Bortskänkes: En grå rock

En grå rock finns att hämta upp för den som vill ha den. Rocken är gedigen och av mycket god kvalitet. Använd i cirka två år. Stor och tung. Och väldigt grå.

Söndagmorgon 20 juli

Drömmen är ljus. Konstig förstås, men ändå intensiv och klar:

Han och hon ligger under ett täcke, på en klippa vid havet. Han har precis vaknat. Det verkar vara förmiddag. Solen står högt nog för att få havet att glittra ända bort till horisonten. Himlen är juliblå. Vinden är byig men varm. Det hela är egentligen en fullt realistisk scen om det inte vore för det där med det tjocka duntäcket längst ute vid havet och att klipporna känns som en säng mot den nakna kroppen. Han ligger på granitsängen och tittar rakt upp mot det ljusblå. Bara några meter ovanför hovrar en fågel. Den är stor, nästan som en pelikan. Men den ser märklig ut. Den är vit med massa svarta prickar över hela kroppen. Halsen är lång och tjock och huvudet är oproportionerligt stor. Den liknar ingen fågel han tidigare sett. Fågeln vilar på uppåtvindarna och mellan vindbyarna sjunker den plötsligt ner ytterligare någon meter närmare hans ansikte. Det skrämmer honom lite. Han väcker henne och frågar "Vet du vad det där är för fågel?". Hon vaknar, vänder sig om och tittar upp. "Det där är ju en Vädd", säger hon.

Och så slutar drömmen.

Han vaknar till verkligheten. Precis som i drömmen ligger han bredvid henne under ett duntäcke. Men de befinner sig istället i en lägenhet i centrala Stockholm. Hon sover bortvänd från honom med huvudet inborrat i kudden. "Xxx, är du bra på fåglar?" frågar han henne. "Va?" grymtar hon sömnigt inne i kudden. "Är du bra på fåglar?". Hon vänder sig mot honom och svarar "Nä, inte särskilt." Han berättar om drömmen. Hon upprepar och fnissar åt namnet Vädd. "Så du är alltså ingen fågelexpert. Men du är ju bra på mycket annat" säger han. För att på nåt sätt avsluta med en komplimang. "Ja... nästan allt" svarar hon mumlande och vänder sig sedan in i kudden igen med en lätt suck, som tog hon sats för sömnen. Det är nåt med sättet hon säger det där sista som sätter saker i rörelse. Han känner efter. I bröstet känns det som små explosioner. Det är något som vaknar till liv. Något som sovit länge. Och nu är bara frågan om han ska springa och gömma sig eller inte.

Kungsholm blues

Borde ta tag i viktiga och avgörande saker men finner istället mig själv skriva i en sen länge försummad blogg. Sedan hemkomsten har det inte funnits varken tid eller ork att blogga men nu tar jag mig i alla fall tiden. Inspirerad av Vents fina bloggande på sistone.

Befinner mig i en lånad lägenhet, alldeles vid Rålambshovsparken. Lägenheten påminner mig om ett liv jag befinner mig väldigt långt ifrån. Den är superfin. Här finns havssalt i en glasburk vid spisen, tapenad i kylen, espressomaskin, fondtapet och en tvättkorg i rotting. Här är det gott.

Anyway, jag läste igenom mitt förra blogginlägg och konstaterar att jag hade rätt. Tiden i Kalifornien känns som en svunnen dröm. Som vore det ohänt. Nånstans hade jag hoppats att det skulle kännas annorlunda när jag kom hem. Att jag skulle märka av en skillnad. Till det bättre. Antingen hos min egen person eller i livet här hemma. Men allt är exakt som innan. Eller inte exakt. Det är lite mer osäkert nu. Med lånade nycklar och väskor som packas om varannan dag.

Den sista måltiden

För några timmar sedan åt vi avskedsmiddag på en restaurang ute på piren downtown. Det var Scott, Neel, Lawrence, Taylor och jag. Det var gigantiska burgare, stora lökringar och obegränsat med jordnötter vars skal man slängde på golvet. Lakers spelade final på storbilden. Jag drack en stor stark Firestone. De andra fick smygsmaka. Stämningen var som vanligt och det var skönt. På vägen hem körde Taylor en scenic route och krämade på Creedence på stereon. Vi susade förbi palmer, golfbanor och mångmiljonvillor. Alla njöt vi av utsikten. Jag satt tyst och tittade ut. Mitt ansikte var så allvarligt att jag kunde känna hur det stramade i kinderna. En bedövande melankoli och ledsamhet föll över mig. Jag tänkte att imorgon vaknar jag. Då åker jag tillbaks till Sverige där allt är precis som innan jag åkte. Då är drömmen slut. För det kommer kännas så tror jag. Lika omöjligt som det är att beskriva en dröm för någon annan kommer det vara att beskriva mina månader här. Det finns inga vittnen. Och jag är rädd att min tid i Isla Vista ska blekna bort precis som en dröm gör. Att mina vänner här blir figurer i en historia och inget mer. Att det kommer kännas som att det aldrig hände. Kvar blir bara en vag förnimmelse om något som kanske pågick någon annanstans i en obestämd tid. Aldrig förr har jag känt så starkt att jag lever i en dröm som jag gjorde där i baksätet. Man tror ju att det skulle vara en glad känsla.

Men jag har mina bilder i alla fall. De ska jag titta på. Och jag ska berätta om figurerna på bilderna och göra mitt bästa för att få de att framstå som de fantastiska personer de är. Om ni nu tycker att det här inlägget var i sentimentalaste laget så ber jag er ha översyn. Det är en direkt spegling av hur jag känner mig nu. Sentimental så att det förslår.

På den glittrande blåa ocean. Not.

Det är som bekant slutminuterna innan hemresan och jag pysslar med ditten, datten och mest ingenting. Tittar på europeisk fotboll förstås. Igår bjöd jag huset på swedish meatballs med potatismos, gräddsås och lingonsylt. Jag tvingade också på dem lite sill som faktiskt inte avfärdades så brutalt som jag trott. Köttbullarna var mycket uppskattade. Jag hade dock lite problem att besvara frågan "Hur använder man lingonsylten?". Det svenska godiset, gelehallon, bilar och mjölkchoklad var det som gillades mest. Jag tyckte att det var roligt och lite ironiskt att motiveringen var "It is good cause it is not as sweet as american candy".

För övrigt var jag på valsafari idag. Ensam. Elijah hade fixat in mig gratis. Det var dimma och flera meter höga vågor som slängde båten hitan och ditan. Hälften av personerna ombord satt eller låg ner med kritvita ansikten. Alla väntade på den egna spyan. För min del var väntan utan resultat som tur var. Efter några timmar lugnade sig havet och sikten lättade något. Kräket kröp tillbaks ner i magsäcken. Jag satt med min nya Xsi-kamera i knät och lyssnade på Håkans version av Eldarevalsen. Det var marint och fint. Ännu trevligare blev det förstås när vi fick se de Humpbacks som var vitsen med hela resan. Präktiga däggdjur må jag säga. Och nu sitter jag här med skvalp i hörselgångarna. Det kommer bli en böljande natt tror jag.

Humpback.

Turister (förgrunden). Humpbacks (bakgrunden).

Delfiner.

Sjölejon (Finn fem stycken).

Kaliforniska sjölejon och ett alaskianskt fettodito.

De säger bla bla bla bla

Jag vill passa på att ifrågasätta ytterligare en av många vedertagen sanning. Den här gången riktar jag min misstro mot "Man måste älska sig själv för att kunna älska andra." Sånt jävla skitsnack. Snarare stämmer följande:

"Man måste vara älskad av någon annan för att kunna älska sig själv."

The helg in pictures

Det här trädet som växer i Muir Woods heter lustigt nog Maudiensus Olofssoniasis på latin. Varför? Det är ju så ensidigt. HAHAHA. I really do crack myself up.

Två Franciskaner och en Hollywodian syns här i ett för dem ovanligt habitat. Vad de gör? Tittar på träd.

En banana slug. Och ja, den låg redan och mumsade på den här torkade bajskorven. Det är alltså inte fråga om någon avsiktlig storleksjämförelse. Men om ni vill veta så kan jag avslöja att det var en redig portion spillning. Ingen liten rävskit inte. Snarare björn. Snigeln var hur som helst bra mycket större än en svensk killer slug.

Gatorade-paus. Socker och vatten är bara så himla gott.

En soppa blir inte bättre för att man har många kockar. Den blir inte heller bättre för att man stoppar ner många olika djur i den. Åtminstone inte när det nästan är det enda man stoppar ner i den. Men nudlarna var goda, det var dom.

De skjuter på mig! Varför skjuter de på mig? Typiskt amerikaner. Alltid så jävla trigger happy.

När Peter Parker tar semester från spindelmannandet har han en vikarie som brukar hoppar in. Vikarien är en polackindier som ännu inte riktigt fattat vikten av en fräsig dräkt.

Här har jag lyckats sätta upp kameran på ett stativ, tryckt på självutlösaren, hunnit paddla ut och faktiskt fånga en våg innan kameran tryckte av. Trodde faktiskt inte det skulle gå.

Snowy plower? Ja. Livrädd? Ja.