Mediekritik från en sjukbädd

Går in på Aftonbladets och Svenskans sajter och båda har som toppnyhet fördjupande artiklar om nån incesthistoria i Österrike. Jag har svårt att tänka mig att jag som person skulle skilja mig särskilt mycket från gemene man vad gäller generella intressen men den senaste tidens surfande på svenska nyhetssajter har fått mig att undra. Jag kan inte fatta vem fan som är intresserad av att veta detaljer kring en tortyrkammare i Österrike. Eller vem som vill läsa artikel efter artikel om en försvunnen Engla. För att inte tala om alla ingående rapporter om hennes mördare. Och innan dess hade det hänt något i Arboga som jag precis som i ovanstående fall förstod via rubrikerna att jag inte ville veta mer om. Ingen av dessa nyheter är viktiga. Det är unika händelser som egentligen inte berör någon förutom en liten krets av människor. Men genom den ingående rapporteringen framställs de som samhällsfenomen och skapar en skev världsbild. Mitt sätt att resonera är alltså inte ett uttryck för eskapism. Vissa hemska nyheter (krig, klimatkris, sjukdomar) må vara obehagliga men ändå relvanta för att jag som människa ska kunna orientera mig i omvärlden och få nya nyttiga perspektiv på samhället. Men alla dessa frossande artiklar om vidriga händelser innehåller bara information som kan vara dålig för mig, utan chans till något konstruktivt.

Och det börjar kännas riktigt riktigt behagligt när jag läser att Englas föräldrar vill att begravningen ska direktsändas och att Svt faktiskt överväger "erbjudandet".

Jag blir ledsen när jag ser journalistiken (åtminstone den som de flesta tar del av) misslyckas gång på gång. Har ingen bra förklaring på varför det är så. Flertalet av de journalister som jag känner, och de utgör faktiskt ett ganska stort (och härligt) gäng, är mig veterligen inte extra intresserade av den här typen av händelser. Så vem vill ha det så här? Journalistiken skiter på sig och jag gissar att jag är en av dom som skulle kunna torka men jag har faktiskt ingen lust. Vill hellre fly nån annanstans innan bajslukten fastnar i näsborrarna.

--------
Har spenderat hela dagen i sjukmadrassen med feber. Det ser ut så här:


Tack gode gud för webb-tv. Har avverkat alla avsnitt av årets 100 höjdare och övergick sedan till Babels Norén-intervju som ni ser på bilden. Journalisten inledde med att säga att Norén minsann benämnde henne som en "irriterande reporter" i hans nyligen utgivna dagbok. Sedan ägnade hon en stor del av intervjun åt att visa tittarna att Norén hade rätt. Hon pratade alldeles för länge om dramatikerns relation till recensenter vilket torde vara ganska ointressanta för de flesta. Dessutom pratade hon extremt långsamt, vilket förmodligen skulle signalera kulturell eftertänksamhet men blev löjligt då det var uppenbart att frågorna var noggrannt förberedda. Senare delen av intervjun var dock intressant och jag gladdes åt Noréns nyanser, hans ambivalens och ovilja till enkla svar på frågor om hans liv. Jag har naturligtvis inte läst ett ord av Noréns dagbok men är övertygad om att en läsning av den väcker oändligt fler tankar om hur det är att vara människa än vad en biljon Engla-artiklar kan göra.

Elitist?
Javisst.

Till sist, i en förbiflimrande rubrik ser jag att Anton Abele ska vårtala på Skansen.
Snälla någon, skjut mig.

Trött, ofet och halvfemtio

Jag var ute på krogen i måndags. Efter fem månaders total bortavaro från barer, klubbar och andra utskänkningsställen var jag ganska sugen på att återigen få beställa en drink över en bardisk. För att möjliggöra detta anslöt jag till svenskligan, som går ut regelbundet på måndagar och onsdagar. Då finns det ett ställe som släpper in även 18-åringar. 21-minusarna och 21-plussarna skiljs åt med kryss respektive ringar på båda händer som vakten kletar dit med spritpenna. Stället påminde mig väldigt mycket om gymnasietiden då det var liknande premisser med 18-åringar som fick nöja sig med ett ställe en dag i veckan. Det var knökfullt, högljutt och majoriteten besökare var svenska studenter som alla känner alla. Det var kramar på härsan och poserainimobilkamerankindmotkind på tvärsan. Till en början iakttog jag det hela med förundran men det övergick snart till förfäran när jag insåg att det enda jag gjorde var just att iaktta. Men värst av allt var att även musiken påminde om gymnasietidens utgång.

Musiken var vidrig. Det pumpades ut nån form av eurodiscoliknande själlös dynga som jag faktiskt trodde hade dött ut för tio år sedan eller åtminstone trängts undan till ställen som Ibiza. "Det är jävligt bra musik här ikväll" gapade flera svenskar i mitt höra. När jag insett att de inte var ironiska kände jag mig gammal, sur och ensam. Jag höll käft för jag insåg att ingen vill vara med någon som gnäller på musiken när det är måndag och fest och man är 19 år och har the time of sitt liv. Men det hjälpte inte så mycket eftersom ingen vill vara med någon som står och håller käft heller. Taxi-resan hem kom som en befrielse.

En upptäckt

En fördel med att vara ensam svensktalande i hushållet är att man kan stå i duschen och sjunga "Du borde köpa dig en tyrolerhatt" med sin mest innerliga balladröst, kliva ut ur duschen och mötas av noll reaktion. Upptäckte jag just.

I väntans tider (avromantiserad version)

Det senaste inlägget om hur jag ensam drar iväg i en bil till L.A. gav kanske bilden av mig som en romantisk och spontan person. Det stämmer inte riktigt. Åtminstone inte det senare.

Jag har ju varit lite kryptisk på det senaste med snack om väntan på "den stora nyheten". Det har funnits en mer konkret bakgrund till det där. Jag har i några veckor väntat på ett besked som jag hoppades att få dela med mig av här genom ett antingen sprittande jublande inlägg eller ett dyster besviket sådant. Nu blev det ingetdera. Det blev aldrig nåt besked. Varken bu eller bä. Ett jaha. Och det är på sätt och vis det allra värsta scenariot eftersom det innebär att den väntan fylld av falska förhoppningar som jag tidigare beskrivit kommer att fortsätta på obestämd tid.

Men nu ska jag tala klarspråk och berätta vad som hände. Måndagens besök i Los Angeles var i sig en rolig och positiv upplevelse även om det som sagt inte ledde till något konkret. Efter att Scott skjutsat mig till flygplatsen och jag kvitterat ut den där hyrbilen som i vanlig ordning var mycket större än den jag beställt ("Dude, this is America!" som Scott förklarade när han såg min förföran över den svullna Subarun) visste jag mycket väl vart jag skulle köra. Jag knappade in en adress i GPS-en och svischade ut på motorvägen. Nervositeten levde loppan i magen. Dels för bilkörandets skull men framför allt på grund av den jobbintervju jag var på väg till. Jag träffade en svensk designbyrå angående en trainee-tjänst som jag sökt en vecka tidigare. Byrån gör filmaffischer och dvd-omslag. De sökte två personer och det visade sig att jag inte var kvalificerad för tjänsten som Art Director och överkvalificerad för tjänsten som assistent. Det var första gången jag fått höra att jag är överkvalificerad för ett jobb. Kontentan av det trevliga samtalet blev i alla fall att vi skulle hålla kontakten och kanske ses igen innan min hemfärd till Sverige. Skulle de få in en ny kund kommer de behöva förstärka och då eventuellt med mig. Ett positivt men retsamt okonkret besked med andra ord.

Dagen fortsatte i alla fall med att jag hyfsat glad i hågen knappade in IKEAs adress i GPS-en. Väl där blev jag förvirrad av skyltarnas blandning av svenska och engelska ord. I mitt utsvultna tillstånd kändes det plötsligt som att jag var i en twilight-zone mellan Svea rike och Amerikanien. På klassiskt nördigt exilsvenskmanér blev det köttbullar med potatis och lingonsylt i restaurangen. Intaget i ensamhet med Håkan Hellström som sjöng Taube i hörlurarna, för att maxa svenskheten i stunden.

Innan jag åkte tillbaks till Isla Vista besökte jag IKEAs Sverige-shop och köpte alldeles för mycket svensk mat. Det var lätt att bli carried away. Kom på mig själv med att börja plocka på mig saker som jag aldrig köper i Sverige. Krusbärssylt! Cravings! Ge mig! Nä.

Sen var det hemresa i solnedgången och Joe Purdy på stereon. En fin dag allt som allt där det braigaste beskedet nog ändå var att jag lyckades överleva Los Angeles trafik på egen hand.

Frågor på detta?

I Ventans tider

Jag gav mig av i gryningen. Skolkade från skolan, hyrde en bil och drog utåt kusten. Åt havet till. Satt tyst flera mil i en stor jävla suv-liknande Subaru. Hundraettan var ett dansgolv som ännu inte kommit igång. Försent för Edelweiss rann ur stereon, havet var skimrande och världens näst vackraste kustlinje böljade med sina gröna Fylke-kullar nerför vilka det rann stora gula blomstersjok. Mot Äll-Ej. Cruise-control. Svarta solglasögon. Men det var nåt som fattades mig. Det var så rysligt tomt i sätet bredvid mig.

31 grader varmt idag

Så att ni bara vet.

Stilig stöld

Lyssnar på svenske artisten Alfs myspace-sida och blir glad när jag hittar en väldigt snygg melodistöld. För ni hör väl vilken tecknad tv-serie som göms i låten Kustvägen? Hipp hurra!

Epigon på besök hos frisören (läs hela den exklusiva historien här!)

Skralt bloggande på senaste tiden, jag vet. Men det har inte hänt så mycket. Floatopia var ju galet förstås. Så galet att jag inte ens ids försöka beskriva det med ord. Och av naturligt fuktiga anledningar tog jag inga bilder. En våtdräkt, en läckande graffitijolle, en surfbräda och ett 30-pack Natties var i alla fall ingredienserna. Sen får ni själva försöka föreställa er resultatet.
I övrig väntar jag fortfarande på att den stora nyheten ska rulla in. Förstår inte varför det måste dröja så. Så länge får ni nöja er med mer vardagliga berättelser. Som den om ett besök hos frisören. Här kommer den.

Bakgrund: Jag har inte lagt särskilt stora resurser på min frisyr de senaste åren. En hemmagjord enkel kortklippt variant har dugit alldeles utmärkt.

Nu tänkte jag i alla fall att jag skulle gå till en riktig hårsalong. Om det ska hända något stort kanske man måste slå på stort, resonerade jag typ. Jag vet inte, det var ganska förvirrat. Hur som helst var håret oregerligt och badrummets trimapparat som mina rumskamrater flitigt använder lockade inte. Så hände det sig alltså att jag satte mig på bussen till korsningen Los Pasitos och State där Salon Patin ligger. Bussresan var ett kapitel för sig.

Jag har hittills bara åkt busslinjen från studentområdet till skolan vilken naturligt nog nästan bara studenter använder. Men nu var det en buss genom stan och det här med att det i Kalifornien är normalt att äga en bil fick en väldigt bildlig bekräftelse. På linje 3 till La Cumbre fanns nämligen inte många normala individer. Det var gigantiska magar i lila mjukisdressar, stora kartonger med wienerbröd, håriga födelsemärken i ansikten, gummistövlar (!), gosedjursbeprydda ryggsäckar, enmanskonversationer och diverse konstiga kroppsformer.

Jag nådde i alla fall fram till salongen säker och sund. Där träffade jag min frisör Larry. Det var ett kärt återseende. En timme tidigare hade jag nämligen bokat tiden av honom. Jag och Larry är klassisar, förstår ni. Han är en trevlig man i knappa 40-årsåldern som sitter på datorn bredvid mig i mediadesign-kursen. Han pluggar vid sidan av sitt jobb och kämpar med InDesign och Photoshop som är helt nya för honom. Jag hjälper honom så gott det går. Han är också halvsvensk med en mamma från Örebro och brukar fråga mig om svenska ord han inte använt sedan barndomens somrar i Närke. Larry hade lovat mig en studentrabatt vilket innebar ett pris på 40 dollar. Min dyraste klippning någonsin. Men det var så jävla värt.

När jag kom till salongen bjöd Larry på kaffe och misosoppa. Det visade sig att Larry var gammal punkrock/oi-are och hade härjat runt på klubbarna i 80-talets punkscen i Los Angeles. Så vi pratade musik och bytte bandtips. Hyllade och dissade. Larry gav mig också massa ingående information om hur mitt hår beter sig och vilka tekniker som jag bör använda för att tämja det. Allt var himla mysigt.

Jag hade med mig laptopen för att visa bilder på hur jag ville ha håret. Instruktionerna var enkla:

I want to go for the Moneybrother-look.

Smart tänkt, eller hur?!

Jag blev nöjd. Men ni ska få en chans att själva bedöma Larrys insats.


Som bär! Eller? Vem är vem egentligen?

Slutet gott, allting gott på dagens triviala inlägg.

Pimp my jolle

Idag är det Floatopia i Isla Vista. Det innebär att studenterna samlas på stranden med diverse flytetyg. Det rör sig om gigantiska uppblåsbara flottar, surfbrädor, badringar eller som i vårt fall en gammal plastjolle som Taylor hittat på stranden. Alla dessa farkoster klumpas sedan ihop till en enda stor landmassa strax utanför där vågorna bryter. Sen spenderar man dagen genom att guppa, sola och dricka öl på havet.

Igår förberedde vi oss för denna spännande dag.






Den som vet vilken känd målning vi gör en reenactment av på sista bilden vinner pris! Priset är en exklusiv, aldrig tidigare publicerad bild från Heliga Barbaras värld. Om man kommer till södra Kalifornien kompletteras dessutom priset med en gratis måltid på In'n'out.

Kvällspromenad

Jag har vårlov. Men det innebär inte att jag är ledig eftersom jag sitter och layoutar årsrapporten för min arbetsgivare i Sverige. Som tur är vädret sådär. Det är småkyligt, 15-20 grader och igår kom det till och med en regnskur. Så det gör inte så mycket att jag är bänkad vid datorn hela dagarna. Försöker hinna med en kvällspromenad runt kvarteret innan solen går ner. Då ser det ut så här:





Hade inte mycket mer att delge än detta. Skulle gärna vilja berätta någon stor spännande nyhet men det är vardagslunk som gäller här. Men fulare vardag kan man ju ha.

Som Håkan Hellström älskar gitarren

Jag försöker fortfarande smälta vad som hänt med min gitarr. Hela historien finns berättad av Fredrik Olsson i en kommentar till föregående inlägg. Men det väsentliga är det här:

Håkan har spelat på min gitarr. I flera timmar. Han repade inför sina kommande spelningar på min elgitarr. Min lilla fina, rödbruna elgura som jag köpte för en dryg tusing vid Mariatorget en höstdag förra året när det kändes som om Stockholm skulle dränkas i ösregn. Jag kryssade mellan vattenpussarna med ett leende på läpparna. Det var den billigaste gitarren de hade i butiken och jag köpte den som ett nybörjarpaket med en liten stärkare och ett grått (fick välja mellan det och orange) axelband till. Jag var väldigt glad då. Även om jag kanske inte trodde att en sån budgetgura skulle hålla särskilt länge så var jag nöjd med att äntligen ha köpt min första elgitarr. Och nu är den magisk.

Håkan har spelat sina fantastiska låtar på den. På samma gitarr som jag så många gånger spelat hans och mina egna låtar på. Han har sjungit och låtit sina fingrar plöja ner all den glädje, längtan och hjärtesorg som ryms i den bästa musik som uppbådats. Min gitarr har fått ta del av svänget och känslostormen. Av nåden. Inte så illa för en stackar billig Gibson-kopia. Nu finns det en fysisk länk mellan Håkans musik och min. Dessutom har jag ju också, via Fredrik, hjälpt Håkan litegrann. Och även om det är en mikroskopiskt insats i relation till allt fint som Håkan gett mig så känns det ändå bra. Fredrik, jag vill att du fortsätter spela på min gitarr. Nu är den ju finare än någonsin!

---------

Några övriga rubriker:

NATUR
Liten, kände jag mig när jag guppade på en boogie-bräda utanför Sands Beach och en pelikan med två meters vingbredd plötsligt svepte fram någon meter över vågorna och mitt huvud.

För en sekund var jag livrädd för att den skulle mumsa upp mig i näbben och föra bort mig till Pelikanien. Men den gled förbi som tur var. De är märkliga pelikanerna. Fula som stryk när de sitter och skiter på någon klippa men vackra och majestätiska när de flyger över havet.

POLITIK
Förvånad, blev jag när jag läste om nya tandvårdsreformen.

Jag har inte tyckt något av det som borgarkartellen gjort hittills under sin regeringstid har varit bra. Tvärtom så har allt varit mer eller mindre korkat, naivt, cyniskt eller elakt. Det är oftast svårt att begripa vilket. Men eftersom jag inte har någon specifik partitillhörighet har jag tänkt att jag ska försöka ha ett objektivt sinnelag i varje fråga och inte per automatik avfärda en politisk åtgärd enkom för att den kommer från borgarkartellen. Politik är ju inte svart och vitt och inget parti har rätta lösningen på allt som bekant. Men denna strävan efter en öppen hållning har inte spelat så stor roll än så länge eftersom borgarkartellen haft det felaktiga svaret på allt.
Men.
Tandvårdsreformen verkar bra. Jag (OCH MÅNGA MED MIG) har länge tyckt att det varit stört att munnen inte räknas som en kroppsdel som alla andra. Subventionerade eller gratis tandundersökningar borde vara en självklarhet i alla länder, i synnerhet välmående I-länder som Sverige. Detta tycks mig vara den första åtgärden från borgarkartellen som både i teorin och praktiken hjälper fattiga människor. Det är enkelt och tydligt. Lägre priser på tandvård gör att fler med mindre pengar har råd att kolla tänderna. För en gångs skull ingen bakvänd borgarkartellogik i stil med att "du som har det knapert måste få det ännu sämre och osäkert så att du VERKLIGEN vill få det bättre". Jag ser också att sossarna gnäller över reformen och säger att den skulle varit ännu bättre om de genomfört den. Det tror jag också. Men de genomförde den ju aldrig, trots att de hade ganska lång tid på sig. Sen är det klart att de kanske hade fullt upp med att sanera ekonomin (och duka bordet för b-kartellen) och inte hade tillräckligt med pengar för att inför en reform. Det där kan säkert Vent och andra mer kunniga politiska bloggare hjälpa mig att svara på. Det här resonemanget var bara en tanke som till min egen förvåning ledde till att jag nu lekt politisk bloggare för en stund.

SPORT
Konfunderad, blir man när man ser sin första baseballmatch.

I söndags kollade vi Dodgers - Red Sox i LA. Jävla märklig sport. Spelarna ser uttråkade och oengagerade ut hela matchen. Inte så konstigt med tanke på att de står still nästan hela matchen. De är marginellt mindre feta än publiken. Men som kulturell upplevelse var matchen tre trevliga timmar. Jag fattade, kanske, grunderna i nionde och sista inningen. En sak jag lärde mig var i alla fall att de slutade servera mat i sutet av sjunde inningen. Vi satt på "All you can eat section". Det bjöds på ohemula mängder korvmebrö, nachosmeostsås, popcorn, jordnötter och läsk. Jo, man tackar!


KÄNSLOFLUM
Jag är så innerligt trött på min egen oförmåga att hålla nere förväntningar och se nyktert på tillvaron. Trots att jag vet att besvikelsen kommer att komma som ett brev på posten kan jag på ett ögonblick bygga upp ett helt liv utifrån en enda liten liten möjlighet. Jag börjar med en enda osannolik hypotes och fortsätter sedan stapla hypotes på hypotes tills jag har ett ostadigt torn som är dömt att rasa ihop så fort den första hypotesen fallerar. Och det gör den. För att vara lite mer konkret. Ett exempel är när jag skickat iväg en jobbansökan till ett jobb som det rent realistiskt är nästan omöjligt för mig att få. Då sätte tankarna igång och så är det omöjligt att få ett stopp. "Tänk om jag får det där jobbet. Då får jag ju säkert den där lönen och kan skaffa den där lägenheten, hänga på de där ställena, umgås med de där människorna, köpa de där sakerna och njuta av den där lyckan." Sen går jag och hoppas och hoppas även om jag vet att mejlet med standardsvaret ("många sökande, en annan gång, tack för intresset") är det enda som väntar. Och med det en stor besvikelse. Men jag vill inte bli besviken. Så varför kan jag inte sluta bygga mina luftslott? God damn!