Bortskänkes: En grå rock

En grå rock finns att hämta upp för den som vill ha den. Rocken är gedigen och av mycket god kvalitet. Använd i cirka två år. Stor och tung. Och väldigt grå.

Söndagmorgon 20 juli

Drömmen är ljus. Konstig förstås, men ändå intensiv och klar:

Han och hon ligger under ett täcke, på en klippa vid havet. Han har precis vaknat. Det verkar vara förmiddag. Solen står högt nog för att få havet att glittra ända bort till horisonten. Himlen är juliblå. Vinden är byig men varm. Det hela är egentligen en fullt realistisk scen om det inte vore för det där med det tjocka duntäcket längst ute vid havet och att klipporna känns som en säng mot den nakna kroppen. Han ligger på granitsängen och tittar rakt upp mot det ljusblå. Bara några meter ovanför hovrar en fågel. Den är stor, nästan som en pelikan. Men den ser märklig ut. Den är vit med massa svarta prickar över hela kroppen. Halsen är lång och tjock och huvudet är oproportionerligt stor. Den liknar ingen fågel han tidigare sett. Fågeln vilar på uppåtvindarna och mellan vindbyarna sjunker den plötsligt ner ytterligare någon meter närmare hans ansikte. Det skrämmer honom lite. Han väcker henne och frågar "Vet du vad det där är för fågel?". Hon vaknar, vänder sig om och tittar upp. "Det där är ju en Vädd", säger hon.

Och så slutar drömmen.

Han vaknar till verkligheten. Precis som i drömmen ligger han bredvid henne under ett duntäcke. Men de befinner sig istället i en lägenhet i centrala Stockholm. Hon sover bortvänd från honom med huvudet inborrat i kudden. "Xxx, är du bra på fåglar?" frågar han henne. "Va?" grymtar hon sömnigt inne i kudden. "Är du bra på fåglar?". Hon vänder sig mot honom och svarar "Nä, inte särskilt." Han berättar om drömmen. Hon upprepar och fnissar åt namnet Vädd. "Så du är alltså ingen fågelexpert. Men du är ju bra på mycket annat" säger han. För att på nåt sätt avsluta med en komplimang. "Ja... nästan allt" svarar hon mumlande och vänder sig sedan in i kudden igen med en lätt suck, som tog hon sats för sömnen. Det är nåt med sättet hon säger det där sista som sätter saker i rörelse. Han känner efter. I bröstet känns det som små explosioner. Det är något som vaknar till liv. Något som sovit länge. Och nu är bara frågan om han ska springa och gömma sig eller inte.

Kungsholm blues

Borde ta tag i viktiga och avgörande saker men finner istället mig själv skriva i en sen länge försummad blogg. Sedan hemkomsten har det inte funnits varken tid eller ork att blogga men nu tar jag mig i alla fall tiden. Inspirerad av Vents fina bloggande på sistone.

Befinner mig i en lånad lägenhet, alldeles vid Rålambshovsparken. Lägenheten påminner mig om ett liv jag befinner mig väldigt långt ifrån. Den är superfin. Här finns havssalt i en glasburk vid spisen, tapenad i kylen, espressomaskin, fondtapet och en tvättkorg i rotting. Här är det gott.

Anyway, jag läste igenom mitt förra blogginlägg och konstaterar att jag hade rätt. Tiden i Kalifornien känns som en svunnen dröm. Som vore det ohänt. Nånstans hade jag hoppats att det skulle kännas annorlunda när jag kom hem. Att jag skulle märka av en skillnad. Till det bättre. Antingen hos min egen person eller i livet här hemma. Men allt är exakt som innan. Eller inte exakt. Det är lite mer osäkert nu. Med lånade nycklar och väskor som packas om varannan dag.