Korv och kalkon i änglarnas stad

Jag har fått ett par frågor om bakgrunden till rubriken på det förra inlägget (som ju faktiskt bara var en rubrik). Det oroar mig. För det betyder ju att ni i så fall inte har lyssnat på Håkans senaste singelmästerverk. Åtminston inte ordentligt. Se till att rätta till det är ni snälla. Hur som helst kändes textraden passande för mig just då. Jag har mått som jag förtjänar den senaste tiden. Det vill säga dåligt. Eftersom jag inte ser någon överblickbar ljusning på det hela så har bloggandet stått still. Och kommer kanske vara sporadiskt även i fortsättningen. Vi får se. Har inte haft det minsta lust att skriva något. Men det vore ju synd om min blues inte bara drabbade mig utan också gick ut över de personer (hur få ni än må vara) som faktiskt påpekat att de uppskattar att läsa bloggen. Så jag gör ett försök att berätta lite om hur jag har det. Och även om den här helgen är särdeles händelsefattig (fotboll på stranden, grillande och skolarbete, that's it) så finns det faktiskt stunder då tillvaron känns lätt. Stunder då jag proppas så full av nya upplevelser att det inte finns plats för några tankar. Då hjärnan är fullt upptagen med input och inte hinner bearbeta. Det är sköna stunder. Förra helgen innehöll gott om dem.

Strax efter 19 på fredagskvällen hoppade jag, Neel, Lawrence och Taylor in i en bil med slutmål Los Angeles. De andra ville fly IV för helgen och jag fick äntligen en chans att komma till änglarnas stad. Det tar knappa två timmar till LA när trafiken flyter på. Vi skulle bo hemma hos Neel, vars föräldrar var borta över helgen. Som jag tidigare nämnt kommer Neel från Hollywood. Huset visade sig ligga i ett grönt och lummigt gated community ett par kvarter från Hollywood boulevard. Några knapptryckningar, upp åker grinden och sedan var vi på gator som rent tekniskt inte tillhör the City of Los Angeles. Därinne gäller förvisso samma lagar men gatuhållningen betalas av invånarna själva och det är också fullt möjligt att knalla runt med lite alkohol utan att riskera att the cops kommer och gnäller och bötfäller. En möjlighet som vi skulle utnyttja senare under kvällen.

Väl innanför grindarna åkte vi förbi Dharma och Greg-Darmas hus (hon är galen scientolog) och töntiga Casey Afflecks gigantiska villa innan vi kom fram till familjen Kasliwals boning. Deras hus var ett av de minsta i kvarteren men ändå stort som fan. De hade en fin trädgård och ett bordtennisbord som vi förströdde oss själva med efter att ha snott några öl och lite kakdeg ur kylen. Man kan köpa cookie-dough på burk och alltså skippa det vuxettråkiga mellansteget bakning och istället proppa i sig av det smarriga på en gång.

Neel och Lawrence som båda är från LA hade på förhand varnat att helgen skulle komma att kretsa mestadels kring bilåkning och mat. Detta eftersom det är det man gör i Los Angeles när man ännu inte är 21 år fylllda. Neel hade tidigare uppgivet fastslagit att det faktiskt inte finns någonting att göra i LA. Ganska lustigt tyckte jag. Det verkar som att det inte spelar så stor roll om man bor i en håla som fucking Åmål eller en världsmetropol som fucking Los Angeles med nio miljoner invånare. Är man omyndig tonåring är sysslolösheten ofta en övermäktig fiende.

När vi fått i oss vår kakdeg och öl hoppade vi in i bilen igen. Det var en varm kväll. Vinden var ljummen och en påtaglig doft av grillad kyckling slingrade fram runt gathörnen. Vi cruisade längs Boulevarden och Sunset strip. Förbi blinkande strippklubbar, pråliga biografer, Hummer-limousiner, överdekorerade krogar och scientologernas hotfulla tempel. Bilfönstren var nedvevade och stereon vräkter ur sig Rage against the machines Battle of Los Angeles. Och det var lustigt hur musik som jag tidigare inte riktigt begripit mig på plötsligt kändes otroligt energifylld och självklar. Jag satt tyst och tittade på turisterna som flockades kring spindelmannen, Jack Sparrow och de andra utklädda filmfigurerna på Boulevardens torg. Turisthorderna fick mina LA-födda kamrater att sucka lite överlägset och jag kostade på mig att göra samm sak, fullt medveten om att skillnaden mellan mig och turisterna mest bestod av ett studentvisum. För tre år sedan var jag på samma boulevard. Men då var allt annorlunda. Då var det mitt på dagen, jag var själv en storögd turist med ängslig koll på plånboken och parkeringstid. Hollywood kändes konstigt och svårtillgängligt. Som om allt var kulisser. Jag minns att jag och min dåvarande reskamrat åkte upp en sväng bland de stora vita villorna för att ta en närmare titt. Och det var så märkligt. Jag undrade vad det var för människor sm bodde där bakom grindarna. Alla kan ju inte vara filmstjärnor. Den här gången var jag på andra sidan grindarna och det kändes oförskämt bra. LA kändes kanske inte greppbart men åtminstone levande och spännande. Och jag var avslappnad där bak i bilen.

Så småningom åkte vi till korvkiosken Pinks. Besöket där var den aktivitet som planerats först. Kön var aplång, jag var svulten och med tanke på det närmast oändliga antalet matställen i staden försökte jag påpeka det orimliga i att köa en halvtimme för en korv. Men de andra var obevekliga. Och jag fick lära att Pinks är ett legendariskt hak som under sin 68 år långa historia haft en lång rad filmstjärnor som stammisar. Stället lär också figurera i ypperliga tv-serien Entourage. Och självklart var maten väl värd väntan. Jag åt en Planet Hollywood Sausage som totalt fick mig att omdefineira begreppet korv med bröd. Sedan blev det trendig yoghurtglass, en liquour store, mer bilåkande och så småningom var vi tillbaks hos Neel. Vi spelade återigen någon form av pingis som gick ut på att ölen skulle drickas upp. Fort. När klockan närmade sig tre knallade vi upp på kullen ovanför huset. Vi hade med oss cola och vild kalkon som vi lät gå runt bland oss fyra medan vi njöt av en magnifik utsikt över hela Los Angeles nattliga skyline. Den väldiga staden brusade och blinkade långt nedanför oss, kalkondrycken lät sig väl smaka och allting var fint för en stund.