Jag kom på mig själv med att gå in på den här bloggen för att se om det fanns nåt nytt att läsa. Det fanns det inte. Så nu tar jag tag i saken.
Idag avslutades min kajak-kurs och således var det min sista morgonpromenad där jag går från skolans busshållplats, över campus, sneddar över läktarna vid fotbollsplanen och tar mig ner till hamnen. Som med alla andra vackra soluppgångsmorgnar stannade jag upp på toppen av läktarna och tog in utsikten. Och som alltid hade jag musik i hörlurarna. Den här morgonen var det Uffe. Jag har lyssnat väldigt mycket på hans låt "Levande och varm". Låten handlar om hans medelålder och romantiska våndor. När jag stod uppe på läktaren och blickade ut över fotbollsplanen, parkeringsplatsen och havet fick jag en insikt om att jag, bortsett från några få tidsmarkörer, verkligen kan identifiera mig med texten i låten. Det kändes sorgligt.
Annars var det en fin dag idag. Började med lite slapp kajakpaddling i morgonsol som sagt. Det var bus och vältandes av varandras kajaker. Sedan bjöd coachen oss på fantastiska breakfast burritos. Efter det fick jag äntligen lämna in flera stora designprojekt som hindrat mig från ordentlig sömn de senaste nätterna. En otrolig lättnad. Stegen var lättare när jag gick mot bussen som tog mig hem til IV. Där väntade Neel, Taylor och Lawrence på mig. Vi hoppade i våtdräkterna, på cyklarna och stack iväg till Sands beach. Vi boogieboardade. "Hella nar!" tjoade vi glatt och ironiskt när vi slängde oss ut i vågorna. Det är nordkaliforniska och betyder fritt översatt "Fan vad grymt!"
Sen blev det kallt. Vi vandrade hemåt och Neel gormade på en utrotningsghotad fågel (Snow plower). Hemma sköljdes sand och salt bort under vattenkrigsformer. In i varma duschen. In i vita bilen. Middag på Habit som är ett lokalt hamburgerställe som till och med får Inn'n'out att blekna. Charburger, onion rings och Mocha shake. Himmelrike.
På vägen hem svepte kvällsbrisen in genom samma nervevade bilfönster som musiken och vårt skrål strömmade ut ur. Palmer och lila himmel. Tankar om att Kalifornien är världens bästa plats att leva på.
Hemma på 6685 var det Lakers-match. Efter en Corona i tv-soffan på ovanvåningen kände jag en bedövande trötthet och gick ner till mig för att plinka på gitarr och slösurfa. Och här sitter jag nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet att det är taskigt att säga såhär till någon är nere, men allvarligt talat: du verkar ha det för jävla bra. Kan du inte känna det ibland? Att du faktiskt har det jävligt bra. Och vara lite nöjd? Puss och kram
Ojdå. Nästan hela mitt inlägg var ju en beskrivning av hur jävla bra jag har det. Tänkte också att inlägget andades ganska mycket njutning och förnöjsamhet. Men ibland missar ju orden målet. Så därför kommer här ett förtydligande: Jag tänker varenda dag på att jag har det jävligt bra och hur nöjd jag är med mitt beslut att åka hit. I Kalifornien har jag haft några av de bästa och mest spännnande månaderna i mitt liv.
Skicka en kommentar