Framåt är bakåt och bakåt är fel (eller hur det nu var)

Jag kollar givetvis min jobb-mejl även om jag har tjänstledigt. Och nyss hade nedanstående pressmeddelande trillat in. Trodde det var ett skämt först. Men icke. Och nu sitter jag här och funderar... Känns det här verkligen som ett fräscht koncept?


Det syns mig som detta pressmeddelande bara väntar på att bli omvandlat till ett bra och intressant diskussionsämne i Lantz i P1. Man kan ju alltid önska. Men måhända är målet lite väl öppet? Dessutom ser jag ju faktiskt helst att det här företaget inte får mer reklam än vad det redan fått i denna blogg. Min läsarkrets är ju betrodd som varandes mestadels vettig. Historien har ju visat att det tyvärr inte kan sägas om alla Annikas lyssnare.

Vad jag bryr mig om nu

Jag har haft högtidsstund. Skivan släpptes ju idag. Så jag släckte ljuset i rummet, kröp ner på madrassen med hörlurarna i datorn, slöt ögonen och lyssnade. Och även om det ju var väldigt väntat är det ändå nästintill kusligt hur väl Håkan än en gång lyckas nagla fast mitt liv i en overkligt vacker poplåt. När spår fyra gick igång fick jag bokstavligen svindel. Jag fick vakuumkänsla i magen och det kändes som att jag skulle försvinna iväg in i mörkret. Önskar att jag hade kunnat sjunga med lika instämmande i nästföljande spår.

Det finns säkert en och annan som vill invända men jag tror att jag behöver den här skivan. Känns i alla fall skönt att den äntligen är här. Nu har jag en ny värld att utforska för ett tag framöver.

Men vad händer då i verklighetsvärlden? Ja, vad ska man säga? Varje morgon tittar jag in i badrumsspegeln och möter en stirrande gulnad blick. Det är en sliten man som står där. Han har håret på ända och verkar ha burit för tungt för länge. Nu har han knackig höft och slitna armbågsleder. Värkande axel och skraltigt knä. Han ser inte äldre ut på det där livserfarna Taube-sättet. Inte som en man som är märkt av vilda äventyr och som nu ser tryggt ärrad och väderbiten ut. Nej, killen i spegeln bär snarare spår av en oro som under alldeles för lång tid har fått gräva sig under huden på honom. Han har en hopplös blick och behöver uppenbarligen rycka upp sig. Till hans fördel talar dock en jämn solbränna som i alla fall förhindrar blekhet och hålögdhet. Det är alltså denna syn som möter mig. Och roligare morgonsällskap kan man ju ha. När jag möter den där blicken brukar jag skvätta lite vatten i ansiktet, dra lite i huden och de än så länge ganska få rynkorna. Sedan mumlar jag en fråga till mig själv:

"Vad fan gör jag här?"

Men det där säger jag ju bara för att man behöver något att säga för att skaka av sig morgonångesten. Jag vet ju att om jag hade varit kvar i Sverige hade jag stått framför en annan badrumsspegel med samma blick, samma humör och samma fråga. Men med en betydligt blekare nuna. Bättre att vara här då med andra ord. Där det är tjugo grader varmt redan klockan på åtta morgonen när jag skjuter ut med kajaken från bryggan.

Början av det här inlägget var ju inte nådigt självömkande så låt mig därför påpeka att jag är glad att jag gör det här nu. Pluggar i USA alltså. Den normale svenske studenten här är ju 19 år och har sitt postgymansiala sabbatsår på Santa Barbara City College i väntan på att komma på vad de vill bli i framtiden. Jag är ju betydligt äldre och visste ganska exakt vad jag ville göra här. Det har flera fördelar. Det mest påtagliga syns väl när det gäller studierna. Det är fantastiskt hur lätt det kan vara att få bra betyg när man verkligen är intresserad av ett ämne och saknar egentlig press.

Socialt sett tror jag att min ålder har fördelen att jag faktiskt träffar amerikanska vänner och inte bara de andra svenska studenterna. Det finns en hel del trevliga individer i den svenska communityn men som grupp betraktat känns dem mest som en stor brattig fågelflock som skränar och kraxar om interna angelägenheter. Som 19-åring hade jag nog sannolikt varit en integrerad del av den skaran. Nu väljer jag mina besök i flocken.

Sen finns det ytterligare en, om än något mindre viktig, fördel med att jag gör det här nu och inte som 19-åring. När jag var 19 år var det år 2001 och då var nätet fortfarande ganska segt. Troligtvist hade jag inte kunnat lyssna på Håkans platta redan samma dag som den släpptes och jag hade absolut inte kunnat titta på Svt Play, vilket jag nu gör med stor förnöjelse. Jag har alltid varit en stor sucker för svenska tv-serier. Radioskugga! Saltön! Rapport till himlen! Upp till kamp!!! Men de behöver inte ens vara särskilt bra. Den senast tiden har jag följt Reine B vara obehaglig i Kungamordet och den serien har nu följts av Häxdansen. Jag älskar att se halvmystiska saktfärdiga historier som utspelar sig i nån landsort som befolkas av osannolika karaktärer med Stockholmsdialekt. Då är det mys framför laptopen!

Konstaterar nu att det här blev ett ganska brokigt inlägg. Från Sveriges bästa via förvridna självbilder till trivial television. Nåja, även ett ovinklat blogginlägg är ju ett blogginlägg, I guess.

Skönsjungande skäggo

Det var ganska längesen jag föll så omdelbart för någon artist som jag gjort för Joe Purdy de senaste dagarna. Jag har nämnt honom tidigare här i samband med bra reklamlåtar. Nu har jag lyssnat på flera av hans plattor. Och då menar jag hela digitala skivor. Inte enstaka filer. Att lyssna på skivor som är en välkomponerad helhet är ovanligt för min del numera. Det är ju så lätt att göra den där playlisten.

Joe Purdy är hur som helst en soloartist i någon form av americana-tradition. Det är avskalat, enkelt och underbart melodiöst. Melodier! Bara en sån sak. Joe Purdy kan få en att känna sig vemodig och lättad på samma gång. Med en innerlighet nog för två lättar han ens börda (vad den nu än månde vara) en aning. Av någon anledning associerade jag till Winnerbäck för några sekunder under lyssningens början. Kanske var det för att soundet liknade Daugava lite, med piano, gitarr och banjo. Men han är i så fall en yngre, mindre gnällig och mer energifylld Winnerbäck. Som sjunger betydligt bättre och på engelska. När jag närmare tänker efter är det nog skägget som utgör den största likheten med Lasse Dubbelve. Och ska jag vara riktigt ärlig är Joe Purdys skägg mer likt Jens Backs ansiktsprydnad, LWs ständiga pianist i Hovet.

Min förvirrade poäng här är i alla fall att Joe Purdy är sjutusans bra. Generös är han också. På hans hemsida kan ni lyssna på hans skivor. Jag rekommenderar att börja med "You can tell Georgia".

Jag väljer den glada tjockisen!

Att gå in i en amerikansk matvaruaffär är fortfarande en förvirrande, lätt omtumlande upplevelse. Jag har ännu inte lärt mig att avkoda alla förpackningar vilket innebär att jag måste gå nära och läsa på en fruktansvärd mängd varor för att hitta det jag söker. Medan min amerikavänner rullar runt med kundvagnen i en invand runda svischar jag fram och tillbaks oräkneliga gånger innan jag hittar soyan eller buljongtärningarna som jag letar efter. En gång trodde jag att jag skulle dö av utmattning under jakten efter pesto. Till slut gav jag upp.
Jag har insett att en hel uppväxt har lärt mig logiken i svenska mataffärers olika avdelningar och svenska varumärken kan jag känna igen på långt håll. Men här är jag alltså helt novis.

Det är inte bara läsandet och flängande som tröttar ut mig. Ett överdåd av färger skriker mot mig från hyllorna. De amerikanska förpackningarna är oftast gräsligt fula med knasiga typsnitt och knäppa färgkombinationer. Jag får ont i huvudet ju. Men det finns undantag. Små guldkorn bland fulheten. Varje morgon när jag öppnar skafferiet för att göra min havregrynsgröt möts jag av en välmående åldrad man med ett vackert leende. Det är Quaker-mannen som önskar mig good morning. Han finns på havregrynsförpackningen som i det här fallet är en rejäl cylinderformad pappburk och inte en trist papperspåse. Quaker-mannen skänker en känsla av lyx till något så vardagligt som frukostgröten. Jag gillar quaker-farbrorn, det gör jag. Och jag tror han gillar mig. I alla fall är det så jag tolkar hans leende.

Hur skulle ni själva vilja starta er morgon?

This way?

Eller så här?


Jag vet vad jag väljer...

Bilder av helg

Pingisen.

Huset.

Staden.

Frukosten.

Smogen.

Vännerna. F v: Lawrece Sim, Neel Kasliwal och Taylor Kriete.

Korv och kalkon i änglarnas stad

Jag har fått ett par frågor om bakgrunden till rubriken på det förra inlägget (som ju faktiskt bara var en rubrik). Det oroar mig. För det betyder ju att ni i så fall inte har lyssnat på Håkans senaste singelmästerverk. Åtminston inte ordentligt. Se till att rätta till det är ni snälla. Hur som helst kändes textraden passande för mig just då. Jag har mått som jag förtjänar den senaste tiden. Det vill säga dåligt. Eftersom jag inte ser någon överblickbar ljusning på det hela så har bloggandet stått still. Och kommer kanske vara sporadiskt även i fortsättningen. Vi får se. Har inte haft det minsta lust att skriva något. Men det vore ju synd om min blues inte bara drabbade mig utan också gick ut över de personer (hur få ni än må vara) som faktiskt påpekat att de uppskattar att läsa bloggen. Så jag gör ett försök att berätta lite om hur jag har det. Och även om den här helgen är särdeles händelsefattig (fotboll på stranden, grillande och skolarbete, that's it) så finns det faktiskt stunder då tillvaron känns lätt. Stunder då jag proppas så full av nya upplevelser att det inte finns plats för några tankar. Då hjärnan är fullt upptagen med input och inte hinner bearbeta. Det är sköna stunder. Förra helgen innehöll gott om dem.

Strax efter 19 på fredagskvällen hoppade jag, Neel, Lawrence och Taylor in i en bil med slutmål Los Angeles. De andra ville fly IV för helgen och jag fick äntligen en chans att komma till änglarnas stad. Det tar knappa två timmar till LA när trafiken flyter på. Vi skulle bo hemma hos Neel, vars föräldrar var borta över helgen. Som jag tidigare nämnt kommer Neel från Hollywood. Huset visade sig ligga i ett grönt och lummigt gated community ett par kvarter från Hollywood boulevard. Några knapptryckningar, upp åker grinden och sedan var vi på gator som rent tekniskt inte tillhör the City of Los Angeles. Därinne gäller förvisso samma lagar men gatuhållningen betalas av invånarna själva och det är också fullt möjligt att knalla runt med lite alkohol utan att riskera att the cops kommer och gnäller och bötfäller. En möjlighet som vi skulle utnyttja senare under kvällen.

Väl innanför grindarna åkte vi förbi Dharma och Greg-Darmas hus (hon är galen scientolog) och töntiga Casey Afflecks gigantiska villa innan vi kom fram till familjen Kasliwals boning. Deras hus var ett av de minsta i kvarteren men ändå stort som fan. De hade en fin trädgård och ett bordtennisbord som vi förströdde oss själva med efter att ha snott några öl och lite kakdeg ur kylen. Man kan köpa cookie-dough på burk och alltså skippa det vuxettråkiga mellansteget bakning och istället proppa i sig av det smarriga på en gång.

Neel och Lawrence som båda är från LA hade på förhand varnat att helgen skulle komma att kretsa mestadels kring bilåkning och mat. Detta eftersom det är det man gör i Los Angeles när man ännu inte är 21 år fylllda. Neel hade tidigare uppgivet fastslagit att det faktiskt inte finns någonting att göra i LA. Ganska lustigt tyckte jag. Det verkar som att det inte spelar så stor roll om man bor i en håla som fucking Åmål eller en världsmetropol som fucking Los Angeles med nio miljoner invånare. Är man omyndig tonåring är sysslolösheten ofta en övermäktig fiende.

När vi fått i oss vår kakdeg och öl hoppade vi in i bilen igen. Det var en varm kväll. Vinden var ljummen och en påtaglig doft av grillad kyckling slingrade fram runt gathörnen. Vi cruisade längs Boulevarden och Sunset strip. Förbi blinkande strippklubbar, pråliga biografer, Hummer-limousiner, överdekorerade krogar och scientologernas hotfulla tempel. Bilfönstren var nedvevade och stereon vräkter ur sig Rage against the machines Battle of Los Angeles. Och det var lustigt hur musik som jag tidigare inte riktigt begripit mig på plötsligt kändes otroligt energifylld och självklar. Jag satt tyst och tittade på turisterna som flockades kring spindelmannen, Jack Sparrow och de andra utklädda filmfigurerna på Boulevardens torg. Turisthorderna fick mina LA-födda kamrater att sucka lite överlägset och jag kostade på mig att göra samm sak, fullt medveten om att skillnaden mellan mig och turisterna mest bestod av ett studentvisum. För tre år sedan var jag på samma boulevard. Men då var allt annorlunda. Då var det mitt på dagen, jag var själv en storögd turist med ängslig koll på plånboken och parkeringstid. Hollywood kändes konstigt och svårtillgängligt. Som om allt var kulisser. Jag minns att jag och min dåvarande reskamrat åkte upp en sväng bland de stora vita villorna för att ta en närmare titt. Och det var så märkligt. Jag undrade vad det var för människor sm bodde där bakom grindarna. Alla kan ju inte vara filmstjärnor. Den här gången var jag på andra sidan grindarna och det kändes oförskämt bra. LA kändes kanske inte greppbart men åtminstone levande och spännande. Och jag var avslappnad där bak i bilen.

Så småningom åkte vi till korvkiosken Pinks. Besöket där var den aktivitet som planerats först. Kön var aplång, jag var svulten och med tanke på det närmast oändliga antalet matställen i staden försökte jag påpeka det orimliga i att köa en halvtimme för en korv. Men de andra var obevekliga. Och jag fick lära att Pinks är ett legendariskt hak som under sin 68 år långa historia haft en lång rad filmstjärnor som stammisar. Stället lär också figurera i ypperliga tv-serien Entourage. Och självklart var maten väl värd väntan. Jag åt en Planet Hollywood Sausage som totalt fick mig att omdefineira begreppet korv med bröd. Sedan blev det trendig yoghurtglass, en liquour store, mer bilåkande och så småningom var vi tillbaks hos Neel. Vi spelade återigen någon form av pingis som gick ut på att ölen skulle drickas upp. Fort. När klockan närmade sig tre knallade vi upp på kullen ovanför huset. Vi hade med oss cola och vild kalkon som vi lät gå runt bland oss fyra medan vi njöt av en magnifik utsikt över hela Los Angeles nattliga skyline. Den väldiga staden brusade och blinkade långt nedanför oss, kalkondrycken lät sig väl smaka och allting var fint för en stund.

Något säger mig att jag blir borta för en lång lång tid