar in. Vikarien är en polackindier som ännu inte riktigt fattat vikten av en fräsig dräkt.
Här har jag lyckats sätta upp kameran på ett stativ, tryckt på självutlösaren, hunnit paddla ut och faktiskt fånga en våg innan kameran tryckte av. Trodde faktiskt inte det skulle gå.
Snowy plower? Ja. Livrädd? Ja.
Once upon a helg in America part 2
Jag tänkte berätta för er om den gångna helgens road trip till San Francisco. Och jag gör det på modern kvällstidningskolumnistsprosa. Korta meningar ni vet.
Torsdag morgon gav jag mig av för att hämta ut hyrbilen. Det hade förvånat mig att hyrfirman var hela 100 dollar billigare än det näst billigaste alternativet. Men det klarnade snart. Jag missade bussen och fick därför gå hela vägen till den hyrstation som mest liknade en bakgård till en bilskrot. Men en bil fick jag. Nån form av Zuzuki var det bestämt. Liten och vit. Efter diverse ärenden på stan var det dags för avfärd vid 18-tiden. Det var Neel Kasliwal, Michael C Novak och jag. Tre gossar varav åtminstone två med namn värdiga en Kerouac-roman. Jag var den ende över 21 år och därmed den ende som fick köra bilen. In med väskor i bagaget, på med air condition och musik. Upp på 101 northbound som de första milen följer det kornblåa havet. Och plötsligt befann jag mig i den romantiska klyscha som jag älskar så mycket. Alla ingredienserna var där. Bil i USA, kust, solnedgång, musik och vänner. Plötsligt kände jag hur mina mungipor drogs uppåt som en pavlovsk reflex. Pit stop för Inn'n'out och gas. Obligatoriskt ojande över bensinpriset från de amerikanska följeslagarna. Obligatoriskt påpekande om de svenska bensinpriserna från mig. Vidarebrummande och ankomst till SF och Mikes föräldrahem vid midnatt. Inkvartering i källarrum. Delad luftmadrass med Neel. Han ville vara big spoon.
Fredagsmorgon. Micro-våfflor och sockerflingor. Bilen. Upphämtning av Mikes highschool friend Levi. Rullande över Golden Gate. Upp längs serpentinvägar till Muir woods. Vi hajkade runt i skogen under några timmar. Längs med Dipsea trail. Pimplade Gatorade, kastade kottar och överraskade några hjortar. Här och var fanns banana slugs, det vill säga förvuxna gula sniglar. Och så de där bamsekramiga redwoodsen förstås. De var förvisso små varianter av de riktigt stora träden några timmar norrut men ingav ändå respekt hos en gransvensk. Det var befriande att återse skogen efter snart fem månaders bortavaro. Vi for nerför serpentinerna och över den röda bron igen. Utflykt till en snålblåstig SF-strand som snart ledde till värmepaus på en espressobar, fylld av typiskt eurobohemiska sanfranciskaner med pappmugg och laptop. Hem till Mikes päron där det blev middag. Mike lånade föräldrarnas SUV och vi for downtown för att se Iron Man (3 av 5, bra för en superhjältefilm men fjantigt slut). Efter filmen for vi upp på en parkbeklädd kulle med utsikte över SF by night. Det dracks kapten Morgan och kontemplerades lite. Sedan luftmadrassen.
Lördag sovmorgon. Vi åt brunch på ett viatnamesviatnamesiskt ställe. Gott? Icke. Sedan tapiocadryck till dessert. Jag hade då inte druckit tapioca (asiatisk rot av nåt slag) innan. Det är en söt dryck med massvis av slemmiga tapiocabollar i. Man dricker med ett sugrör tjockt nog för att slembollarna ska följa med in i munnen. Lätt obehagligt. Men man kunde också skjuta iväg bollarna genom blåsrörsmetoden vilket var ganska kul. Det var en slapp dag. Vi strollade genom Golden Gate park, vidare till Height street där vi kikade i lika gigantiska som fantastiska skivaffären Amoeba records och diverse souvenirbutiker. Vi rullade vidare över kullarna och Mike visade oss en rope swing med utsikt över hela SF. För en sekund svävade jag över den där drömlika staden. På kvällen bjöds vi på restaurang vid stranden (babyribs!) och sedan tog vi en sväng till Pier 39 och Fishermans Wharf. Där var det som vanligt gott om turister och stinkande sälar.
Söndagen inleddes med kroppsarbete. Vi hjälpte Mikes föräldrar att rensa ogräs på bakgården. Sedan var vi ute på vägen igen. Vi susade fram genom Steinbeckland. Brunbrända kullar, kossor och en hundraetta som visade sig från bästa sidan. Sex timmar senare parkerades bilen på Sabado Tarde och jag fick äntligen vila högerfoten. Kvällen var ett koncentrat av allt jag gillar med att bo här. Jag sprang längs Sands beach i skymningen. Skuttade sidledes de gånger tidvattnet överraskade med en extra hög våg. Skrämde en och annan Snowy plower. Tittade på surfarna och tänkte de tankar jag oftast tänker när jag kommer till Sands Beach. Att ingen kommer kunna förstå hur vacker den där platsen är. Inget fotografi i världen kan fånga vindarna, vågbruset och hur de väldiga bergen vakar över det bångstyriga havet som är allt annat än stilla. Vi det här laget vet jag ju att ingen kommer att hälsa på mig. Och det gör mig ledsen. Jag hade gärna vela dela Isla Vista med någon av de där hemma. Men jag antar att jag får tvinga med mig någon när jag reser tillbaks. Resten av kvällen då? Woodstockspizza, Bombay-gin, öl, kapten Morgan, gemensamt mys framför en laptop som visade någon nedladdad tv-serie. Mer alkohol på balkongen. En gitarr som vandrade runt. Allsång för hela Sabado. Språngmarsch till stranden. Nattdopp. Sömnen möttes med saltkorn och sjögräs i håret. Och ännu en helg var till ända.
Torsdag morgon gav jag mig av för att hämta ut hyrbilen. Det hade förvånat mig att hyrfirman var hela 100 dollar billigare än det näst billigaste alternativet. Men det klarnade snart. Jag missade bussen och fick därför gå hela vägen till den hyrstation som mest liknade en bakgård till en bilskrot. Men en bil fick jag. Nån form av Zuzuki var det bestämt. Liten och vit. Efter diverse ärenden på stan var det dags för avfärd vid 18-tiden. Det var Neel Kasliwal, Michael C Novak och jag. Tre gossar varav åtminstone två med namn värdiga en Kerouac-roman. Jag var den ende över 21 år och därmed den ende som fick köra bilen. In med väskor i bagaget, på med air condition och musik. Upp på 101 northbound som de första milen följer det kornblåa havet. Och plötsligt befann jag mig i den romantiska klyscha som jag älskar så mycket. Alla ingredienserna var där. Bil i USA, kust, solnedgång, musik och vänner. Plötsligt kände jag hur mina mungipor drogs uppåt som en pavlovsk reflex. Pit stop för Inn'n'out och gas. Obligatoriskt ojande över bensinpriset från de amerikanska följeslagarna. Obligatoriskt påpekande om de svenska bensinpriserna från mig. Vidarebrummande och ankomst till SF och Mikes föräldrahem vid midnatt. Inkvartering i källarrum. Delad luftmadrass med Neel. Han ville vara big spoon.
Fredagsmorgon. Micro-våfflor och sockerflingor. Bilen. Upphämtning av Mikes highschool friend Levi. Rullande över Golden Gate. Upp längs serpentinvägar till Muir woods. Vi hajkade runt i skogen under några timmar. Längs med Dipsea trail. Pimplade Gatorade, kastade kottar och överraskade några hjortar. Här och var fanns banana slugs, det vill säga förvuxna gula sniglar. Och så de där bamsekramiga redwoodsen förstås. De var förvisso små varianter av de riktigt stora träden några timmar norrut men ingav ändå respekt hos en gransvensk. Det var befriande att återse skogen efter snart fem månaders bortavaro. Vi for nerför serpentinerna och över den röda bron igen. Utflykt till en snålblåstig SF-strand som snart ledde till värmepaus på en espressobar, fylld av typiskt eurobohemiska sanfranciskaner med pappmugg och laptop. Hem till Mikes päron där det blev middag. Mike lånade föräldrarnas SUV och vi for downtown för att se Iron Man (3 av 5, bra för en superhjältefilm men fjantigt slut). Efter filmen for vi upp på en parkbeklädd kulle med utsikte över SF by night. Det dracks kapten Morgan och kontemplerades lite. Sedan luftmadrassen.
Lördag sovmorgon. Vi åt brunch på ett viatnamesviatnamesiskt ställe. Gott? Icke. Sedan tapiocadryck till dessert. Jag hade då inte druckit tapioca (asiatisk rot av nåt slag) innan. Det är en söt dryck med massvis av slemmiga tapiocabollar i. Man dricker med ett sugrör tjockt nog för att slembollarna ska följa med in i munnen. Lätt obehagligt. Men man kunde också skjuta iväg bollarna genom blåsrörsmetoden vilket var ganska kul. Det var en slapp dag. Vi strollade genom Golden Gate park, vidare till Height street där vi kikade i lika gigantiska som fantastiska skivaffären Amoeba records och diverse souvenirbutiker. Vi rullade vidare över kullarna och Mike visade oss en rope swing med utsikt över hela SF. För en sekund svävade jag över den där drömlika staden. På kvällen bjöds vi på restaurang vid stranden (babyribs!) och sedan tog vi en sväng till Pier 39 och Fishermans Wharf. Där var det som vanligt gott om turister och stinkande sälar.
Söndagen inleddes med kroppsarbete. Vi hjälpte Mikes föräldrar att rensa ogräs på bakgården. Sedan var vi ute på vägen igen. Vi susade fram genom Steinbeckland. Brunbrända kullar, kossor och en hundraetta som visade sig från bästa sidan. Sex timmar senare parkerades bilen på Sabado Tarde och jag fick äntligen vila högerfoten. Kvällen var ett koncentrat av allt jag gillar med att bo här. Jag sprang längs Sands beach i skymningen. Skuttade sidledes de gånger tidvattnet överraskade med en extra hög våg. Skrämde en och annan Snowy plower. Tittade på surfarna och tänkte de tankar jag oftast tänker när jag kommer till Sands Beach. Att ingen kommer kunna förstå hur vacker den där platsen är. Inget fotografi i världen kan fånga vindarna, vågbruset och hur de väldiga bergen vakar över det bångstyriga havet som är allt annat än stilla. Vi det här laget vet jag ju att ingen kommer att hälsa på mig. Och det gör mig ledsen. Jag hade gärna vela dela Isla Vista med någon av de där hemma. Men jag antar att jag får tvinga med mig någon när jag reser tillbaks. Resten av kvällen då? Woodstockspizza, Bombay-gin, öl, kapten Morgan, gemensamt mys framför en laptop som visade någon nedladdad tv-serie. Mer alkohol på balkongen. En gitarr som vandrade runt. Allsång för hela Sabado. Språngmarsch till stranden. Nattdopp. Sömnen möttes med saltkorn och sjögräs i håret. Och ännu en helg var till ända.
Tidsuppfattning
Jag pratade med en vän för ett tag sedan. Han var rådlös. Funderade på att gå i terapi. För tre år sedan tog hans förhållande slut. Sedan dess har han aldrig känt sig riktigt glad. Varenda natt drömmer han om henne och varje morgon vaknar han med en längtan efter att få ha henne nära. Så har det alltså varit i tre år.
Det sägs att "tiden läker alla sår". Detta förs fram som en absolut sanning. Att ifrågasätta det betraktas ungefär som lika dumt som att invända mot att c-vitamin förebygger förkylning. Om man säger att man inte alls tror på tidens läkande kraft möts man oftast av ett suckande snällt leende och en kommentar om att "Ja, så känns det kanske nu. Men det blir bättre ska du se. Tiden läker ju alla sår."
Men finns det någon som egentligen kan styrka detta påstående? C-vitaminens kurerande effekt torde vara ordentligt vetenskapligt belagd men knappast tidens dito. I stort sett all vår kunskap bygger ju på att man har prövat teorier och teser för att kunna bevisa dem. Men finns det någon empirisk forskning som styrker tesen "tiden läker alla sår"? Är det någon som verkligen vet? Ni kanske tycker att det är en trivial och löjlig undran men efter samtalet med min vän vill jag verkligen veta. För hans känslor är varken triviala eller löjliga. Finns det något som talar för att hans färglösa dagar ska ta slut? Och är han ett unikt fall? Eller finns det möjligen fler människor därute som aldrig tycks bli hela igen.
För att förtydliga, jag tror att teorin om att "tiden läker alla sår" kan stämma i många fall. Men jag tror också att i lika många fall stämmer följande teori:
"Tiden är det droppande vattnet som droppe för droppe, sekund för sekund, urholkar hålet i ditt hjärta".
För övrigt skiner solen i Kalifornien! Som vanligt.
Det sägs att "tiden läker alla sår". Detta förs fram som en absolut sanning. Att ifrågasätta det betraktas ungefär som lika dumt som att invända mot att c-vitamin förebygger förkylning. Om man säger att man inte alls tror på tidens läkande kraft möts man oftast av ett suckande snällt leende och en kommentar om att "Ja, så känns det kanske nu. Men det blir bättre ska du se. Tiden läker ju alla sår."
Men finns det någon som egentligen kan styrka detta påstående? C-vitaminens kurerande effekt torde vara ordentligt vetenskapligt belagd men knappast tidens dito. I stort sett all vår kunskap bygger ju på att man har prövat teorier och teser för att kunna bevisa dem. Men finns det någon empirisk forskning som styrker tesen "tiden läker alla sår"? Är det någon som verkligen vet? Ni kanske tycker att det är en trivial och löjlig undran men efter samtalet med min vän vill jag verkligen veta. För hans känslor är varken triviala eller löjliga. Finns det något som talar för att hans färglösa dagar ska ta slut? Och är han ett unikt fall? Eller finns det möjligen fler människor därute som aldrig tycks bli hela igen.
För att förtydliga, jag tror att teorin om att "tiden läker alla sår" kan stämma i många fall. Men jag tror också att i lika många fall stämmer följande teori:
"Tiden är det droppande vattnet som droppe för droppe, sekund för sekund, urholkar hålet i ditt hjärta".
För övrigt skiner solen i Kalifornien! Som vanligt.
tisdag 3 juni 2008
I dessa sista nerviga dagar
Det är ungefär en vecka kvar av min vistelse i Kalifornien och de ituslitna känslorna av kärlek till det nya landet och längtan till det gamla är starkare än någonsin. Jag känner mer och mer att jag verkligen vill fortsätta bo här en längre tid om jag har möjlighet. Samtidigt vet jag ju att det snart är slut för den här gången vilket gör hemlängtan stundvis outhärdlig. Eller kanske är det mer en rastlöshet. Eller stress. Jag vet att livet snart oundvikligen kommer att bli sämre och då vill jag på nåt parodoxalt sätt ta mig an det på en gång.
Skolan är ju som bekant slut (A i alla kurser) och jag vandrar längs gatorna och stränderna med Lundell i podden. Gråten lurar ständigt i halsen. Färgerna är starkare och dofterna tydligare än någonsin tidigare. Det känns som att jag vrängts ut och in så att känslorna hamnat på utsidan. Hudlös och instabil. Jag gillar det inte. Det som tog mig hit, en vilja att ta mig bort, finns kvar. Men nu är det ironiskt nog omvandlat till en vilja att stanna kvar. Jag är livrädd för vad som väntar i Sverige. Just för att jag vet vad som väntar i Sverige. Fast de första veckorna kommer sannolikt vara angenäma med diverse bröllop. midsommar och Bruce. So let us leave just leave it there.
Att utlandsvistelsen går mot sitt slut innebär troligen att det samma gäller för den här bloggen. Jag har inte tänkt igenom det så mycket. Vi får se. Nån form av utvärdering ska väl i alla fall göras innan jag släcker ner Heliga Barbara.
Skolan är ju som bekant slut (A i alla kurser) och jag vandrar längs gatorna och stränderna med Lundell i podden. Gråten lurar ständigt i halsen. Färgerna är starkare och dofterna tydligare än någonsin tidigare. Det känns som att jag vrängts ut och in så att känslorna hamnat på utsidan. Hudlös och instabil. Jag gillar det inte. Det som tog mig hit, en vilja att ta mig bort, finns kvar. Men nu är det ironiskt nog omvandlat till en vilja att stanna kvar. Jag är livrädd för vad som väntar i Sverige. Just för att jag vet vad som väntar i Sverige. Fast de första veckorna kommer sannolikt vara angenäma med diverse bröllop. midsommar och Bruce. So let us leave just leave it there.
Att utlandsvistelsen går mot sitt slut innebär troligen att det samma gäller för den här bloggen. Jag har inte tänkt igenom det så mycket. Vi får se. Nån form av utvärdering ska väl i alla fall göras innan jag släcker ner Heliga Barbara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)